My correct views on everything

Klimaträddare eller civilisationskritiker?

2012-02-28T02:42:00.000-08:00

Under ett långt liv har jag noterat att många, kanske flertalet, alarmister, både offentliga personer och privatpersoner, djupast sett är civilisationskritiker som vill få oss andra att leva som de vill att vi ska leva, dvs. asketiskt. Men de ids inte övertyga oss genom intelligent, långvarig och tålmodig opinionsbildning utan väljer att hota oss med att det inom kort går åt fanders med mänskligheten och hela jorden, om vi inte gör som de säger.

Därför är tendensen att samma människor pekar på nya domedagar efter hand som vetenskap och beprövad erfarenhet underminerar tidigare. Men receptet förblir det samma. Gören bättring, ropar dessa gammaltestamentliga profeter ute i sina intellektuella öknar. Sluta konsumera och leva ett bekvämt liv! Ert dagliga liv ska styras av beslut fattade på global nivå av, ja av … oss. Era liv ska utformas enligt regler vi fastställer på internationella möten i Köpenhamn, Cancun och Durban.

Under 60-talet var det överbefolkning, världssvält och hungermarscher som krävde att vanligt folk lade om sina liv. Femtio miljarder skulle vi bli inom kort. Det har blivit allt svårare att upprätthålla den hotbilden, när världens befolkning planar ut på kanske under tio miljarder, när fetma och diabetes 2 sprider sig i de forna uländerna och när Kina, Indien och Brasilien liksom stora delar av Afrika växer så det knakar.

Romklubben kom emellertid med rapporten Tillväxtens gränser 1972 som hävdade att i stort sett alla naturtillgångar tar slut och att om de inte gör det, så leder förbrukningen i stället till sådan miljöförstöring att det inte går att leva här på jorden. Nu drabbas profeterna av problemet att den tidigare miljöförstöringen och resursknappheten klaras genom människans innovationsförmåga, samtidigt som det hittas hur mycket kolväten som helst (olja i haven, skiffergas och tjärsand). Då blir det i stället utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser som leder till att jorden går under i en värmekatastrof. Och språkbruket blir allt brutalare. De som ifrågasätter budskapet kallas förnekare. (Jag erinrar mig att Kommunistiska internationalen på 30-talet beslöt att socialdemokrater skulle kallas socialfascister.)

Många motarbetade utbyggnad av vattenkraften under 60-och 70-talet (Vindelälven, Kaitum osv) för att rädda svensk natur. Det gjorde de rätt i, men jag misstänker att många av dessa nu vill förstöra samma natur med en enorm utbyggnad av vindkraft i samma områden. Alla drevs inte av en strävan att rädda naturskönheten. Civilisationskritikerna kräver att vi slutar leva under goda materiella omständigheter och accepterar deras riktlinjer för vårt dagliga liv.

Debatten förs med viktiga påtryckare som har en dold agenda.

Det välskötta Irland klarar krisen, men kostnaden för euroäventyret är gigantisk

2012-02-15T05:55:00.000-08:00

Irland är ett av euroområdets krisländer. Hur ser läget egentligen ut för irländarna? Inte så tokigt faktiskt, med tanke på allt. Euron störtade Irland i kris därför att den privata sektorn, framför allt bygg- och fastighetsbranschen, lånade allt vad tygen höll till de låga räntor som ECB måste hålla för att det passade den jättelika tyska ekonomin. Eftersom Irland inte kunde föra en egen penningpolitik anpassad för att klara den framväxande lånebubblan, slutade det hela med en enorm bankkrasch, när det stod klart att lånen inte kunde betalas tillbaka. Banksystemet fick räddas av de irländska skattebetalarna till en kostnad som bara under året 2010 kostade 30 procent av BNP. Statsskulden rusade i höjden och enorma åtstramningar tvingades fram genom höjda skatter och sänkta offentliga utgifter. Sysselsättningen sjönk med bortåt 20 procent och BNP har fallit med åtminstone 25 procent.

Detta är naturligtvis ett enormt bakslag, men den irländska ekonomin råkar vara ganska stryktålig. Irland hade budgetöverskott och statsskulden var mycket liten när krisen kom. Det betyder att statsskulden nu efter de enorma kostnaderna för bankräddningen och det jättelika BNP-fallet ändå stannar vid så där 90 procent av BNP, dvs. lägre än t ex Italien och Belgien.

