Les évenéments à Paris

Les évenéments à Paris

Under rapporteringen och debatten om terrorattentatet mot Charlie Hebdo har det ideligen upprepats att detta är det värsta dådet i efterkrigstidens Frankrike. Men då glömmer man Parispolisens massaker på fredligt demonstrerande algerier den 17 oktober 1961. Poliser sköt tillfångatagna demonstranter på polishögkvarterets innergård, slog demonstranter medvetslösa och kastade dem i Seine och drev andra ner i floden att drunkna. Efter rättegången ett kvartssekel senare är 70 den officiellt erkända siffran för antalet döda, men det mesta pekar på att det rörde sig om ca 200. Polischefen i Paris var då Maurice Papon som 1997 också dömdes ansvarig för att, som Vichyregimens polischef i Bordeaux under kriget ha skickat judar till förintelsen i Tyskland.

Att detta inte har nämnts under den senaste veckan kan naturligtvis bero på att journalister och kommentatorer anser att polisbrutalitet formellt inte är terrorism, men då glömmer man att själva ordet uppkom som beteckning på just sådan statsterrorism. Det var Frankrikes revolutionära regering som slaktade över 40 000 människor 1793-1794 utan urskiljning. Kungliga och adliga, jakobiner och girondister, vetenskapsmän och vanliga medborgare dödades i vild yra. Denna la terreur är det etymologiska och begreppsmässiga ursprunget till terrorism.

Varför påminna om detta. Ja, inte för att jag nedvärderar den storslagna uppslutningen bakom ”Je suis Charlie”. Den var vacker och ingav hopp. Men Frankrikes historia är också skräckväldet, Dreyfus och antisemitism, Vichyregimen. Mot det ställer vi med all rätt de motsatta och ärorika inslagen i Frankrikes historia: Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, Zolas J´accuse  och la résistance. Frankrike liksom alla andra länder har en historia där gott och ont blandas.

Kanske är det typiskt franska sedan 1700-talet och än idag motsättningen mellan dem som i någon mening tror och dem som inte gör det. Louis Aragons underbara dikt La Rose et le Réséda skrevs under kriget som en vädjan till de båda sidorna i motståndsrörelsen att hålla ihop för Frankrikes och civilisationens skull. Det var det de ville som ropade ”Je suis Charlie” under den gångna veckan. Det förtjänar att upprepas med Aragon:

Celui qui croyait au ciel
Celui qui n'y croyait pas
Tous les deux étaient fidèles
Des lèvres du coeur des bras

Identitetspolitik, kan det vara något?

Identitetspolitik, kan det vara något?

Det går ett spöke genom Europa. Identitetspolitiken! Och vad är det? Jo, att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. (Fritt efter Wikipedia.)

Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde hela sitt liv på bidrag från en kapitalist var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Om du är intresserad av klasskampen, bör du således inte bläddra i Das Kapital längre.

Identitetspolitik innebär dessutom krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män i förskolan osv.

I en demokrati är det OK att bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering efter identitet för studieplatser och tjänster är dynamit i västerländsk demokrati.

För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.

För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning och arbete är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Vad göra?

Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december ifjol var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del.  Så skulle det bli på alla områden.  

Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.

Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi får kanske stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?

Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.

Sverige kommer alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra.  Registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram.  Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är mycket duktig på att upprätta register.

Vill vi ha det samhället?

Referenser

Askestad, E, , Utan grupp – ingen individ, SvD, 25 juni 2014           

Lindgren H, Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD, 13 juni 2014

Matade med apokalypsen sedan dagis

Läser Isabell Ståhls utmärkta artikel i dagens SvD Kultur. Den heter ”Kriserna kommer krypande från alla håll” och behandlar den intressanta frågan om människornas stora längtan efter apokalypsen.  

För några år sedan, 16 oktober 2011, skrev Anne Swärd i samma tidning en artikel som hette ”Matade med apokalypsen sedan dagis”. Där konstaterar hon: ”Jag tillhör den generation som växte upp i ett svenskt 70- och 80-tal som var både skyddat och privilegierat, men hade en barn- och ungdomslitteratur som inte väjde för någonting. Om man hade apokalyptiska anlag kunde man lätt utvecklas till en fullfjädrad dystop redan i tioårsåldern. Litteraturen för de unga dominerades av samhällsproblem, och jag måste erkänna att jag självmant sökte mig fram till den. Jag var ett sånt där barn som botaniserade själv bland bibliotekshyllorna och drogs till socialrealismen och uppsjön av böcker relaterade till andra världskriget…

… Fick vi en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn? En uppväxt möjligen mer skyddad och privilegierad än generationen efter oss, och samtidigt denna tidiga medvetenhet om världens största fasor. Gjorde det oss mer paralyserade än fyllda med en känsla av att vara delaktiga och kunna påverka?”

Jag kan inte låta bli att tänka på min och mina jämnårigas barndom. Vi som var födda 1936. Det blev krig runtom kring Sverige. Papporna låg ute i beredskapen. Våra norska släktingar kom som flyktingar från Oslo 1941 och berättade om tyskarna. Det fanns finska krigsbarn i alla skolor. Vi kände alla till svenska frivilliga som hade kommit hem från vinterkriget. Det var total mörkläggning och därför kolsvart utomhus i Karlskoga efter solens nedgång, dvs. från fyratiden på eftermiddagen, när vi gick hem från kindergarten på vintern. Mamma och pappa hade mörkläggningsskydd över cykellamporna. Så måste man göra för att de tyska bombplanen inte skulle hitta oss, visste vi.

Över Karlskoga hängde mängder med jättelika spärrballonger för att hindra tyska attackplan att komma och skjuta sönder hela stan. Farbror Landin i egnahemmet mittemot ledde vårt lokala civilförsvar och hade övningar i att ta på och av gasmaskerna som fanns i skyddsrummet i hans källare. Man skulle också kunna gå en viss sträcka med gasmask på. Vi fick noggranna instruktioner om hur vi skulle göra vid flyglarm. Det stod beväpnade soldater på vakt dygnet runt vid broarna nere vid Boforsfabrikerna. Det var ransonering på i stort sett allt. Vi arbetarbarn samlade gräs och maskrosblad för att föda upp fruktansvärt söta kaniner i kaninburar på tomterna. Sedan stod vi dödstysta och såg på när de slaktades och blev kött för familjerna. När vi fyllde nio år fälldes de första atombomberna.

Kort sagt, vi var inte rädda för att det skulle bli krig. Det var krig överallt utom hemmavid och kriget kunde komma dit när som helst fick vi veta. Vi var inte rädda för att det kunde bli kärnvapenkrig. Atombomber hade redan fällts och dödat hundratusentals människor.

Nu undrar jag. Varför blev vi inte dystopiska, traumatiserade, pessimistiska? Det var en lycklig barndom för de flesta av oss och när det inte var det, berodde det på att pappor söp och slogs, att mammor dog i tuberkulos och att mormor fick lunginflammation och dog. Ungefär 100 000 människor hade tuberkulos och hostade långsamt ihjäl sig. Omkring 10 000 dog varje år. Tillstötte lunginflammation vid sjukdom, blev det begravning. Medellivslängden var bara drygt 60 år.

Varför kunde vi sjuåriga barn 1943 leka dunk, sparka boll på gärdet och skratta, när allt var så förfärligt. 

Vad tror ni? Ibland tänker jag att det kanske beror på att det finns människor som har tagit som livsuppgift att ta ifrån barnen deras livsglädje. Se där min dystopi!