Rolf Gustavsson som guide i EU-frågor

Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris med motiveringen: ”Kunnig, envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och intressant i Gustavssons sällskap.”

En aning sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]

Därför har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.

RG:s kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning, docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men utan att betala det politiska priset”.

Detta är ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem. Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med, är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan eliterna och medborgarna.

För det andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är också allt.

EMU däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller. Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att vara med och betala som försöker åka snålskjuts.

RG har inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig okunnig?.

Det är en sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans. Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.

RG borde byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.

---

[1] Jag är helt medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser, byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla. Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons etablerade.  

Grekland på väg mot nazismen?

Det är två nyheter om de grekiska nazisterna idag. Den ena är en intervju med det nazistiska Gyllne grynings partiledare, Nikos Michaloliakos, som där i princip förnekar förintelsen, anser att de allierade under kriget och amerikanerna efter kriget begick värre förbrytelser än de tyska nazisterna. Att judar dog i koncentrationslägren berodde på den matbrist som vållades genom de allierades bombningar av försörjningslinjerna osv. Klicka på

Greek neonazi leader denies the Holocaust (repulsive)

Den andra är incidenten i grekisk TV igår där Gyllne grynings parlamentsledamot Ilias Kasidiaris efter en ordväxling kastade ett glas vatten i ansiktet på vänsterpartisten Rena Dourou. Detta fick kommunisten Liana Kanelli att kasta en tidning på Ilias Kasidiaris som svarade med att ge henne tre stenhårda örfilar. Titta på

Politiker i slagsmål i grekisk tv | Nyheter | Aftonbladet

Vad betyder detta för Grekland? Det vet vi inte, men historiska paralleller dyker upp i minnet. Slagskämpar och ölgangsters är inte särskilt farliga för systemet, utan bara för stackars enskilda som råkar vara på fel ställe. Kasidiaris är mera som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef under början av 30-talet. Den socialdemokratiske ledaren Otto Wels kunde hålla ordning i Berlin mot vänsterslagskämpar i november 1919, slå ner Kappkuppen från höger 1920 och hålla gatuslagskämparna till höger och vänster i SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna under Weimarrepubliken.

Men Hitler kunde Otto Wels inte klara. Hitler lyckades få makten i den tyska riksdagen och lade fram sin Ermächtigungsgesetz, den lag som skulle ge honom total politisk makt och lägga den formella grunden för Nazityskland. Stämningen var hotfull i riksdagen den 23 mars 1933 med SA-gangsters i lokalen. Otto Wels, socialdemokratins partiledare, var den ende som talade emot och höll sitt Churchilltal med de berömda orden: ”Freiheit und Leben kann man uns nehmen, die Ehre nicht.” (Frihet och liv kan man beröva oss, men inte hedern.)

Det blev det sista fria talet i den tyska riksdagen. Hitler var fanatisk och representant för en motbjudande människofientlig och förvirrad ideologi, men han tänkte långsiktigt och den djupa ekonomiska depressionen hade givit honom ett betydande folkligt politiskt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangsters inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. De långa knivarnas natt! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Rifenstahl börja bygga det tredje riket.

Kasidiaris och hans gelikar kommer inte att ens tänka på att bygga ett tusenårsrike. Men hur är det med Nikos Michaloliakos. Är han en potentiell Hitler? Jag tror inte det. Han har fördelen av en djup ekonomisk depression, ett folkligt uppror mot det inhemska politiska etablissemanget och europrojektets hotande haveri. Men karisman saknas och det är nog ont om intelligenta och belästa nazister som kan leverera en sammanhängande berättelse om ett nytt nazistiskt rike på grekiskt territorium. Internationaliseringen och de moderna kommunikationerna underminerar ständigt försöken att bygga upp hållfasta myter om vilka som bär skulden för den ekonomiska kollapsen. Det är en tröst, men grekiska folket står ändå inför en ekonomisk grekisk tragedi där hybris har följts av nemesis och där den enda deus ex machina som kan tänkas är ett välregisserat utträde ur eurosystemet.