Och eftersom Irlands BNP per capita var bortåt 25 procent högre än Tysklands när krisen kom, har den nu fallit till ungefär tysk nivå. (Förklaringen är att irländarna hade slutat få många barn och har få pensionärer. En enormt stor del av befolkningen var och är alltså i aktiv ålder.) Därtill kommer att eftersom det irländska näringslivets konkurrenskraft var utomordentlig, behöver inte landet någon nämnvärd nedpressning av lönerna för att kunna sälja mer utomlands och konkurrera mot importen. (Det verkligt stora problemet för eurozonens övriga krisländer är just att snabbt kunna förbättra konkurrenskraften utan att ha möjlighet att anpassa växelkursen.) Och eftersom Irland har en enormt stor exportsektor går anpassningen fort. Landet har redan överskott i bytesbalansen.

Slutligen kan vi notera arbetslösheten naturligtvis har stigit kraftigt. Den låg på drygt 4 procent vid ingången av 2008 och steg snabbt till ca 14 procent. Det skulle emellertid ha blivit mycket värre om inte många i arbetskraften hade flyttat tillbaka till framför allt USA och Kanada. Det var många irländska emigranter som kom tillbaka därifrån till hemlandet under det irländska undret årtiondet före eurokrisen. Irländare har hög internationell rörlighet inom det anglosaxiska språkområdet.

Irland gick in i eurokrisen som ett modernt industriland med ett differentierat och konkurrenskraftigt näringsliv, starka offentliga finanser och en flexibel arbetsmarknad. Ett sådant land kan klara de påfrestningar som ett euromedlemskap medför med måttlig hjälp utifrån även om de sociala och ekonomiska påfrestningarna blir stora.

Men vi bör komma ihåg hur det skulle ha sett ut om Irland hade stått utanför eurozonen. Då hade Sverige och Anders Borg hamnat på andra plats efter Irland i världspressens rankningar. Att gå med i en valutaunion är farligt även för mönsterelever.

Christer Gardell, euron och den tyska industrin

2012-01-22T04:58:00.000-08:00

Christer Gardell är en självständig och frispråkig riskkapitalist som det finns anledning att lyssna på. Det gäller även hans synpunkter i Carolina Neuraths intervju med honom i lördagens SvD Näringsliv (21 jan). Men hans svepande synpunkter på euron och Tyskland och, därmed på eurozonens framtid är inte övertygande. Gardell säger att euron inte ”kommer att brytas upp nästa vecka” och utvecklar sin tankegång så här. ”- För det första är det alldeles för komplicerat. Och den största förloraren på att euron bryts upp vore Tyskland.” Han drar slutsatsen att en återskapad tysk valuta skulle ”apprecieras med säkert 100 procent. Det skulle knäcka tysk industri och föra ner Tyskland i en recession. Tyskarna kommer aldrig att gå med på att euron bryts upp.”

Det finns flera invändningar att göra. Den viktigaste är naturligtvis att de förfärande ekonomiska konsekvenserna av en eurokollaps inte i sig är en garanti för att en sådan kan undvikas. Då skulle klokt folk år 1938 ha kunnat vifta bort risken för världskrig med att ett sådant skulle kosta tiotals miljoner människoliv, lägga många av Europas och världens städer i ruiner och medföra enorma lidanden för hundratals miljoner oskyldiga människor. Som vi vet blev det världskrig i alla fall. Frågan är alltid om det finns beslutsfattare som både ser farorna och har möjligheten att göra något för att förhindra krisen. Andra världskriget bröt ut, men kalla kriget blev däremot aldrig hett tack vare MAD (Mutually Assured Destruction). Båda supermakterna hade kärnvapen med ”second strike capability”, varför ingen kunde vinna på att trycka på knappen. Även i ett sådant läge kan det gå snett. Minnens Dr. Strangelove! Lyckligtvis gick det inte snett.

