Mona Sahlin till ILO

Igår var det ett långt inslag i God morgon världen i P1 som handlade om ett ofta diskuterat problem. Det är för få svenskar på tjänstemannaposterna i de internationella organisationerna! Och detta trots att Jan Eliasson just har fått ett riktigt fint påhugg på FN. Den svenska statsapparaten sätter därför nu in stora resurser för att tillförsäkra Mona Sahlin jobbet som chef för ILO.

Det betraktas vanligen som självklart att det är ett svenskt intresse att få in så många svenskar som möjligt i de internationella organisationerna och särskilt då på de höga posterna. Så självklart att motivering inte anses nödvändig. Men varför skulle det vara så?

Det mest acceptabla skälet är naturligtvis att vi anser att det finns många svenskar som skulle vara mer kvalificerade än alternativen från andra länder. Men då borde vi väl sätta in våra krafter på att komma bort från de informella nationella kvoteringarna och verka för ett rent meritokratiskt system där endast de personliga kvalifikationerna är utslagsgivande.  Att detta skulle medföra fler svenska tjänstemän skulle då bara vara en följd av ett meritokratiskt system, där svenskar antas gynnas på grund av utbildning, språkkunskaper, ledarförmåga, hederlighet och social kompetens .

Det är emellertid tydligt att Sverige som stat/nation anses vinna på att det tillsätts just fler svenskar i de internationella organisationerna. Hur? Den förhärskande förklaringen är att det ger Sverige ökat inflytande över besluten i dessa organisationer eller åtminstone bättre inblick i maktspelen. Så är det kanske, men den tanken bygger på att tjänstemän i internationella organisationer bryter flagrant mot reglerna och uppträder som representanter för sitt eget land i stället för som internationella tjänstemän. Och vi vill tydligen spela med i detta ohederliga spel.

Den viktigaste förklaringen till att staten Sverige anses skyldigt att tillförsäkra svenskar ett maximalt antal tjänstemannaposter i internationella organisationer är nog dessvärre att det är ett gemensamt intresse för den svenska makteliten. Det är t ex en enorm skillnad i inkomst, ekonomiska förmåner och beskattning när man går från att vara byråchef på Jordbruksverket i Jönköping till att bli hög tjänsteman med diplomatiska privilegier på FAO i Rom. Codex Committee on Food Labelling kanske?

Tjänstemän i statsförvaltningen och i näringslivets och fackets organisationer har därför, liksom f d politiker, alla mycket starka skäl att verka för kraftfulla politiska och diplomatiska ansträngningar för att maximera antalet internationella tjänster som kan besättas av svenska medborgare. Men ligger det i svenska folkets och svenska skattebetalares intresse?  Svaret är rimligen nej. Det leder successivt till att vi måste betala allt högre löner i Sverige för dessa grupper. Vi övriga förlorar på detta spel.

Och tillåt mig avsluta med det fräcka antagandet att internationella organisationer ständigt byggs ut med allt fler avdelningar som erbjuder allt fler tjänster, därför att …, ja, Cui bono som vi gamla stötar säger. Yngre generationer säger  ”Follow the money” verkar det som.

Om det är så hård konkurrens om dessa tjänstemannajobb i internationella organisationer, skulle man tro att de är förknippade med onödigt fördelaktiga villkor. De skulle ju tydligen kunna besättas med kompetent folk till väsentligt lägre kostnad. Arbetsgivare är, tack och lov, normalt mycket duktiga och hårdföra när de gör sådana bedömningar. Men på detta område fungerar inte arbetsgivarna på normalt sätt. Cui bono? 

När far super är det rätt!

Jag vill oroa och provocera, säger var och varannan konstnär i vår tid. Är det fel? Nej, det är varje konstnärs rättighet att göra. Men man kan påminna om att inget blir konst därför att det provocerar och att ”Constable quietly rebelled against the artistic culture”. Och Mozart provocerade inte. Många av vår tids konstnärer vill provocera, men misslyckas till sin besvikelse med att épatera bourgeoisin. Ibland går det dock. Några blir provocerade och "visar sitt rätta ansikte", vilket väl måste vara avsikten med en provokation sett från provokatörens sida.

