Olof Lagercrantz levde i döda poeters sällskap

Igår var det 100 år sedan Olof Lagercrantz föddes. Fysiskt dog han för knappt ett årtionde sedan och intellektuellt dör han aldrig eller åtminstone inte före det svenska språket. För Olof Lagercrantz var inte bara ”Klädd i sitt språk” som Stina Otterberg satte som titel på sin doktorsavhandling om honom som hon fick Svenska Humanistiska Förbundets pris för i lördags. Han var en av våra mest bländande språkkonstnärer och höjde litteraturkritiken som konstart genom sin behandling av svenska språket. Många läser liksom jag ”Om konsten att läsa och skriva” både som konst och som handbok i ämnet och hans självbiografiska ”Min första krets” är just från språklig synpunkt alldeles enastående.

OK, jag vet. Alla förståsigpåare (har vi inget bättre ord för "pundits"?) har skrivit detta över allt under den senaste veckan. Vad kan en ekonom med vissa litterära intressen ha att tillföra? Inte mycket, medges. Men litet anekdotiskt material kan man tillföra i sin blogg. Det fina med ens egen blogg är ju att man inte behöver böna någon debattredaktör om att publicera. Man kan skriva som man vill. Just ingen läser det naturligtvis, men vem bryr sig.

Olof Lagercrantz hade oftast fel ideologiskt och politiskt och var ofta otrevlig som människa, men han skrev bländande och öppnade våra ögon för nya synsätt på etablerad litteratur. Han hävdade med all rätt att kultur inte är någon avgränsad fritidssysselsättning utan omfattar politik, ekonomi, urbanisering, Vietnamkrig osv. ( Se t ex s 71 i Stina Otterbergs avhandling.) Men därav följer också att man inte kan ta ställning för diktatorer och ogärningsmän som Stalin, Mao Zedong eller Castro och deras politiska system och sedan försöka komma undan ansvaret genom att presentera sig som konstnär.

Jag lärde känna Olof Lagercrantz därför att jag skickade en EEC-kritisk debattartikel till DN i slutet av 60-talet efter att ha arbetat på EFTA:s sekretariat i Genève några år. Jan-Magnus Fahlström på DN:s ledarredaktion uppskattade den och publicerade den i tidningen. Ingemar Wizelius och Olof Lagercrantz erbjöd mig sedan att medverka på kultursidan om ekonomi och politik och anmäla böcker i nationalekonomi. Och så blev det. Jag kunde därmed få in debattartiklar när jag ville och jag fick betalt för att läsa och anmäla böcker av Galbraith och andra storheter. Livet lekte!

Därmed kom jag att träffa Olof då och då under några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet och bjöds in till DN:s årliga kulturmiddag. Tout Paris var där. Olof var alltid extremt förekommande mot mig utan att jag riktigt förstod varför. Till dels var det naturligtvis ett normalt utslag av överklassens diskreta charm, men det fanns något annat också som jag inte kunde förklara. Kanske var det att jag varken tillhörde sextioåttorna eller något av de dåvarande etablissemangen, att jag kom ur arbetarklassen men var reservofficer, att jag var nationalekonom men läste skönlitteratur. (Olof tyckte illa om nationalekonomer, men överskattade min litterära bildning.)

Olof var därför angelägen om att presentera mig för Sara Lidman och andra författare och berättade mycket personligt om egna upplevelser. Framför allt minns jag hans berättelse om när han under värnplikten hade fått sin dom, tuberkulos, och frikallades. Löjtnanten höll ett avskedstal till honom som lät som en dödsruna. Olof påstod att det hade räddat livet på honom. Det blev en livsuppgift att överleva under de närmaste åren, sa han.