Det är alltså visserligen sant att Tyskland verkligen vill hindra en eurokollaps. Frågan är om landet kan klara uppgiften. Jag tror liksom Gardell att det mest sannolika svaret på frågan är ja, men jag känner mig verkligen inte säker. 55 procents sannolikhet kanske. Redan om Grekland måste lämna eurozonen, hotar en okontrollerbar spridning av misstron mot andra medlemmar av Club Med, som kan leda till en eurokollaps trots tyska försök att hindra den.

En annan invändning är att det som Tyskland fruktar, dvs. en kraftig förlust av konkurrenskraft mot södra euroområdet, ju är nödvändig för att komma ur eurokrisen. Det är egentligen inte statlig skuldsättning i allmänhet som är problemet. Problemen uppstår när det är stora bytesbalansunderskott som har lett till skuldsättningen. Japan har världens största offentliga skuld, över 200 procent av BNP, men eftersom det inte ligger någon upplåning utomlands bakom, har Japan näst Schweiz världens lägsta räntor. Alla vet att Grekland, Italien, Spanien och Portugal måste förbättra sin konkurrenskraft mot Tyskland och Nordvästeuropa. Eftersom de inte har någon egen valuta som kan falla, måste detta ske genom att de klarar att hålla en lägre pris- och lönestegringstakt än framför allt Tyskland under många år, dvs. tysk industri måste förlora konkurrenskraft mot dem. Detta är inte en olycklig biprodukt utan själva syftet med den nu förda politiken, som ju går ut på att sänka offentliga utgifter och höja skatter så att skyhög arbetslöshet och företagskonkurser tvingar fram fallande löner (och fallande priser på inhemska non-tradeables som turisttjänster). Det är det man menar med uttrycket ”interndevalvering” som är en samhällsekonomiskt och socialt enormt kostsam metod att återställa balansen i en ekonomi.

Om de inblandade länderna har gemensam valuta, så är det så här det går. Det var det vi sa, vi på nejsidan i folkomröstningen. Euron gjorde det möjligt att vansköta ekonomin genom vallöften och röstköp finansierade med lån i Grekland, Italien och Portugal och gjorde det samtidigt omöjligt för Spanien och Irland att hindra en privat skuldexplosion, eftersom de inte hade en egen valuta och därmed inte en självständig penningpolitik som kunde anpassas till landets ekonomiska behov. Europrojektet bär därför en stor del av skulden för den europeiska krisens uppkomst. Eurosystemets quixotiska försvarare kommer då och då med den egendomliga invändningen att Island, Storbritannien och USA minsann också har råkat illa ut fast de inte var med i eurozonen. Och visst är det så! Ingen har förnekat att man kan ställa till det för sig även när man har en egen valuta. Men man drivs inte motståndslöst in i kris därför att man saknar tillgång till en egen penningpolitik och det är enormt mycket lättare att ta sig ur en hemmagjord kris om man har en egen valuta och en egen centralbank. Det är det vi ser nu.

Slutligen! Gardell säger svepande att om euron försvinner kommer den tyska valutan att stiga med 100 procent, tysk industri kommer att knäckas och Tyskland går in i djup recession. Men tänk efter! Vilka skulle betala så enormt mycket för valutan från ett land vars industri är helt knäckt och som går in i djup recession. Det finns marknadskrafter som efter en del tumult driver fram en 20-30 procent högre tysk växelkurs mot Club Med. Det leder till att tysk industri går dåligt och krymper och under en period blir det högre arbetslöshet i landet. Men det är ju just det som måste inträffa, om eurozonen skall ta sig ur problemen. Nu tvingas Club Medländerna ta enorma anpassningskostnader men slutmålet är ändå just att tysk industri skall förlora konkurrenskraft mot dem.

Trivialekonomi Lektion II; Incidenslära eller vad används barnbidragen till

2012-01-19T09:11:00.000-08:00

Incidenslära eller övervältringsteori låter inte så lockande kanske. Men om vi ställer frågor av typen vad används barnbidragen till, vem betalar arbetsgivaravgifterna, kan vi styra ulandsbiståndet till de ändamål vi vill gynna, verkar det intressantare.

