Bilden av bankens chefsekonom under bankkrisen

Om Hans Dalborgs memoarer

Hans Dalborg blev koncernchef för Nordbanken i början av 1991, när banken hade drabbats mycket hårt i den djupa bankkris som just hade brutit ut i Sverige och Finland. Han ledde banken ut ur krisen med den äran, ledde de stora fusionerna med först Gota och finska Merita och därefter med en norsk och en dansk bank som tillsammans gav Norden en verklig storbank i internationell jämförelse.  Han slutade sin karriär som styrelseordförande för denna storbank Nordea. Nu har han kommit ut med sina memoarer om denna framgångsrika period i hans liv.

Eftersom jag var chefekonom när han kom till banken 1991 och fram till 1998 hade jag en hel del kontakt med honom. Jag gillade honom och uppskattade hans kulturella intressen och ambitioner. Han blev ju senare ordförande för Kungliga operan, Uppsala universitet och Orphei drängar. Eftersom han fyllde femtio några månader efter att han börjat på banken, gav vi på ekonomiska sekretariatet honom en årsprenumeration på Moderna Tider under hänvisning till hans intellektuella kapacitet. Han skriver också sina memoarer på elegant svenska och kryddar med citat från mänsklighetens stora tänkare.

Huruvida Hans Dalborg gillade mig, vet jag egentligen inte. Det var naturligtvis en pers för honom när jag gick ut på DN Debatt i september 1992 och konstaterade att kronförsvaret var orimligt kostsamt och antagligen skulle misslyckas. Men i november föll kronan. Sett som en prognos var det korrekt och sett som ett råd är nog alla nu ense om att det var ett gott råd. Kronfallet var en välsignelse för Sveriges framtid. Hans Dalborg uttrycker varken pris eller kritik av DN-artikeln, när han skildrar händelsen i sina memoarer utan konstaterar bara att jag drabbades av mycket häftig kritik från många håll och blev persona non grata i åtskilliga kretsar under en tid.

Varför tar jag då upp Dalborgs memoarer? Jo, därför att när Dalborg skildrar läget i svensk ekonomi och i banken i mitten av 1993, verkar han egendomligt kritisk mot mina (och ekonomiska sekretariatets) prognoser. Han antyder att de som vanligt var alldeles för optimistiska. Han säger på s. 77: ”Nils Lundgren var som vanligt mest optimistisk av alla, så när Lars Heikensten på Handelsbanken spådde en BNP-tillväxt på 1,2 procent, klippte Lundgren till med 2,4 procent. Få trodde honom. Långt fler hoppades att han hade rätt.”

Min enkla kommentar är att tillväxten blev hela 4,1 procent. Jag var inte nog optimistisk på den punkten.

När det gällde räntan (riksbankens marginalränta) skriver Dalborg: ”Den sista april (1993) sänkte Riksbanken räntan från 9,50 procent till 9,25 procent och framtidsspekulationerna bland ekonomerna, vår tids överstepräster, var högtflygande. Djärvast var vår chefsekonom Nils Lundgren. Enligt hans optimistiska evangelium skulle räntan sjunka till 6,5 procent redan den 1 oktober.”

Här har Dalborg litet mera rätt. Räntan föll snabbt, men ännu under oktober kom marginalräntan bara ner till 7,75 procent och det dröjde till juni 1994, innan den kom ner strax under sju procent (6,92 procent). Men ett övertygande räntefall blev det. Och man kan nog hävda att med tanke på den förra penningpolitikens sammanbrott och övergången till en ny penningpolitik med flytande krona, självständig riksbank och inflationsmål, så var det en bra prognos i ett osäkert läge. Beslut fattade på grundval av vår ränteprognos blev nog ganska riktiga i det förvirrade läget.

Låt mig avsluta denna min ”Apologia pro vita sua” med konstaterandet att när den svenska bankkrisen var överstånden, fick jag ett brev från Hans Dalborg den 21 januari 1994 där han meddelade att han i samråd med bankstyrelsens ordförande beslutat att tilldela mig en gratifikation för 1993. Där stod det att de hade speciellt beaktat mina ”goda råd som lett till en framgångsrik finansstrategi för banken.” Där hänvisas alltså mera till viktiga interna diskussioner om vägval o dyl än till prognosarbetet, men jag vill ändå hävda att de nämnda prognoserna från bankens ekonomiska sekretariat var riktigt bra i det osäkra läge som rådde och sannolikt bättre än flera konkurrenters.  

Praeterea censeo att texten till ”Mera brännvin i glasen” borde ha varit med i dessa memoarer.

Domedagar både efterfrågas och utbjuds ivrigt

Vi var tio personer som åt middag tillsammans förra lördagen. Eftersom det var dagen före domsöndagen var det naturligt att ta upp frågan hur det skulle gå när midnattstimman slog. Gästerna borde se sig som inbjudna att stålsätta sig inför domsöndagen, ty vem vet. Kanske skulle domedagen äntligen infalla nu. Så vad sa jag? Jag fann att mitt manus var för långt, så jag sa bara hälften. Här är helheten.

Människans efterfrågan på domedagar är ständigt hög och en ganska säker väg till berömmelse är att bli domedagsprofet.

Krig har alltid förutspåtts liksom sjukdomar som pest o kolera och det är alltid många som är beredda att tro den som säger att eld och svavel kommer att regna ner över vår tids Sodom och Gomorra. Och märk väl; sådana profetior är, har alltid varit och kommer att förbli, riskfria. Människan lever i en värld, där krig, pandemier och naturkatastrofer ständigt återkommer. Men hitintills har fatalt nog (fatalt för domedagsprofeterna alltså), domedagen alltid uteblivit. Fruktansvärda lidanden och många döda, men mänskligheten envisas med att överleva och komma tillbaka.