Så gick det den fredagskväll i januari 2004 på Historiska museet, då den israeliske ambassadören förstörde, nåja, störde, en provokativ installation av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler. Vi minns den alla. Bilden av en leende ung kvinna, Hanadi Jaradat, den palestinska advokat som sprängde sig i luften på en restaurang i Haifa i oktober 2003 och tog med sig ett tjugotal medmänniskor. Bilden var placerad på en liten segelbåt i en bassäng med blodrött vatten. Israels ambassadör var där på vernissagen och blev provocerad. Han slängde en del av belysningen i vattnet, så att det blev kortslutning och kolmörkt. Extremt engagerande symbolik.  Riktig konst!

Händelsen utlöste en enorm indignation. Ambassadören hade brutit mot det oskrivna kontraktet mellan konstnärerna och bourgeoisin och låtit sig provoceras till motåtgärd. Det var naturligtvis inga problem att fördela skulden. Pacta sunt servanda.

I januari 2009 spelade en trettiofemårig kvinna, Anna Odell, psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm och lyckades få polisen att komma och hämta henne och föra henne till S:t Görans sjukhus. Hon gjorde våldsamt motstånd och spändes därför fast och tvångsmedicinerades. Anna Odell hade drabbats av psykisk sjukdom tretton år tidigare, men genomförde bluffen ”Inte för att bearbeta tidigare upplevelser utan för att synliggöra maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som den sjuke pådyvlas.” Här misslyckades provokationen. Hon omhändertogs och vårdades som man gör och måste göra med en patient som beter sig på detta sätt. Hon dömde till 50 dagsböter, men hennes konstfackkolleger och lärare och flertalet kulturjournalister stödde henne.

Och nu i söndags var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på Moderna museet för att fira KRO:s 75-årsjubileum. Där serverades en jättetårta i form av en svart kvinna som kulturministern helt enligt protokollet fick börja skära upp. Det hela var en installation mot kvinnlig könsstympning enligt konstnären Makode Aj Linde och arrangörerna.

Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu kulturministerns avgång. Det var fråga om en rasistisk karikatyr av kvinnan. SvD: s journalist konstaterar i intervju med kulturministern att hon faktiskt skar i tårtan.

”- Det gjorde i så fall alla, men det var kanske litet chockartad situation och det var väl också det konstnären ville åstadkomma förmodar jag. Han påstår ju att det utmanar ett romantiserande och exotiserande synsätt från väst på det som egentligen handlar om våld och rasism. Det är vad jag har fått veta om konstverket i efterhand. Konsten måste få provocera, säger Adelsohn Liljeroth.”

Och ja, det måste den. Men lät hon sig provoceras? Nej, hon höll god min. Om hon hade vägrat att skära upp sin tårtbit av etiska skäl hade hon däremot betett sig som den israeliske ambassadören och fått kritik för det. En moderat kulturminister kan nog inte göra rätt i sådana här frågor lika litet som en israelisk ambassadör. Och Makode Aj Linde kan naturligtvis inte ha gjort något fel. När far super är det rätt.

Jag tycker vi borgarbrackor bör börja utnyttja vår medborgerliga rätt att provocera konstnärer, kulturskribenter och kolumnister. För ett roligare samhälle.

Sjöstedt stödjer Mélenchon

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt meddelar att han har skrivit på ett upprop för vänsterkandidaten i det franska presidentvalet, Jean-Luc Mélenchon. Vad betyder det politiskt?   

Mélenchon har visserligen det franska kommunistpartiet med sig som största parti i sitt politiska block, men hans politiska rötter är snarare Jaurès än Frossard och Cachin. Mélenchon står för vanliga vänsterståndpunkter typ ut ur NATO, ut ur Afghanistan, tvåstatslösning i Mellersta Östern, maktförskjutning från presidenten till parlamentet och fler folkomröstningar. Han har också blivit en EU-motståndare som hävdar att EU styrs av teknokrater utan politisk legitimitet och att Lissabonfördraget skall upphävas.

Så långt hänger det hela väl ihop med det svenska Vänsterpartiets politiska linjer. Men Mélenchon vill också socialisera bankerna och storföretagen och höja lönerna genom statliga beslut. Hur ser egentligen vänsterpartiet på detta. Det slår mig att jag inte vet säkert.  I dess partiprogram står t ex:

-          ”Ur ett medborgarperspektiv är det samhälleliga ägandet avgörande. ”  

-          ”De gemensamt ägda företagens andel av ekonomin ska öka.”

-          ”Kollektivavtalen är en ovärderlig tillgång för den fackliga rörelsen i motsats till individuella avtal och lagstadgade minimilöner, som stärker arbetsgivarsidan på bekostnad de arbetande. Det ligger ett stort värde i att klasskampens framgångar garanteras i avtal i stället för i lag.”

