Sitter just och skriver på
en hyperkort krönika om vad den internationella forskningen säger om migration
(eller invandring som vi naturligen säger i Sverige, eftersom vi är ett
invandrarland). Jag slås då av att min hemstad fick en mycket stor invandring i
min barndom och att det inte var så mycket ståhej kring det.
När jag fyllde nio, slutade andra världskriget
helt abrupt och jag fick en lillasyster. Just då var det senare det mest
omvälvande, men krigsslutet ledde till en omfattande invandring till Karlskoga.
Min hemstad var ett centrum för krigsindustrin och gick som tåget i många år
till tack vare upprustningen under det kalla kriget. Först kom Harvyn från
Danmark. Han kom in i vår familj, när han fick ihop det med en kvinna som var
inneboende hos oss. (Femton år senare lärde jag mig att vi införde gemensam
arbetsmarknad med just Danmark redan 1945.) Genom Harvyn träffade vi sedan andra
danskar.
Min mamma, som 1950 avancerade
från städerska på Bofors kontor till fabriksarbeterska på ammunitionsfabriken,
fick fullt av arbetskamrater från Italien och Tyskland. En av dem gifte sig med
en italienare som därmed blev en populär vän. En annan, Lisbeth från Tyskland,
introducerade sin man August Adamsky, som så småningom startade en bilverkstad
med hjälp av borgen från mina föräldrar som ju var egnahemmare och därmed kunde
erbjuda säkerhet. Vi ägde själva aldrig bil, men när jag tog körkort kunde vi
låna Adamskys bil för att hämta jordgubbar i Finnerödja, hälsa på vänner i
Örebro och sånt.
När jag från fjortonårsåldern
började sommarjobba på ammunitionsfabriken fick jag egna kontakter med många
tyskar och italienare. Tyska arbetare sjöng med gitarr nere på badstranden
vackra sommarkvällar och på Folkets hus och Folkets park vimlade det av
invandrare. Finländare och jugoslaver kom också i stora mängder fast några år senare,
efter att jag hade lämnat Karlskoga för värnplikt och högskolestudier i
Stockholm.
Det är slående att jag
aldrig märkte av några invandrarproblem under de där elva åren 1945-1956 hemma
i Karlskoga. Jag tror inte ens att uttrycket fanns. Varför? Var Boforsarbetarna
särskilt fina, fördomsfria människor jämfört med dagens svenskar? Nej, nej. Vi
vet alla varför det blev så bra. De här invandrarna arbetade och försörjde sig
som alla andra arbetare, lärde sig svenska på nolltid, bodde som vi, skötte sig
som vi, skaffade ekor, motorcyklar och bilar. Deras barn skötte sig i skolan
som andra barn. Något multikulti blev det inte, eftersom dessa invandrare kom
till Sverige för att stanna. De ville bli som vi och de blev det.
Och sedan? Låt mig behålla
mitt personliga perspektiv. Jag blev nationalekonom och offentlig debattör.
Bland ekonomkollegerna fanns polacken Marian Radetzki, koreanen Kim Chong, holländaren
Willem van der Hoeven, indonesiern Soeriatmadja, amerikanen Fred Banks, esten Tönu
Puu, tyskarna Ulrich Herz och Rudolf Meidner, dansken Lars Mathiesen. Men det
verkar litet löjligt med nationsbeteckningarna framför namnen. Alla dessa var svenska ekonomer helt enkelt.
Och vilka tycker jag är dagens
mest intressanta svenska debattörer? Väck mig på natten och fråga och jag
skulle antagligen börja muttra Tomas Gür, Tino Sannandaji, Sakine Madon, Mauricio
Rojas, Dilsa Demirbag-Sten, Maciej Zaremba… ja, ja, det finns såna som heter Johan
Norberg, Assar Lindbeck, P J Anders Linder och Mattias Svensson också. Men det är
slående att jag nog tycker att det är dessa stackars invandrade debattörer och
kulturpersonligheter som är intressantast just nu. (Och, på förekommen
anledning, ”stackars invandrade” är ironiskt menat.)
Det har funkat rätt bra
det här med invandring av och till. Men just nu är mycket alldeles åt fanders.
Kanske vi kan lära oss något om varför det har blivit både si och så?