När jag började läsa nationalekonomi för ett drygt halvsekel sedan, råkade jag läsa en beskrivning av hur Österrikes Marshallpengar hanterades. Österrike var det land som fick mest Marshallhjälp per capita av alla mottagarländerna. Men när landet även begärde pengar för reparation av Wienoperan blev det nej. Enligt reglerna kunde inte Marshallpengar användas till sådant. Den österrikiska regeringen som redan hade anslagit ett betydande belopp av skattemedel för att reparera ett vattenkraftverk uppe i Alperna, gick då in till Marshalladministrationen och äskade pengar för detta och si, det gick alldeles utmärkt. Det var just sådant som Marshallpengarna var tänkta för. De skattemedel tänkta för vattenkraftprojektet som därmed frigjordes användes istället för att reparera Wienoperan.

Man behöver inte vara ekonom för att förstå att i en fundamental mening gick Marshallpengarna till Wienoperans reparation i alla fall, trots att de pengar som betalades ut från Marshalladministrationen formellt juridiskt gick till vattenkraftsprojektet.

Om SIDA anslår ett biståndsbelopp som skall gå till omfattande brunnsborrning i ett biståndsland kan det bli likadant. Om landet ändå hade tänkt genomföra sådan brunnsborrning, frigörs nu de tilltänkta medlen och kan användas för att bygga ett nytt presidentpalats, förse högre ämbetsmän med nya tjänstemercedesar eller köpa stridsvagnar. SIDA kan kontrollera noggrant att de medel som betalas ut från Sverige verkligen går till brunnsborrning och kommer att finna att så sker, formellt juridiskt. Men i praktiken gick pengarna till något annat.

En viktig slutsats här är att anslagna pengar bara går till ett av givaren bestämt ändamål till 100 procent, om mottagaren inte alls skulle komma på tanken att satsa på detta ändamål på egen hand! Om mottagaren däremot är inställd på att genomföra det givaren vill oavsett om han får något bistånd eller ej, så kommer stödet att helt och hållet gå till andra ändamål. Och sedan finns det utfall längs hela skalan däremellan

Och vem betalar det vi till vardags kallar arbetsgivaravgifter? Ja, formellt är det arbetsgivarna, men i praktiken? Var och en förstår nog att i lönebildningen, via individuella och kollektiva löneförhandlingar, är det den totala lönekostnaden inklusive arbetsgivaravgifter som är avgörande. Om arbetsgivaravgifterna sänks, ökar löneutrymmet och lönerna stiger ungefär lika mycket. Om arbetsgivaravgifterna höjs, minskar löneutrymmet och de anställda finner dystert att de måste acceptera lägre löneökningar. Ingen tror att det finns ett betydande utrymme för löneökningar som inte utnyttjas utan går till företagens vinster och som staten därför kan dra in till statskassan i form av arbetsgivaravgifter utan att påverka lönerna. Att tro något sådant är i själva verket en grov förolämpning mot löntagarna och deras förhandlare.

Lika förolämpande är det mot Sveriges föräldrar att tro att barnbidragen i huvudsak går till mat, kläder och prylar åt barnen. Om man tror det, tror man ju att föräldrarna skulle låta barnen äta dåligt, gå illa klädda och klara sig utan sportutrustningar och leksaker, om det inte funnes barnbidrag. Men det normala är säkert att föräldrar om barnbidrag inte finns, prioriterar barnens behov och offrar egen bekvämlighet och njutning. Det betyder att barnbidragen därför i praktiken i huvudsak går till att höja föräldrarnas levnadsstandard.

Här ser vi dock samtidigt att det inte är fråga om noll-ettlösningar. Om vi inför eller höjer kraftigt barnbidragen i ett land kommer naturligtvis barnen att få en del av kakan. Hela familjen kan åka till Funäsdalen på sportlovet, det finns pengar till dyrare dataspel osv. Hur stor del som går till barnen beror på preferenser, prisrelationer osv.

Vi kan dock alltid ställa frågan vad en tvåbarnsfamilj skulle göra om den hade 12 000 kr mer per år att disponera. Dyrare semester, snyggare gångkläder för föräldrarna, liten motorbåt, restaurangbesök, ökat sparande? När vi har tänkt igenom detta har vi svaret på vad en höjning av barnbidraget med 500 kr/månad skulle gå till. Poängen är att det knappast skulle spela någon roll om det är höjda barnbidrag, löneökningar, skattesänkningar eller lägre räntekostnader på villan som genererar 12 000 kr mer per år att disponera.