Vänsterpartiets program är alltså förenligt med Mélenchons förslag till socialisering av bankerna och storföretagen, men däremot i total konflikt med idén om statligt fastställda löner. Att staten inte blandar sig i lönebildningen är en helig princip i Sverige. Lönerna sätts i förhandlingar mellan parterna eller på marknaden. Eftersom Vänsterpartiets uppslutning bakom den svenska lönebildningens principer står i dess partiprogram, kan vi lugnt räkna med att det inte finns någon dold agenda där.

Och självklart kan ett parti i ett land stödja ett parti i ett annat land utan att ha identiska partiprogram eller politiska strävanden. Men med tanke på att socialdemokraterna vill vinna regeringsmakten 2014 och att det är en allmän föreställning att detta kräver Vänsterpartiets stöd är det nog ett krav att väljarna får veta om vänsterpartiets strävan är att socialisera bankerna och storföretagen nu eller inom överskådlig tid? Det kan verka löjligt att ställa frågan, men bankerna är inte populära idag och Mitterand socialiserade faktiskt flertalet franska banker i början på åttiotalet med hjälp av kommunistpartiet. Kan (s) regera med hjälp av (v)?

Någonting för en lördagsintervju i P1 kanske? 

Säg nej till EU-skatt!

I dagens SvD www.svd.se/opinion  gör två av svenska folkets EU-parlamentariker ett debattinlägg där de pläderar för en EU-skatt på finansiella transaktioner. Jag rekommenderar läsning. Herrarna ifråga är socialdemokraterna Göran Färm och Olle Ludvigsson (FL) som utan djupare argumentation hävdar att finanssektorn har för generösa skattevillkor och därför måste beskattas hårdare.

Det är ett populärt (och möjligen också populistiskt) budskap nu när den folkliga indignationen mot den internationella finanssektorns sätt att fungera med all rätt är enorm.  Men FL:s argumentation är ihålig.

Primo:  FL börjar med påståendet att det råder bred politisk enighet i Europa om att finanssektorn är underbeskattad. Kanske det, men att det råder bred enighet är inget argument. Vad är det med finanssektorn som gör oss ursinniga. Jo, att den fungerar så illa att den störtar världen i gigantiska kriser med massarbetslöshet som följd. Detta beror inte på för låg beskattning utan på den incitamentsstruktur som uppstått i sektorn, det vi kallar moral hazard. Man kan tjäna pengar på att ta orimliga risker och ta hem vinsterna när det går bra, men låta skattebetalarna ta hand om förlusterna när det går åt fanders. FL:s skatteidéer löser inte detta grundläggande problem. Det krävs nya regelverk för finanssektorn som säkerställer att finansföretagens ägare och ledningspersonal tvingas ta förlusterna när riskerna faller ut.

Secundo: FL tycks inte bry sig om vilka som faktiskt betalar skatter på finanssektorn. Transaktionsskatter, moms osv. betalas i praktiken av kunderna och finanssektorns ägare i proportioner som beror på elasticiteterna i efterfrågan och utbud. Det är troligt att en stor del, kanske större delen, av sådana nya skatter, i praktiken kommer att betalas av finanssektorns kunder genom högre avgifter av olika slag.

Tertio: FL prisar särskilt den brittiska stämpelskatten som läggs på handeln med aktier i brittiska företag, eftersom den inte är lika snedvridande och farlig som den svenska valpskatten under 80-talet visade sig vara. Valpskatten planerades ge 1½ miljard kr, vilket i och för sig bara var någon promille av BNP, men den genererade i praktiken bara några tiotal miljoner, eftersom handeln som skulle beskattas försvann utomlands. Den brittiska stämpelskatten är en klart bättre variant från denna synpunkt, men den ger en statsinkomst på bara 2-3 promille av BNP, trots att Storbritannien har en mycket stor finanssektor. I Sverige skulle vi sannolikt få in något sådant som 1 promille av BNP. De offentliga intäkterna skulle alltså öka med bara ett par promille. Det blir inte bättre äldreomsorg eller minskad barnfattigdom av det och det blir inte någon nämnvärd minskning av finanssektorns storlek och aktivitet.

Quatro: FL säger inte vem som ska få dessa pyttesmå intäkter, EU eller medlemsländerna. Men allt pekar på att syftet med att föreslå transaktionsskatter på finanssektorn på EU-nivå är att skapa en skatteintäkt som skall gå direkt till Bryssel. Det är visserligen fråga om mycket små skatteintäkter, men det skulle vara ett stort genombrott för en ny princip. Under mina fem år i EU-parlamentet hörde jag otaliga inlägg av parlamentsledamöter och höga tjänstemän om det förödmjukande i att EU var beroende av bidrag från medlemsländerna. EU måste få egen beskattningsrätt för att kunna bli en fullfjädrad federal superstat, var det ständigt upprepade budskapet. En helt korrekt analys! Och just därför är det viktigt att inte bryta principen. FL säger inte ett ord i frågan. Jag tror jag vet varför.

DN Debatt alltmer ett kungörelseorgan för det svenska etablissemanget

Tidskriften Filter har i sitt senaste nummer (nr 25, april & maj 2012) en intressant skildring av en svensk biståndsskandal i Moçambique, där Västerås stift under förre biskopen Bertil Ytterberg tillsammans med bl a kyrkliga organisationer i Norge och Holland och i samarbete med SIDA satsade på skogsplantering i provinsen Niassa. Filters berättelse är i stark sammanfattning följande. Det gick åt fanders som sådana projekt ofta gör. Några som drev projektet tjänade storkovan, bönderna i området berövades mark och levebröd, det svenska skogsbolaget roffade åt sig över 30 000 ha mark utan färdigt tillstånd och tog inte det sociala ansvar som ställts som villkor. Den svenska chefen, direktör Åsa Tham, såg till att delstatsregeringen inte kunde komma i kontakt med henne. Moçambiques premiärminister frös det svenska investeringstillståndet och därmed drogs Sveriges ambassadör i landet, svenska staten och SIDA in processen. Direktör Tham och Bertil Ytterberg skyllde på SIDA.

DN Debatts roll i härvan är egendomlig. DN publicerade ett stort upplagt reportage om” land grabbing” i Afrika i november 2010. I en sidoartikel på nyhetsplats intervjuades direktör Åsa Tham. På frågan om Västerås stift hade stött på några konflikter under sitt arbete i Moçambique svarade hon: ”Nej, nej, det har vi inte. Vi har inte haft några konflikter, varken med myndigheter eller lokalbefolkning.”

Jag citerar Filter: ”Kajsa Johansson, som var chef för Kooperation utan gränsers verksamhet i Moçambique, läste artikeln på nätet. Hon mejlade genast reportern och berättade allt hon visste. För att reportern inte skulle tro att hon pratade i nattmössan bifogade hon premiärministerns utredning.

Sedan skrev hon tillsammans med Moçambiques bondeförbund en debattartikel, som hon hoppades få in på DN Debatt. Åsa Thams påståenden kunde inte få stå oemotsagda. …. När DN:s reporter hade läst debattartikeln sände hon den vidare till Åsa Tham som fick ge sin version. Efter två veckors mejlande fram och tillbaka fick Kajsa Johansson svar från DN: ’Det uppstår alltid konflikter när svenska, och andra utländska, företag etablerar sig i utvecklingsländer. Detta är naturligtvis allvarligt och vi försöker belysa problematiken med jämna mellanrum, vilket också var syftet med reportaget om land grabbing. Men det går samtidigt inte att skriva om varje enskilt fall.’

Kajsa Johansson gav upp. Istället översatte hon DN:s artikel till engelska och portugisiska och spred den tillsammans med sin debattartikel i andra forum. Inom några dagar visste de flesta ambassader och organisationer som jobbar med utvecklingsarbete i Moçambique allt om den svenska kyrkans agerande i Niassa.”

Men svenska folket som hade störst intresse av att få veta om Västerås stifts och SIDA:s  agerande i Niassa, fick inte veta. DN Debatt vägrade att ta in en för svensk offentlig debatt mycket viktig debattartikel.  Jag finner att DN Debatt allt mer fungerar som ett slags Post- och Inrikes Tidningar, ett officiellt kungörelseorgan. I PoIT publicerar myndigheter och andra information som enligt lag ska komma till allmänhetens kännedom. Dit är DN Debatt på väg. I växande utsträckning presenterar de s k debattartiklarna innehållet i offentliga utredningar innan de når riksdagen eller ståndpunkter framförda av intresseorganisationer som Svenskt näringsliv, hyresgästerna, partierna, facket eller Stockholms handelskammare. Att Kajsa Johansson refuserades av DN Debatt är skandalöst, eftersom det var extremt intressant för svenska folket, men det är inte förvånande. DN Debatt presenterar allt mindre debatt och alltmer kungörelser från det svenska etablissemanget.