Ach Europa!

Bör Sverige ställa upp och betala tvivelaktiga EU-skulder, därför att detta krav har kopplats ihop med godkännandet av EU:s nya långtidsbudget? Regeringen som måste få väljarnas stöd i valet nästa år, måste visa upp en klädsamt EU-kritisk attityd med tanke på de svenska väljarnas syn på EU. Våra svenska EU-parlamentariker behöver däremot inte krusa för svenska väljare. Därför gick det så här i somras.

I juni i år ingick ledarna för Europaparlamentet, EU-kommissionen och EU:s dåvarande ordförandeland Irland en politisk uppgörelse om att medlemsländerna skulle skjuta till ca 100 miljarder kronor för att betala förfallna räkningar för 2013 samtidigt som de tog EU:s nya långtidsbudget som ju börjar gälla från 2014. I parlamentet röstade 590 ja och bara 95 nej.

När ministerrådet sedan i juli skulle ta ställning till en första delbetalning av skulden röstade Sverige och fyra andra länder nej.. De övriga fyra som röstade nej var de båda andra nordiska länderna Danmark och Finland samt Storbritannien och Nederländerna. Vi var i mycket gott sällskap alltså, men dessa fem nej-röster räckte naturligtvis inte för att stoppa beslutet. Och det visste ju också de fem regeringarna.

Enligt uppgift ansåg tjänstemän på finansdepartementet att beslutsunderlaget varit för bristfälligt – att man helt enkelt inte litade på kommissionens beräkningar.

Allt det här har ni naturligtvis redan sett på TV och läst om I svenska tidningar. Debatten i svenska medier blev ju rätt intressant, särskilt då frågorna till Piratpartisterna om varför de röstade ja. Och analysen av Miljöpartiet blev spännande. Röstade de båda miljöpartisterna röstade olika därför att Miljöpartiet är på glid bort från EU-kritiken eller är det bara Isabella Lövin som har blivit EU-frälst i sin nya miljö?

Nej jag skämtar. Inga medier bryr sig väl om hur våra valda representanter där nere röstar. Socialdemokraten Göran Färm och folkpartisten Olle Schmidt, båda EU-parlamentariker, var mycket upprörda över att regeringen röstade nej i ministerrådet och de svenska parlamentarikerna stödde (naturligtvis) betalningen med bedövande majoritet. Intressant är dock att av sossarna röstade bara den upprörde Göran Färm ja. Anna Hedh, Marita Ulvskog och Jens Nilsson la ner sina röster och Åsa Westlund och Olle Ludvigsson dök inte upp. 

Gunnar Hökmark (M): Ja
Anna Corazza Bildt (M): Ja
Anna Ibrisagic (M): Ja
Alf Svensson (KD): Ja
Kent Johansson C: Ja
Marit Paulsen (FP): Ja
Olle Schmidt (FP): Ja
Cecilia Wikström (FP): Ja
Göran Färm (S): Ja
Amelia Andersdotter (PP): Ja
Christian Engström (PP): Ja
Isabella Lövin (MP): Ja

Anna Hedh (S): Avstod
Marita Ulvskog (S): Avstod
Jens Nilsson (S): Avstod

Mikael Gustafsson (V): Nej
Carl Schlyter (MP): Nej

Christofer Fjellner (M): Ej närvarande
Åsa Westlund (S): Ej närvarande
Olle Ludvigsson (S): Ej närvarande

Det känns inte som något riktigt övertygande demokratisk process, eller hur?

Läs mer på: http://www.europaportalen.se/2013/09/sverige-vagrar-betala-eus-rakningar

Ursvenskt är bara barbariet

Jag lade ut en text på Facebook häromdagen där jag ville visa hur ytligt, okunnigt och inställsamt offentliga personer uttalar sig om fundamentala frågor som etnisk samhörighet och sedvänjor och hur de undgår granskning så länge de håller sig till det fastställda svenska samförståndet. Det har kommit en flod av Like och kommentarer, många av de senare kritiska. Det blev en så intressant diskussion att jag tar upp den här på min blogg.

Så vad skrev jag? Jo, följande: Nog är det förfärligt! Här får Jimmy Åkesson frågan vad han tycker om invandrarnas kultur och svarar då: ”Jag får ofta den frågan men kan inte komma på vad invandrare har för kultur. Jag tror det är det som gör invandrare så frustrerade och avundsjuka. Vi har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop oss. Men vad har invandrarna? Ramadan, burka och sådana ”töntiga” saker.” 

Ska vi verkligen acceptera ett sådant förakt för andra etniska grupper i vår svenska demokrati? Faller det kanske under hatbrott? Vilka folkgrupper som skyddas och vilka kriterier som skall uppfyllas för att uttalandet skall vara ett brott är en kontroversiell fråga. Vanliga kategorier omfattar etnisk härkomst, religiös övertygelse, på senare tid även sexuell läggning och könsidentitet.

Hoppsan! När jag nu börjar gräva i frågan, upptäcker jag att jag har fått allt om bakfoten. Det var i själva verket Mona Sahlin som sa något liknande i en intervju i Tidningen Euroturk 2002: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Ja men då är det ju helt OK. Jag tar tillbaka.

Som var och en förstår ville jag få läsarna att tänka efter och grubbla över varför i princip samma uttalande om olika etniska gruppers värde i det ena fallet är etiskt fasansfullt och i det andra ett ord i rättan tid som visar att det officiella Sverige är fördomsfritt och moraliskt rättänkande.

En kommentator påminde om att även statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde ett uttalande av samma slag som Mona Sahlin direkt efter att han hade bildat sin första regering 2006. Jag citerar DN från 17 november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Är det sant som Reinfeldt sa? Det kan försvaras. Han kan hävda att det kan sägas om alla länder. Ursyrianskt är bara barbariet, urvietnamesiskt är bara barbariet, uregyptiskt är bara barbariet. Vi fick ingen debatt om detta dock, eftersom det officiella Sverige (och däri inbegriper jag journalistkåren) anser att det är etiskt och politiskt föredömligt att säga så bara om Sverige. Den som tog upp frågan seriöst var Svenska akademiens ledamot Sture Allén, som i ett tal inför akademin en dryg månad senare (publicerat 30 dec 2006) sade följande:

Dagens högtidssammankomst äger rum jämnt 220 år efter Akademiens instiftelse. Jag tänker inte återkalla den i minnet utan nöjer mig med att som utgångspunkt gå 170 år tillbaka i tiden till 50-årsjubileet 1836. Då reciterades för första gången en av vårt språks mest formidabla dikter, den som skrevs av Esaias Tegnér och börjar: ”Jag stod på stranden under kungaborgen / när dagens oro ändtlig somnad var, / och öde voro gatorna och torgen / och på Kung Gustafs stod sken månen klar.” Själv satt biskop Tegnér kvar i Växjö, förhindrad av sin mjältsjuka. På nutidens språk skulle han kanske betecknas som deppad. Men dikten lästes med ackuratess av Johan Olof Wallin. Upplevelsen var överväldigande, samtida källor talar om hänryckning.

Den strof som börjar ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar” förtjänar likväl att beses litet närmare. Det är där Tegnér skriver: ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt.” Som allmän utsaga tål detta med förlov sagt att tänka på. Skulle exempelvis romarna vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från grekerna och andra impulsgivare? Skulle grekerna i sin tur vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från fenicierna och andra etc.? Så var det naturligtvis inte, och så var det inte heller när det gällde våra förfäder och deras kulturutveckling, som ju var vad Tegnér i första hand hade i tankarna. Nej, varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån.

Tegnérs och andras hållning på den här punkten har medverkat till ett slags självutplånande syn på vår egen äldre kultur.

Så långt Allén, en lysande företrädare för svensk bildning och kultur. Jag misstänker att Reinfeldt inte hade tänkt så mycket utan bara sa det som man bör säga i Sverige inför assyriska/syrianska invandrare i Södertälje. Men journalister och intellektuella tog inte upp någon debatt och Mona Sahlin som blev socialdemokratisk partiledare ett par månader senare, nickade naturligtvis instämmande.

Intressant är att Tegnér skrev sin dikt Mjältsjukan med samma upptakt som den dikt Allén citerar. Mjältsjukan börjar:  

Jag stod på höjden av min levnads branter, 
Där vattendragen dela sig och gå 

Lår mig påminna om att förebilden till båda dikternas upptakt måste vara Lord Byrons ”I stood in Venice on the bridge of sighs, a palace and a prison on each hand” från Childe Harold´s Pilgrimage. Två stora klassiska svenska dikter startar med inspiration av en stor engelsk diktare. Betyder det att svensk kultur är barbarisk och att allt fint kommer utifrån. Nej naturligtvis inte. Det är som Allén säger: ”Varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån”.

Den intellektuellt lysande debattören Tino Sanandaji påpekar i sin kommentar till mitt inlägg på Facebook att Fredrik Reinfeldt talade till invandrare i Södertälje 2006 (liksom Mona Sahlin talade till invandrare år 2002). Sanandaji ställer frågan: Inbillar sig statsministern att greker och romare invandrade i stor skala till Sverige under antiken för att civilisera landet? Att Skandinavien blev kristet genom invandring från Påvestaten? Att industrialiseringen krävde massinvandring från England? Att Sverige fick internet genom amerikansk invandring? 

Tegnércitatet "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt"  är heller inte om invandring, utan om bildning, det vill säga idéer. Att låtsas att influens av idéer och teknologi från utlandet som ingen ifrågasätter är synonymt med invandring är barnsligt. 

En annan självständig intellektuell, historikern Adam Westlund, invänder i en kommentar att

en del tidiga influenser faktiskt har kommit till Sverige via (i och för sig småskalig) invandring. Efter kristnandet av Norden baserades klosterväsendet och de tekniska framsteg det medförde till stor del på invandring av munkar från kontinenten, Stockholm var under senmedeltiden en till stor del tysktalande stad tack vare stor handelsbaserad invandring från hansestäderna och vallonerna (vilka dock var få och varav många sedan flyttade tillbaka) var vid stormaktstidens början en förutsättning för utvecklandet av svenska manufakturier och bruk. Samma sak gällde för övrigt holländska skeppsbyggare som var ryggraden i det svenska skeppsbyggandet fram till åtminstone sent 1600-tal. 

Jag tror inte att någon inbillar sig att "massinvandring" (vad definitionen av det nu är) ligger bakom Sveriges förändringar, men att idéer och skicklighet har förts hit av invandrande personer med kompetens är otvivelaktigt.

Tänk om den offentliga debatten fördes så här. Men i den politiska korrekthetens ledande land är det tyvärr inte att hoppas på. Politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, svenska journalister och ledarskribenter och DN:s kulturvänster varken kan eller vill. I den meningen är det något barbariskt över vår kultur.

Mediernas blandar ihop nyhetsbedömning och reportage

Som jag kanske redan nämnt, firar nejsidan tioårsminnet av storsegern i EMU-folkomröstningen med ett stort seminarium på lördag. Svenska folket klev plötsligt fram och meddelade etablissemanget att nu är det slut. Vi gör inte som ni säger, utan som vi tycker. Ni har inte övertygat oss om att euron är bra för Sverige eller för Europa. Ni har inte ens försökt. Ni har närmast förolämpat oss med strutsar, okunniga kändisar, guilt by association och löjliga jippon. 
Alltnog! Självklart har vi försökt intressera medierna. SVT konstaterar då kallt att de bara täcker nyheter och att detta seminarium inte är någon nyhet. OK, OK! De stora nyheterna just nu är tydligen att kungen har varit kung i fyrtio år och att Anna Lindh mördades för tio år sedan. Som svensk monarkist och som beundrare av Anna Lindh tycker jag att det är en riktig bedömning. Men det är inte en nyhetsbedömning. Det är fråga om att hålla våra historiska erfarenheter levande och ompröva dem i nytt historiskt ljus. 
EMU-folkomröstningen är en milstolpe i svenska folkets historia, en folklig myndighetsförklaring, som markerar slutet på en epok. Större än kungens jubileum och större än en älskad politikers tragiska död för en vettvillings hand. Varför denna skillnad i journalistisk bedömning. Vi vet alla svaret. Gammelmedierna är en del av etablissemanget.

”Die Brüsseler Institutionen hält er aber für ein Problem.”

Brysselinstitutionerna ser han dock som ett problem, säger Tysklands förre förbundspresident Richard von Weizsäcker i gårdagens Süddeutsche Zeitung. Vi som pekar på det problemet i svensk debatt har gott stöd från före detta tyska förbundspresidenter som von Weizsäcker och hans efterträdare Roman Herzog. Den som kan läsa tyska rekommenderas att klicka på följande. http://www.sueddeutsche.de/politik/alt-bundespraesident-weizsaecker-zu-europa-wir-sind-ein-gutes-vorbild-1.1767512 

I min lilla skrift Makteliten mot folket från 2008 (Junilistan Rapport 2008:2) återgav jag Roman Herzog tankar på följande sätt:

"Vem har sagt att mellan 1998 och 2004 så kom 84 procent av lagstiftningen i ett EU-land från Bryssel och bara 16 procent från landets eget parlament?

Vem har sagt att EG-domstolen:

• ”systematiskt ignorerar grundläggande principer för västvärldens sätt att tolka lagar”
•  ”struntar i lagstiftarens vilja och t o m vänder den till sin motsats”
•  ”hittar på rättsliga principer att använda i kommande domstolsutslag”

Svaret är att det är den kände tyske kristdemokraten och EU-vännen Roman Herzog.

Är han då en ”back bencher” med ringa politisk insikt och med behov av att komma i rampljuset för sin främja sin politiska karriär? Nja, Roman Herzog var den tyska förbundsrepublikens president under åren 1994-1999. Han är alltså exceptionellt politiskt erfaren och planerar knappast för en fortsatt politisk karriär vid 74 års ålder.

Är då dessa extremt kraftfulla angrepp utslag av okunnighet i juridik och författningsfrågor? Nja, innan professor Roman Herzog blev president för förbundsrepubliken, var han ordförande i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe 1987-1994. Om någon kan dessa frågor är det han och han har haft Tysklands mest framstående experter till sin hjälp i sina undersökningar.

Professor Herzog går så långt att han föreslår att det skapas en oberoende EU-domstol för att hantera kompetensfrågor, dvs. frågorna om vem som har makten över olika områden, medlemsländernas statsmakter eller EU. Den nuvarande EG-domstolen är inte lämpad att övervaka subsidiaritetsprincipen, menar Herzog. Den är inrättad för att se till att EU-fördragets mål om en ständigt fastare union uppnås och kommer därför alltid att köra över medlemsländerna i dessa frågor och verka för en fortsatt centralisering av makten."

Kan man tänkas sig EU-minister Birgitta Ohlsson komma med något liknande intressant om EU? Eller Fredrik Reinfeldt? Eller Stefan Löfven? Eller någon svensk politiker över huvud taget? Naturligtvis inte. Detta förhållande kastar ett obarmhärtigt ljus över svensk EU-politik.