Olof var ju känd för att plötsligt kunna fara ut ivredesmod mot offentliga och privata personer. Mig hände det en gång. På en kulturmiddag berättade jag, ganska måleriskt tror jag, för några omkringstående hur skåpvagnar, små lastbilar och vanliga stationsvagnar på senhösten rullar iväg på nätterna från Gotlands, Smålands och Jämtlands bondgårdar fullastade med styckat kött av lamm, nöt och gris som därmed hamnar i svenska folkets frysar utan att passera vare sig marknaden eller offentliga sektorn. Klaner och bytesekonomi lever kvar under ytan, hävdade jag utan att märka att Olof stod snett bakom mig. Han blev ursinnig över att jag aldrig hade skrivit om detta i tidningen (och ursinnig är inte här en skämtsam överdrift). Han ansåg att jag svek min uppgift som ekonom och det hjälpte inte ett dugg att jag sa att detta var en uppgift för journalister eller möjligen sociologer. Det finns inga data för en ekonom, försökte jag. Olof förblev rasande och jag antog att min karriär på DN:s kultursida var slut. Men nästa gång vi sågs var utbrottet glömt och när familjen nästa sommar stod helt utan pengar inför familjens semester, fick jag arvode i förskott för en artikel som inte var skriven ännu.

Olof Lagercrantz var svag i analysen, ofta omoralisk i sina politiska ställningstaganden och överklassigt arrogant när det passade honom. Men hans litterära språk var oförlikneligt, hans förmåga att se litteratur och konst ur nya vinklar lyfte kulturdebatten och han lärde även enkla arbetare i den nationalekonomiska vingården att leva i döda poeters sällskap.  Det är jag tacksam för. Tack vare Olof Lagercrantz är Divina commedia nu en del av svensk kultur.

Romer och EU - DN silar mygg och sväljer kameler

I dagens DN skriver Lisa Bjurwald en mycket kritisk spalt om Stockholmspolisens och migrationsminister Billströms behandling av tiggande romer i vår huvudstad. Utlgångspunkten för den hårda kritiken är att behandlingen strider mot en helig EU-princip, den fria rörligheten. Hon säger inte ett ord om att dessa romer flyr till Sverige från EU-länder som bryter mot långt heligare EU-principer, principerna om de mänskliga rättigheterna. Förfärande diskriminering och brutalt våld, t o m mord, förekommer i EU-länder som Ungern och Rumänien. Detta visar att EU inte lever upp till de grundläggande kraven trots alla högtidstal om europeiska värden. Jag har därför skickat följande mejl till Lisa Bjurwald:


"Hej!
Du fullföljer konsekvent DN:s politiska linje att aldrig säga ett ont ord om EU-projektet, hur befogat det än är. Det blir extra magstarkt när du i dagens spalt om hur tiggande romer behandlas i Stockholm (Musikanter) säger följande i slutet:  ”Det råder en gigantisk brist på kunskap om antiziganism i Europa. Det är förstås ingen ursäkt för att inskränka den fria rörligheten ; en princip som är helt central för EU-samarbetet. Men det är möjligt att polisen inte känner till att romer i Öst- och Centraleuropa inte bara diskrimineras på arbetsmarknaden, utan utsätts för fruktansvärda förföljelser.”  Sedan avslutar du med kommentaren ”hur han (vår integrationsminister, min anm.)kan uppmuntra till kränkningar av EU-betämmelser, övergår mitt förstånd.”.

Men diskrimineringen och de fruktansvärda förföljelserna mot romer begås i andra EU-länder som Rumänien och Ungern (som just nu är EU:s ordförandeland). Det är därför romer flyr därifrån till bl a Sverige.  Principen att respektera mänskliga rättigheter och inte diskriminera och förfölja fattiga minoriteter är enligt alla demokrater mera central än den fria rörligheten inom EU. Men du säger inte ett ord om detta. Slutsatsen måste väl bli att Rumänien och Ungern bör väl tvingas lämna EU och att ett antal andra EU-länder som Frankrike och Italien bör väl utsättas för sanktioner? Du skriver som om det inte fanns något att göra åt den grundläggande sakfrågan. Hur du kan göra detta övergår mitt förstånd!
Hälsningar
Nils Lundgren"

Om romerna och EU - DN silar mygg och sväljer kameler

s"

Ny socialdemokratisk partiledare - vem avgör egentligen frågan?

Socialdemokraternas partiledarval handlar om makt och positioner, inte om vänster mot höger, storstad mot landsort eller norr mot söder. I de flesta demokratiska länder är den interna partidemokratin till stor del på låtsas, särskilt när det gäller partiledarval.

”De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige

 med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor

 och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått

 långt från Tammany Hall i livsstil och politiska

 metoder, men de finns och de kan inte enkelt

identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten.