Eller ta momsen. Vem betalar den? Formellt betalas den in av butikerna vi handlar i, men det är nog uppenbart för alla att den övervältras på kunderna så att varorna är så mycket dyrare som krävs för att butikerna skall ha ungefär samma avkastning på sin verksamhet som om det inte fanns någon moms.

Sådär kan man hålla på och konstatera att det är lätt att se vilka som formellt betalar men ganska svårt att avgöra vilka som faktiskt betalar och det är svårt att se till vilka ändamål. Däremot är det inte svårt att förstå principerna. Om du inte förstod dem förut, gör du det nu. Ty konstigare är det inte.

En kul grej hände på vägen till Forum

2012-01-18T15:19:00.000-08:00

På väg hem från gymmet åkte jag till Forum (Nacka) för att köpa en krabba till kvällsmat. (Jag är gräsänkling). Jag funderade i bilen över om det inte vore en god idé att ta upp frågan om varför vi (Sverige) måste vara med i EU:s kärna med utgångspunkt från de motsvarande idéer som vår störste ekonom Knut Wicksell hade. (Det kommer i morgon.) Därför tittade jag i Torsten Gårdlunds Wicksellbiografi. I förordet konstaterar Gårdlund att Wicksell, född 1851, tidigt radikaliserades och drogs in i kampen mot konservatism och merkantilism. Som alla liberaler stred han naturligen mot ”en adel, som levde i överflöd och grundade sin ställning på arv” men under åttiotalismen kom den liberala kritiken även att ”riktas mot industrisamhället nya överklass”.

Bakgrunden var (och jag citerar Gårdlund igen): ”De radikala idéerna närdes också av oviljan mot en ökad ekonomisk ojämlikhet inom den borgerliga klassen. Med den industriella genombrottstidens höga förräntning – i det tredje kvartsseklets Sverige låg den för storföretagen vid något sådant som 8 à 10 procent per år – kunde ett antal fabriksidkare, grosshandlare, redare och bankmän mångdubbla sitt kapital och till följande generation utskifta betydande förmögenheter.”

Notera förräntningen under denna dynamiska Gründerzeit, 8-10 procent! Idag skulle de flesta VD:ar få sparken om de hade så låga ambitioner. Avkastningsmålen läggs på 15-20 procent i vår tid och uppnås under korta perioder som avbryts av finansiella kriser, just därför att målen är orealistiska. Vi vill gärna tro att det är tvärtom, att det tjänades storkovan under den tidiga kapitalismens tid och att vi nu har en mera balanserad och modest utveckling. Så icke!

Avkastningskraven på företagen är en viktig förklaring till de återkommande kriserna och hänger antagligen ihop med bonussystemen och kapitalägarnas underläge mot VD:ar och topptjänstemän. En ägarlös kapitalism är nog farlig.

Sverige utanför EMU; några juridiska och politiska aspekter

2012-01-18T09:05:00.000-08:00

Vi står nu mitt uppe i en eurokris som hotar att krossa valutaunionen och kanske också dra med sig hela det europeiska projektet i fallet. Att landets politiska ledning diskuterar då diskuterar hur Sverige skall lyckas komma med i den s k europakten väcker stor oro bland Sveriges medborgare varav bara tio procent nu stöder inträde i valutaunionen. Håller statsledningen och socialdemokraterna på att driva in Sverige i ett en situation som så småningom leder till att vi måste gå med?
I min bok Europa ja - euro nej utgiven 2003 före folkomröstningen avslutade jag med ett avsnitt som hette Sverige utanför EMU; några juridiska och politiska aspekter Jag lägger in dessa fyra sidor här på min blogg, eftersom jag tror att de kastar ljus över frågan. Jag ber om ursäkt över att ett par noter hänvisar till andra delar av boken.

