Under jullovet
tänker man ofta utanför den dagsaktuella politiska debatten och inser något
nytt. I år insåg jag att det är obegripligt att det fortfarande finns
socialister i världen. Vi har ju testat socialism i många hyfsat välkontrollerade
experiment i snart hundra år.
Sovjetledningen
kunde från 1922 tillämpa socialistisk planhushållning i ett land som vadade i
naturtillgångar. Och visst blev det ekonomisk tillväxt fram till 1939, men
också massvält med miljoner dödsoffer i landets kornbod Ukraina. Efter 1945
fick sovjetsystemet ytterligare drygt fyrtio år på sig att återhämta sig från
världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt. Och visst var krigets effekter förödande, men
de var lika stora i Västtyskland som med marknadsekonomi återhämtade sig redan
under 50-talet (det tyska undret) och snabbt blev ett av världens rikaste
länder. Sovjetunionen förblev fattigt.
I slutet av
fyrtiotalet fick vi ännu ett test. Järnridån sänktes ner och delade Europa i
ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet? Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Kan
det förklaras av att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som
hamnade öster om järnridån? Något ligger det kanske i det, men historien råkade
dessutom samtidigt genomföra ett par mer laboratorieartade experiment. Två
homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi
och en med socialistisk planhushållning.
Västtyskland
och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och
tvingades spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att
de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena
experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket indikerar att de
olika utfallen verkligen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på kulturella
olikheter.
Ett tredje
experiment kom i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk
centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden,
Taiwan, Hongkong och Singapore, fick marknadsekonomi. Samma resultat! De senare
blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än
trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är
utfattigt.
Dessa gigantiska
experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening,
men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi
medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk
planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?
Eller finns
det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar
något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga
statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande
statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära
socialister föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den
meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men
det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.
Vänsterintellektuella
debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska
samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt
annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött
socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda
socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och
etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden.
De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas
förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen
har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt
välstånd för vanligt folk?
Kanske är sådana
socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar
de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se
människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och
kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya
sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades
den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att
den skapade en sådan ny människa.
Hur lyckades
då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte
ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi
ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina,
Uzbekistan, Rumänien osv.
Lättköpta
poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte
direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas
och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan
tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte
har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller
kulturellt engagemang någonstans.
