Klimaträddare eller civilisationskritiker?

Under ett långt liv har jag noterat att många, kanske flertalet, alarmister, både offentliga personer och privatpersoner, djupast sett är civilisationskritiker som vill få oss andra att leva som de vill att vi ska leva, dvs. asketiskt. Men de ids inte övertyga oss genom intelligent, långvarig och tålmodig opinionsbildning utan väljer att hota oss med att det inom kort går åt fanders med mänskligheten och hela jorden, om vi inte gör som de säger.

Därför är tendensen att samma människor pekar på nya domedagar efter hand som vetenskap och beprövad erfarenhet underminerar tidigare. Men receptet förblir det samma. Gören bättring, ropar dessa gammaltestamentliga profeter ute i sina intellektuella öknar. Sluta konsumera och leva ett bekvämt liv! Ert dagliga liv ska styras av beslut fattade på global nivå av, ja av … oss. Era liv ska utformas enligt regler vi fastställer på internationella möten i Köpenhamn, Cancun och Durban.

Under 60-talet var det överbefolkning, världssvält och hungermarscher som krävde att vanligt folk lade om sina liv. Femtio miljarder skulle vi bli inom kort. Det har blivit allt svårare att upprätthålla den hotbilden, när världens befolkning planar ut på kanske under tio miljarder, när fetma och diabetes 2 sprider sig i de forna uländerna och när Kina, Indien och Brasilien liksom stora delar av Afrika växer så det knakar.

Romklubben kom emellertid med rapporten Tillväxtens gränser 1972 som hävdade att i stort sett alla naturtillgångar tar slut och att om de inte gör det, så leder förbrukningen i stället till sådan miljöförstöring att det inte går att leva här på jorden. Nu drabbas profeterna av problemet att den tidigare miljöförstöringen och resursknappheten klaras genom människans innovationsförmåga, samtidigt som det hittas hur mycket kolväten som helst (olja i haven, skiffergas och tjärsand). Då blir det i stället utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser som leder till att jorden går under i en värmekatastrof. Och språkbruket blir allt brutalare. De som ifrågasätter budskapet kallas förnekare. (Jag erinrar mig att Kommunistiska internationalen på 30-talet beslöt att socialdemokrater skulle kallas socialfascister.)

Många motarbetade utbyggnad av vattenkraften under 60-och 70-talet (Vindelälven, Kaitum osv) för att rädda svensk natur. Det gjorde de rätt i, men jag misstänker att många av dessa nu vill förstöra samma natur med en enorm utbyggnad av vindkraft i samma områden. Alla drevs inte av en strävan att rädda naturskönheten. Civilisationskritikerna kräver att vi slutar leva under goda materiella omständigheter och accepterar deras riktlinjer för vårt dagliga liv.

Debatten förs med viktiga påtryckare som har en dold agenda. 

Det välskötta Irland klarar krisen, men kostnaden för euroäventyret är gigantisk

Irland är ett av euroområdets krisländer. Hur ser läget egentligen ut för irländarna? Inte så tokigt faktiskt, med tanke på allt. Euron störtade Irland i kris därför att den privata sektorn, framför allt bygg- och fastighetsbranschen, lånade allt vad tygen höll till de låga räntor som ECB måste hålla för att det passade den jättelika tyska ekonomin. Eftersom Irland inte kunde föra en egen penningpolitik anpassad för att klara den framväxande lånebubblan, slutade det hela med en enorm bankkrasch, när det stod klart att lånen inte kunde betalas tillbaka. Banksystemet fick räddas av de irländska skattebetalarna till en kostnad som bara under året 2010 kostade 30 procent av BNP. Statsskulden rusade i höjden och enorma åtstramningar tvingades fram genom höjda skatter och sänkta offentliga utgifter. Sysselsättningen sjönk med bortåt 20 procent och BNP har fallit med åtminstone 25 procent.

Detta är naturligtvis ett enormt bakslag, men den irländska ekonomin råkar vara ganska stryktålig. Irland hade budgetöverskott och statsskulden var mycket liten när krisen kom. Det betyder att statsskulden nu efter de enorma kostnaderna för bankräddningen och det jättelika BNP-fallet ändå stannar vid så där 90 procent av BNP, dvs. lägre än t ex Italien och Belgien.

Och eftersom Irlands BNP per capita var bortåt 25 procent högre än Tysklands när krisen kom, har den nu fallit till ungefär tysk nivå. (Förklaringen är att irländarna hade slutat få många barn och har få pensionärer. En enormt stor del av befolkningen var och är alltså i aktiv ålder.) Därtill kommer att eftersom det irländska näringslivets konkurrenskraft var utomordentlig, behöver inte landet någon nämnvärd nedpressning av lönerna för att kunna sälja mer utomlands och konkurrera mot importen. (Det verkligt stora problemet för eurozonens övriga krisländer är just att snabbt kunna förbättra konkurrenskraften utan att ha möjlighet att anpassa växelkursen.) Och eftersom Irland har en enormt stor exportsektor går anpassningen fort. Landet har redan överskott i bytesbalansen.

Slutligen kan vi notera arbetslösheten naturligtvis har stigit kraftigt. Den låg på drygt 4 procent vid ingången av 2008 och steg snabbt till ca 14 procent. Det skulle emellertid ha blivit mycket värre om inte många i arbetskraften hade flyttat tillbaka till framför allt USA och Kanada. Det var många irländska emigranter som kom tillbaka därifrån till hemlandet under det irländska undret årtiondet före eurokrisen. Irländare har hög internationell rörlighet inom det anglosaxiska språkområdet.

Irland gick in i eurokrisen som ett modernt industriland med ett differentierat och konkurrenskraftigt näringsliv, starka offentliga finanser och en flexibel arbetsmarknad. Ett sådant land kan klara de påfrestningar som ett euromedlemskap medför med måttlig hjälp utifrån även om de sociala och ekonomiska påfrestningarna blir stora.

Men vi bör komma ihåg hur det skulle ha sett ut om Irland hade stått utanför eurozonen. Då hade Sverige och Anders Borg hamnat på andra plats efter Irland i världspressens rankningar. Att gå med i en valutaunion är farligt även för mönsterelever.