När Sverige förhandlade om medlemskap under 1993 och första halvåret 1994 stod det klart att det skulle bli svårt eller omöjligt att få ett ja i folkomröstningen, om ett ja också innefattade ett ja till EMU. Detta hade uppenbarligen kommissionens förhandlare förståelse för och problemet löstes genom att de svenska förhandlarna överlämnade ett dokument där Sverige förklarade att Sveriges riksdag skulle ta ställning till EMU-medlemskap senare. Därmed kunde man inför folkomröstningen i november 1994 lova att detta inte var ett ställningstagande till valutaunionen. Eftersom det var majoritet för nejsidan hela hösten 1994 utom under en kortare tid före och efter folkomröstningen, finns det starka skäl att anta att det hade blivit nej liksom det blev i Norge, om EMU hade ingått i paketet.

Det står således alldeles klart att svenska folket aldrig har sagt ja till medlemskap i EMU. Eftersom socialdemokraterna aldrig har gått till val i frågan saknar dessutom regeringspartiet mandat att låta riksdagen avgöra frågan. Eftersom väl över hälften av dess sympatisörer är emot EMU-medlemskap är det dessutom omöjligt för partiet att skaffa sig ett sådant mandat utan att drabbas av ett stort valnederlag. Mot denna bakgrund kan man inte hävda att en stor riksdagsmajoritet är för EMU-medlemskap. Eftersom det största riksdagspartiets företrädare saknar mandat från väljarna i frågan, kan vi inte veta hur Sveriges riksdag ställer sig.

Därmed har vi hamnat i en juridiskt oklar situation. Kommissionen vill inte utan vidare godkänna Sveriges rätt att stå utanför valutaunionen, eftersom det skulle kunna skapa ett prejudikat, så att nya EU-medlemmar också skulle kunna välja att stå utanför. Kommissionen vill därför upprätthålla föreställningen att Sverige står utanför tills vidare, därför att vi inte uppfyller de krav som ställs för EMU-medlemskap. Därför måste Kommissionen en gång om året motivera vårt utanförstående med att vi fortfarande inte uppfyller dessa krav. Detta är emellertid en besvärlig uppgift, eftersom Sverige är en riktig mönsterelev. Kraven gäller i första hand de offentliga finanserna, inflationstakten och räntenivån och dessvärre (från denna synpunkt) är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i EU i dessa avseenden. Vi har haft lägre inflation än Tyskland under det senaste årtiondet, vi har tillsammans med Finland och Danmark de största budgetöverskotten i EU, den offentliga sektorns bruttoskuld ligger mycket lägre än euroländernas genomsnitt och obligationsräntorna ligger bara några tiondels procentenheter över de tyska.[1]

Kommissionen tvingas därför hävda att Sverige inte är kvalificerat för EMU-medlemskap därför att vi inte har varit med i det s k ERM-systemet. ERM är ett system för fasta växelkurser mellan euroländer och EU-länder som inte är med i valutaunionen. Det är inte alldeles klart om detta verkligen enligt traktatbestämmelserna är ett villkor för EMU-medlemskap, men det kan möjligen hävdas. Men deltagande i ERM[2] är frivilligt, det kan vi inte tvingas till.

Så ser läget alltså ut rent juridiskt för Sverige. Så länge vi inte går med i ERM är vi inte kvalificerade för att få vara med i EMU och att gå med i ERM är frivilligt. Därmed tycks det alltså från en spetsfundigt legalistisk utgångspunkt faktiskt vara möjligt för Sverige att vara med i EU utan att gå med i valutaunionen och detta trots att vi inte har någon undantagsklausul som Storbritannien och Danmark.

Sådana legalistiska spetsfundigheter är dock inte avgörande. Den intressanta frågan är den politiska. Kan Sverige utsättas för ett politiskt tryck från övriga medlemsländer att antingen gå med i EMU eller tvingas lämna EU, vilket jaanhängare ofta påstår. Svaret är nej! Det finns åtskilliga uttalanden från höga tjänstemän i Kommissionen som gör klart att Sverige inte kommer att tvingas att gå med i valutaunionen mot sin vilja. Eftersom Sverige är en ganska stor nettobetalare till EU:s budget och genomför alla beslut som fattas i Bryssel snabbare och lydigare än de flesta andra länder, är föreställningen att Sveriges EU-medlemskap skulle komma att ifrågasättas, om vi fortsätter att stå utanför EMU, mycket illa underbyggd.[3]

Egendomligt nog innebär växelkurskravet att man måste bevisa att kronan kan ha en helt stabil växelkurs mot euron för att man skall få tillstånd att gå med i EMU samtidigt som ett huvudargument för medlemskap i EMU är att man då undgår den växelkursvolatilitet som påstås vara oundviklig vid utanförskap.