I andra världskriget dödades kanske 60 miljoner civila och soldater, vilket blir bara sådär 2½ procent av de 2,3 miljarder människor som levde på jorden 1940. Spanska sjukan som härjade över hela världen i två år efter första världskriget dödade ungefär dubbelt så stor andel av mänskligheten, ca 5 procent, men någon domedag blev det inte. Av dem som fick sjukdomen dog faktiskt bara ca 2½ procent. 

Då var det långt mer skrämmande med digerdöden, en pest som slog till i Europa i mitten av 1300-talet. Dödligheten för dem som drabbades låg ungefär som för ebola idag, 50-70 procent. Det verkar som om bortåt 90 miljoner dog i digerdöden av ca 450 miljoner människor, dvs en femtedel av världens befolkning. I Norge dog långt mer än halva befolkningen. Men någon domedag blev det alltså inte. Tvärtom steg sedan levnadsstandarden på grund av folkminskningen. Brist på arbetskraft drev upp reallönerna och färre människor per hektar odlad mark sänkte livsmedelspriserna.

Många domedagar har inställts

Bara under mitt korta liv har domedagen förutsagts med hänvisning till t ex kärnvapenkrig, kommunistiskt maktövertagande, överbefolkning (50 miljarder människor), världssvält och hungermarscher, europeisk skogsdöd och sinande råvarutillgångar m oljan i spetsen. Men så har det inte gått. Det blev aldrig något kärnvapenkrig under det kalla kriget, där Mutually Assured Destruction (MAD) tycktes garantera en domedag. Av kommunismen återstår bara några patetiska rester som Kuba och Nordkorea. Ryssland och Kina har infört en korrumperad och rå kapitalism och har bara behållit diktaturen från det gamla systemet.

Världens befolkning planar ut på ca 10 miljarder framåt mitten av århundradet. Befolkningsminskning pågår redan i många länder som Italien, Ryssland och Japan. Kina lär komma att följa efter. Fetma är på väg att bli en folksjukdom i stora delar av den fattiga världen och råvaror och olja hittas litet överallt.

Men domedagsprofeterna förtvivlar icke

Om fossila bränslen inte tar slut, så leder förbränningen av dem i stället till klimatförändringar som innebär slutet för människan här på jorden och då löser det sig den vägen. Och dessutom finns det hopp om rejäla fågelinfluensor, pandemier som kan komma plötsligt. Både Holland och Marocko ser lovande ut just nu.

Ebola, med 50-70% dödlighet som Digerdöden, föreföll kunna bli något. Vi skulle vara uppe i hundratals nya fall varje dag redan nu, men där tycks något ha gått snett. Antalet nya fall sjunker nu, sjukhus har hunnit byggas och utbildad vårdpersonal med bra utrustning har satts in.

Vi får sätta vårt hopp till snabb framväxt av antibiotikaresistenta bakterier som återställer ordningen. 

Därtill kommer naturligtvis möjligheten att de stora krigen kommer tillbaka. Putin har börjat erövra territorier runtomkring Ryssland. Abchazien och Sydossetien togs i praktiken för några år sedan, Krim rök i våras, Transnistrien glider stadigt in i den ryska sfären och de baltiska republikerna har fått påminnelser från Moskva om sin dödlighet. Putin ställer upp för ryskspråkiga var de än bor och de bor litet överallt. ”Heim ins Reich” som Hitler sa.

USA vill inte längre vara världspolis och vem skall då reda ut läget i Syrien och Afghanistan? Många länder har kärnvapen. Stormakterna, Indien, Pakistan och Israel Kanske kan kärnvapenkatastrofen komma tillbaka som nyckeln till domedagen.

Terrorism med hjälp av Islamiska staten och gamla hederliga al-Qaida kan kanske också bli något även, om det är litet svårt att måla upp en domedag den vägen.

Men maten blir allt giftigare och invandrare kryllar in i landet.

Det finns alltså fortfarande hopp om att hoppet är ute och domedagen nära.

Så låt mig citera en känd biskops ord, Biskop Franzén; ord som även närvarande ateister kan tänkas skriva under på:

Så drick och var glad, på vår sorgliga jord, man glädjer sig aldrig för ofta!

Skål och välkomna!

Det svänger om Sverige

I våras funderade jag på att skriva en krönika om hur ett konsensussstyrt Sverige med mycket smala åsiktskorridorer kan växla från en toppmodern syn till den motsatta plötsligt toppmoderna synen. Jag hade en minnesbild av ett en offentlig utredning på 70-talet som ville göra rent hus med föråldrade föreställningar om att det skulle vara något fel med incest, pedofili och dylikt och som menade att man måste ta lättare på det här med våldtäkt i vår moderna tid. OK, jag överdriver, men åt det hållet. Nu sitter ju skon på andra foten, tack och lov.

Jag gjorde ett par förströdda sökningar och hittade inget utredningsbetänkande. Det blev sommar och jag glömde bort projektet. Men idag råkar jag av en slump i en sökning på något få upp en SvD- krönika av en ledande intellektuell, den alltid lika intressante Thomas Gür. Gür utvecklade temat tre år tidigare och på ett mycket elegantare och mera djuplodande än jag skulle ha gjort.

Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda den krönikan på: 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-sverige-pendlar-vi-mellan-extremerna_5918941.svd

Ett litet smakprov ur den kanske? ”Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling” och om barnet initierat förbindelsen, skulle detta vägas in, när det avkunnades dom för sexuellt umgänge med barn.”