Det finns alltid en informell krets av makthavare som bestämmer. Ett gammalt talesätt är att partiledarval sköts av dolda makthavare i rökfyllda rum. Det står en doft av New Yorks Tammany Hall eller Chicagos Daleyfamilj kring processen. De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått långt från Tammany Hall i livsstil och politiska metoder, men de finns och de kan inte enkelt identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten. Men det är sådana som stoppade valet av Mona Sahlin till partiledare 1996 och som tvingade henne att ta in Vänsterpartiet i valsamarbetet 2010.

”De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster,

 regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva

 sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

Varför blir det normalt så? Enkelt uttryckt därför att ett partis medlemmar är (och framför allt var) mycket mera ideologiskt utmejslade än väljarna. Om partimedlemmarnas ideologi får slå igenom i ett partiledarval blir det därför svårt att vinna ett riksdagsval.  Men de dolda informella makthavarna och deras medhjälpare i partiet är helt inriktade på regeringsmakten. För dem är målet inte att få sitta i VU eller styrelse för ett parti i opposition. Deras mål är att komma i regeringsställning. Då öppnas vägen för en mycket stor grupp att bli statsråd, statssekreterare, sakkunniga och mycket annat. De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster, regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

”Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna

partidemokratin inte gör det.

Är detta synsätt cyniskt? Ja, vad gäller partidemokratin, men inte vad gäller den parlamentariska demokratin. Det innebär att de dolda makthavarna (i eget välförstått intresse, naturligtvis) måste ta hänsyn till väljarnas åsikter. De måste visserligen först svänga rökelsekaren framför partiets medlemmar, men det avgörande är att de måste vinna väljarnas förtroende på valdagen. Och tack och lov för det! Därmed blir det väljarna som på valdagen avgör vem som skall lagstifta och styra landet. Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna partidemokratin inte gör det.

Detta bör vara utgångspunkten när vi kannstöper om vem valberedningen kommer att föreslå till partiledare. De dolda, informella makthavarna kommer att driva på med järnvilja för att få en partiledare som kan vinna valet 2014 utan hänsyn till ideologi, kön och regional bas.

Detta reser tre frågor.

-          För det första, klarar de att göra detta, om det måste ske i konflikt med partimedlemmarnas syn såsom denna kommer till uttryck via partiorganisationen.

-          För det andra, klarar de att identifiera vem som har bäst förutsättningar att leda partiets valkampanj och vinna valet.

-          För det tredje, finns det någon politiker tillgänglig som faktiskt kan klara den uppgiften.

Svaren är i ordning, ja, nja och nja. Doldisarna kör över eventuellt motstånd inom partiet i SAP. Så går det till i världen. Skogen eller Skåne kan inte stoppa processen. Torypartiet i Storbritannien hamnade visserligen i en okontrollerad sits 1975, när den ideologiskt profilerade Margaret Thatcher i den allmänna röran efter Heath råkade vinna kampen om partiledarskapet. Men Tories dolda makthavare hade tur den gången. Brittiska väljare visade sig mogna för en ideologiskt konsekvent liberalkonservativ politik efter åren med Arthur Scargill och Michael Foot.

”En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst

och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen

i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Men går det att förutsäga vilka som kan föra SAP till valseger? Sådant är svårt. Fyrtiotalets förståsigpåare tog sig för pannan, när Erlander utsågs till socialdemokratisk partiledare. En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Högerpartiets dolda makthavare trodde 1965 att Yngve Holmberg var rätt man för den moderna tiden. Kennedylook och allt. Det gick åt fanders och han sparkades efter valet 1970, då partiet hade gjort sitt sämsta val i modern tid. Då satsade de på Gösta Bohman, en snart sextioårig handelskammardirektör och si. Bohman förnyade partiet helt, förde det i regeringsställning 1976 och återförde vid 68 års ålder partiet till dess gamla position som största borgerliga parti.

Det är uppenbart svårt att veta hur en person klarar ett partiledarskap. Somliga blommar upp som Erlander och Bohman, andra sjunker ihop som Yngve Holmberg. Ungdom är inget trumfkort i sig. Äldre röstar inte så gärna på unga politiker, medan unga gärna röstar på äldre.

