Igår var det 100 år sedan Olof Lagercrantz föddes. Fysiskt dog han för knappt ett årtionde sedan och intellektuellt dör han aldrig eller åtminstone inte före det svenska språket. För Olof Lagercrantz var inte bara ”Klädd i sitt språk” som Stina Otterberg satte som titel på sin doktorsavhandling om honom som hon fick Svenska Humanistiska Förbundets pris för i lördags. Han var en av våra mest bländande språkkonstnärer och höjde litteraturkritiken som konstart genom sin behandling av svenska språket. Många läser liksom jag ”Om konsten att läsa och skriva” både som konst och som handbok i ämnet och hans självbiografiska ”Min första krets” är just från språklig synpunkt alldeles enastående.
OK, jag vet. Alla förståsigpåare (har vi inget bättre ord för "pundits"?) har skrivit detta över allt under den senaste veckan. Vad kan en ekonom med vissa litterära intressen ha att tillföra? Inte mycket, medges. Men litet anekdotiskt material kan man tillföra i sin blogg. Det fina med ens egen blogg är ju att man inte behöver böna någon debattredaktör om att publicera. Man kan skriva som man vill. Just ingen läser det naturligtvis, men vem bryr sig.
Olof Lagercrantz hade oftast fel ideologiskt och politiskt och var ofta otrevlig som människa, men han skrev bländande och öppnade våra ögon för nya synsätt på etablerad litteratur. Han hävdade med all rätt att kultur inte är någon avgränsad fritidssysselsättning utan omfattar politik, ekonomi, urbanisering, Vietnamkrig osv. ( Se t ex s 71 i Stina Otterbergs avhandling.) Men därav följer också att man inte kan ta ställning för diktatorer och ogärningsmän som Stalin, Mao Zedong eller Castro och deras politiska system och sedan försöka komma undan ansvaret genom att presentera sig som konstnär.
Jag lärde känna Olof Lagercrantz därför att jag skickade en EEC-kritisk debattartikel till DN i slutet av 60-talet efter att ha arbetat på EFTA:s sekretariat i Genève några år. Jan-Magnus Fahlström på DN:s ledarredaktion uppskattade den och publicerade den i tidningen. Ingemar Wizelius och Olof Lagercrantz erbjöd mig sedan att medverka på kultursidan om ekonomi och politik och anmäla böcker i nationalekonomi. Och så blev det. Jag kunde därmed få in debattartiklar när jag ville och jag fick betalt för att läsa och anmäla böcker av Galbraith och andra storheter. Livet lekte!
Därmed kom jag att träffa Olof då och då under några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet och bjöds in till DN:s årliga kulturmiddag. Tout Paris var där. Olof var alltid extremt förekommande mot mig utan att jag riktigt förstod varför. Till dels var det naturligtvis ett normalt utslag av överklassens diskreta charm, men det fanns något annat också som jag inte kunde förklara. Kanske var det att jag varken tillhörde sextioåttorna eller något av de dåvarande etablissemangen, att jag kom ur arbetarklassen men var reservofficer, att jag var nationalekonom men läste skönlitteratur. (Olof tyckte illa om nationalekonomer, men överskattade min litterära bildning.)
Olof var därför angelägen om att presentera mig för Sara Lidman och andra författare och berättade mycket personligt om egna upplevelser. Framför allt minns jag hans berättelse om när han under värnplikten hade fått sin dom, tuberkulos, och frikallades. Löjtnanten höll ett avskedstal till honom som lät som en dödsruna. Olof påstod att det hade räddat livet på honom. Det blev en livsuppgift att överleva under de närmaste åren, sa han.
Olof var ju känd för att plötsligt kunna fara ut ivredesmod mot offentliga och privata personer. Mig hände det en gång. På en kulturmiddag berättade jag, ganska måleriskt tror jag, för några omkringstående hur skåpvagnar, små lastbilar och vanliga stationsvagnar på senhösten rullar iväg på nätterna från Gotlands, Smålands och Jämtlands bondgårdar fullastade med styckat kött av lamm, nöt och gris som därmed hamnar i svenska folkets frysar utan att passera vare sig marknaden eller offentliga sektorn. Klaner och bytesekonomi lever kvar under ytan, hävdade jag utan att märka att Olof stod snett bakom mig. Han blev ursinnig över att jag aldrig hade skrivit om detta i tidningen (och ursinnig är inte här en skämtsam överdrift). Han ansåg att jag svek min uppgift som ekonom och det hjälpte inte ett dugg att jag sa att detta var en uppgift för journalister eller möjligen sociologer. Det finns inga data för en ekonom, försökte jag. Olof förblev rasande och jag antog att min karriär på DN:s kultursida var slut. Men nästa gång vi sågs var utbrottet glömt och när familjen nästa sommar stod helt utan pengar inför familjens semester, fick jag arvode i förskott för en artikel som inte var skriven ännu.
Olof Lagercrantz var svag i analysen, ofta omoralisk i sina politiska ställningstaganden och överklassigt arrogant när det passade honom. Men hans litterära språk var oförlikneligt, hans förmåga att se litteratur och konst ur nya vinklar lyfte kulturdebatten och han lärde även enkla arbetare i den nationalekonomiska vingården att leva i döda poeters sällskap. Det är jag tacksam för. Tack vare Olof Lagercrantz är Divina commedia nu en del av svensk kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar