I dagens SvD anmäler Mats Gellerfelt en bok av
Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Boken heter ”Morfar skrev inga memoarer”
och är en hyllning till hans morfar, en av de många klassresenärerna i
1900-talets Sverige. Gellerfelt sammanfattar budskapet som gällde: ”Det gällde
alltså att arbeta, att göra sin plikt, att inte ligga någon annan till last.”
I senaste numret av magasinet Neo intervjuar
chefredaktören Paulina Neuding Inga-Britt Ahlenius och får veta att Ahlenius
lärde sig i barndomen att ”man ska göra rätt för sig”. Det var det som gällde
när hon växte upp. Neuding konstaterar att hon intervjuade Assar Lindbeck nyligen
och att han då sa att han kommer från en enkel bakgrund där man blev fostrad i
”gör din plikt” och ”ligg inte till last”. Neuding tillägger att Nils Lundgren
i en essä i Neo häromåret sa detsamma. (Och jag påminde i den essän om att
människor i flera av P-O Enqvists romaner också använder uttrycket.)
Eftersom vi alla, inklusive Enqvist, är födda på
trettiotalet, frågar Neuding om dessa sociala normer är en generationsfråga och
får ett klart ja till svar av Ahlenius. Nu är landet rikare och vi har velat ge
våra barn det vi inte fick, menar hon. Och det har kanske underminerat kravet
på personligt ansvarstagande och därmed försvårat möjligheterna att
upprätthålla den ursprungliga idén bakom välfärdssamhället. Ty den var ju att
vi kunde lita på att medborgarna gjorde sin plikt, krävde sin rätt och inte låg
till last .
Kanske det. Men jag är faktiskt rätt optimistisk
i frågan. Mycket pekar på att ungdomskulturen håller på att förändras från
planka.nu, bostad.nu och högre studiebidrag till en mera trettiotalsaktig syn
på personligt ansvar. Och inom det fortfarande inte oviktiga socialdemokratiska
partiet har Håkan Juholt och Tommy Waidelich ersatts
av Stefan Löfven och Magdalena Andersson, vilket återspeglar en liknande
förändring inom detta parti. Nu återstår bara att låta Widar Andersson ta över
som chefredaktör för Aftonbladet, så kanske arbetarpartiet kan vinna tillbaka
en del respekt.
Då är vägen öppen för att fortsätta det bygge av
ett borgerligt, liberalt Sverige som den svenska arbetarrörelsen har stått för
när den har varit framgångsrik. Och regeringsfrågan ter sig då ganska lätt att
lösa oavsett hur det går i riksdagsvalet.
