I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl
att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det
gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå
utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden. Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt
att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.
Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har
visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten
under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra
avslöjande.
Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva
fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt
centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)
Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det
raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den
andra meningen?
Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000
personer?) vet svaret. Han blinkar till
oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den
politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel. Det är inte det debatten gäller utan takten.
Vi i makteliten är mogna och ser inte
fortfarande nationellt på frågor om Sveriges
statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.
Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på
EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta
uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del
medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och
eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att
länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara
fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter,
svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad
mot greker, italienare och spanjorer får man anta.
Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à
la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste
nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med
russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte
går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks
vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta,
studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå
med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas
som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan
logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och
sväljs.
Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går
framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget
och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av
året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest
skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt
enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta
är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda,
etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En
centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.
Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.