Partiledaren måste kunna det politiska hantverket och ha det rätta interna nätverket. De fyra som just nu diskuteras, Mikael Damberg, Tomas Eneroth, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, uppfyller alla detta krav och det gör också många andra, typ Ylva Johansson.

Partiledaren måste vara en person som kan vinna storstädernas medelklass och politiskt fritänkande ungdomar. Annars blir det inget regerande. Svenska folket har därtill i två riksdagsval visat att de vill ha en i huvudsak borgerlig politik. Det talar mot den traditionelle Österberg och mot Östros som är välkänd och starkt förknippad med avskaffat RUT-avdrag, återinförd förmögenhetsskatt och valnederlaget ifjol. De dolda makthavarna vill därför inte ha en ledare med vänsterprofil.

Därmed står till synes finalen mellan Mikael Damberg och Tomas Eneroth. Den senare är en ”dark horse” som har dykt upp på sluttampen. Han har veterligt inga tydliga fiender, är politiskt erfaren och har sysslat med privata initiativ på utbildningsområdet, typ Lernia och Competensgruppen.

”Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och

 inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser

som han inte tror på.

Mikael Damberg är mera profilerad. Han tillhör den socialdemokratiska adeln och representerar storstadens högersocialdemokrati. Verkar helt rätt alltså. Mot honom anförs att han var i ständig konflikt med SSU:s vänsterfalang under sina fyra år som SSU-ordförande. Verkar bekant. Även Fredrik Reinfeldt har kritiserats hårt för att ha varit konfliktbenägen under sin tid i MUF. Det har gått bra för moderaterna under hans ledning ändå.

”Eftersom jag stöder den borgerliga

alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir

socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser som han inte tror på. Eftersom jag stöder den borgerliga alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Äntligen! EU talar med en röst – men vad säger den?

I stort sett alla svenska ledarskribenter fastslår då och då vikten av att EU talar med en röst så att det blir kraft bakom det sagda. Det låter på något sätt modernt och internationellt. Utrikespolitik skall inte längre föras av de suveräna nationalstaterna utan överlämnas till Bryssel där EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton och rådet formulerar EU:s  ställningstaganden och talar med en röst. Där är vi nu och arabvärlden står i brand. 

Så vad säger då den myndiga rösten. Ingenting! Den mumlar. Det verkar vara något om vikten av stabilitet.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt var mycket snabb och kraftfull i sitt fördömande av Rysslands anfall mot Georgien i augusti 2008. Han fick kritik från många håll men stod på sig. Sveriges syn på frågan var klar och tydlig och Sveriges röst hördes i världen. Men för en vecka sedan kommenterade han utvecklingen i arabvärldens värsta diktatur, Libyen, med orden "det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling". Han har bemött den våldsamma kritiken med att han säger exakt detsamma som Catherine Ashton: ”vi är helt koordinerade i varje del”.

EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström slöt avtal med Gadaffi i Libyen den 1 oktober ifjol. Gadaffi skulle få en halv miljard kr under tre år för att med Gadaffimetoder stoppa flyktingar från Afrika att nå EU. Michèle Alliot-Marie, Frankrikes utrikesminister, passade på att semestra i Tunisien mitt under revolten och erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali att skicka fransk kravallpolis för att hjälpa diktaturen att krossa upproret. Berlusconi vill ta det lilla lugna när det gäller Libyen, som både håller efter flyktingar på väg till Italien med en diktators hårdföra metoder och är en viktig leverantör av olja och naturgas till Italien.

Hör ni någon tydlig och myndig röst från EU?

Det självständiga Norges parlament, stortinget, kunde däremot ge fredspriset till den kinesiske människorättskämpen Liu Xiaobo ifjol, trots att den kinesiska regeringen rasade över beslutet och genast började tillgripa ekonomiska sanktioner mot Norge. Liu har därmed blivit känd i världen och världsopinionen har påmints om att Kina inte bara står för snabb tillväxt utan också är en stenhård diktatur.

Om EU skall tala med en röst måste 27 röster tystas. Detta framställs som ett självklart framsteg som aldrig diskuteras. Normalt brukar vi anse att det är viktigt att många, kanske alla, röster hörs. Jag vågar påstå att Europa skulle höras bättre i världen om EU-länderna hade 27 röster. Pluralism liksom.