Demokratin gav fred i Europa, inte EU

”The argument that it was European unification that prevented another war on the continent was always a completely false one. It is simply a question of governance. Democracies do not fight each other. The key question is therefore the inverse: will a dramatic increase in the democratic deficit lead to unrest and even conflict as Europe ‘tears itself apart’ in the controversial phrase of the governor of the Bank of England?”

Vem säger detta? EU-propagandisterna Rolf Gustavsson på SvD och Henrik Brors på DN skulle inte ens komma på idén att citera ett sådant uttalande, om de såg det.  Och naturligtvis ingen svensk ledarskribent heller. Därför vill jag meddela att det är Antony Beevor som gör det, i en lång och mäktig artikel i decembernumret av den brittiska tidskriften Prospect. Artikelns titel är Europe´s Long Shadow.

Och vem är Antony Beevor? Ja, det vet nog de flesta som läser detta. En brittisk intellektuell som har skrivit mäktiga populärhistoriska verk som Stalingrad och Berlin: Downfall 1945 och har en unik insikt i modern europeisk historia.

Beevor skriver att en EU-utrikesminister har sagt till honom att ”the economic situation was so grave that Europe must adopt a presidential system with direct elections.”  Beevor konstaterar att ”That idea is now becoming general currency in top European circles. Economic and political control would be drastically centralised with virtually no accountability. This would be nothing less than an elective dictatorship …”

Och vad menar då jag? Ja inte att Beevor måste ha rätt, även om jag själv menar att han har det. Nej, min poäng är att sådana synpunkter inte når svenska folket, därför att vi inte har intellektuella som driver debatten utan (nästan) bara propagandister.

Den norska fredspriskommittén som gav Nobels fredspris till EU hade naturligtvis inte läst Beevor, men jag fruktar att de inte ens hade tänkt tanken det är demokratin som har lett till fred i Europa, inte EU:s jordbrukspolitik och byråkrati.

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.  

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det.