Kommissionen tvingas således förklara att Sverige kan fortsätta att stå utanför valutaunionen därför att landet inte uppfyller kravet på en stabil växelkurs mot euron under de två närmast föregående åren. Men det är inte heller lätt. Kronan har visserligen svängt ganska mycket mot euron. Från sitt svagaste läge veckan efter terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 till februari i år steg kronan med ungefär 9 procent mot euron, vilket ju är en ganska stor förändring. Men EU tvingades under valutakriserna 1992-1993 acceptera att svängningarna fick vara upp till 15 procent åt endera hållet inom det s k ERM-systemet,[4] Det betyder att kronan faktiskt uppfyller det kravet också.

Det är därför nödvändigt att definiera kravet som att ett land som skall in i valutaunionen i princip skall ha varit med i ERM-systemet i två år. Men då uppkommer andra problem. För det första släpptes Finland och Italien in tillsammans med övriga länder den 1 januari 1999, trots att de inte hade varit med så länge som två år. Detta kan dock lösas genom att Kommissionen accepterar att den formella ERM-anknytningen kan få vara något kortare. För det andra är emellertid euroländerna oerhört angelägna om att få med Storbritannien och alla vet att Storbritannien, om det skulle välja att ansöka om medlemskap i valutaunionen, inte kommer att acceptera någon längre väntetid i ERM-systemet. Därför tolkas kravet nu som att man skall ha varit med i ERM under någon tid, för det har ju Storbritannien varit även om de lämnade systemet för över tio år sedan, hösten 1992! Sverige har däremot aldrig varit med i ERM utan valde bara att på egen hand fixera kronans kurs mot eurons föregångare ecun, som ju inte var en riktig valuta utan en räkneenhet baserad på en sammanvägning av de då existerande EU-valutorna.

[1] Läs mera om detta under politiskt argument nr 11 nedan och i fördjupningskapitel V.

[2] ERM står för Exchange Rate Mechanism

[3] Efterhand som nya stater blir EU-medlemmar ökar skillnaderna mellan länderna och det blir alltmera nödvändigt att gå in för en modell med flexibel integration där mindre grupper av länder enas om mera djupgående samarbete på valda områden. Det kommer då att te sig helt naturligt att vissa länder med en produktions- och utrikeshandelsstruktur som skiljer sig grundarstaternas står utanför EMU. Läs mera om detta i fördjupningskapitel III: Institutionell konkurrens eller harmonisering uppifrån?

[4] Det land som för närvarande är med i ERM är Danmark, som alltså håller den danska kronans kurs fast mot euron. Danmark har därvid på eget bevåg valt att hålla kursen inom mycket snäva marginaler på 1,25 procent uppåt eller neråt, trots att det alltså är tillåtet med hela 15 procent åt vardera hållet.

Trivialekonomi Lektion I; Dags för sex timmars arbetsdag?

2012-01-11T14:14:00.000-08:00

I förra veckan beslöt Vänsterpartiets kongress åter att kräva sex timmars arbetsdag med (i huvudsak?) oförändrad lön. Ett sådant förslag reser många frågor. Skall det lagstiftas om detta? Bör inte facket och enskilda välja arbetstid och förhandla med arbetsgivarna. Den optimala arbetstiden är mycket individuell och varierar under livet. Om någon frågar mig, skulle jag svara att jag tror att de flesta borde välja att jobba färre timmar och få mer tid med livspartner och barn, mer tid för läsning av skönlitteratur och historia, mer tid för segling, mer tid att sitta vid borden och diskutera med vänner, mer tid att stå på borden och sjunga med vänner, mer tid att gå i kyrkan. Glömde jag något? Men då måste vi med öppna ögon acceptera lägre materiell konsumtion under den yrkesaktiva delen av livet, lägre pensioner därefter och mindre resurser i välfärden.

Syftet här är emellertid att syna ett vanligt argument för att sänka arbetstiden, nämligen att vi då delar på jobben och sänker arbetslösheten. Tanken är att om alla jobbar åtta timmar om dagen och går ner till sex, så sjunker antalet arbetade timmar kraftigt. Om alla jobbade fulltid, skulle antalet arbetade timmar ju falla med en fjärdel eller 25 procent. (Nu arbetar omkring en fjärdedel idag deltid, i huvudsak halvtid, så nedgången i procent skulle inte bli riktigt så dramatisk.) Då kommer arbetsgivarna att tvingas anställa fler för att klara produktionen och eftersom vi har många arbetslösa, är det lätt att rekrytera nytt folk, sägs det. Och eftersom de offentliga utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och annan arbetsmarknadspolitik då faller kraftigt, kan staten kompensera arbetsgivarna för den höjda timlönekostnaden utan att försämra budgetbalansen. Perfekt alltså?

Det finns dessvärre en hake. Upplägget bygger på antagandet att de arbetslösa har samma kompetenser som de redan sysselsatta och därför utan större problem kan gå in och ersätta de senare när de drar ner sin arbetstid. Men om så vore fallet, borde ju riksbanken redan ha sänkt räntan och därmed stimulerat ekonomin, så att dessa arbetslösa redan hade fått jobb. Lägre ränta skulle ju inte leda till inflation om det finns lättillgängliga lediga arbetskraftsresurser som lätt kan gå in i produktionen.

Eller varför har inte regeringen redan höjt barnbidragen och garantipensionerna och sänkt inkomstskatten. Då skulle ju den totala efterfrågan på varor och tjänster ha stigit och därmed efterfrågan på arbetskraft, så att de arbetslösa hade fått arbete den vägen.

Ingenting kan vara mer lockande för riksbanken än att sänka räntan och skapa full sysselsättning utan ökad inflation. Och ingenting kan vara mer lockande för en regering än att dela ut pengar och bli populär och ändå inte försämra budgeten, eftersom arbetslöshetsersättningarna sjunker och skatteintäkterna stiger när fler är i arbete. Är riksbankdirektionen och regeringen dumma eller direkt illvilliga?

Naturligtvis inte! Vi vet alla det sorgliga svaret. Det är mycket enkelt och mycket populärt att öka efterfrågan på arbetskraft, men tyvärr kommer denna efterfrågan i huvudsak att rikta sig mot dem som redan har jobb och därmed driva upp lönenivåerna och inflationstakten och underminera konkurrenskraften. De arbetslösa är i huvudsak lågutbildade, felutbildade, dåliga i svenska, saknar arbetslivserfarenhet, bor på fel ställe osv. Det är därför vi har hög arbetslöshet. Men detta betyder också att en arbetstidsförkortning inte leder till att vi delar på jobben utan till överhettning på delar av arbetsmarknaden och därmed till inflation. Ganska lätt att förstå, tycker jag.

Invändningen är naturligtvis att vi då måste kompetensutveckla de arbetslösa, se till att inga ungdomar misslyckas på högstadiet och gymnasiet osv. Ja visst! Men om vi klarar det, så står ändå valet mellan att sänka arbetstiden eller att de flesta arbetar bortåt åtta timmar om dagen och gör det möjligt att klara barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg på ett sätt som är värdigt en civiliserad nation. Politik är att välja mellan faktiskt möjliga alternativ. Än så länge är dessvärre inte dessa alternativ möjliga.

Vi behöver mer trivialekonomi för demokratins skull

2012-01-11T07:12:00.000-08:00

Nationalekonomin som vetenskap missförstås av flertalet människor och troligen också av flertalet politiker. Det finns grundläggande insikter i ämnet som man inte behöver studera i åratal utan kan ta till sig i länsstolen med hjälp av enkla texter och ett öppet sinne. Och varje medborgare bör ta till sig dessa insikter för att ”government by discussion” skall kunna fungera.

Det första missförståndet

är föreställningen att nationalekonomers huvudverksamhet är att göra makroekonomiska prognoser för Sverige, Europa och världen. Nationalekonomer antas finnas för att svara på frågan hur det kommer att gå med tillväxt, arbetslöshet, inflation, ränta, börskurser och fastighetspriser på kort och lång sikt?

Detta är helt tokigt. Det är ganska få forskare som arbetar med makroekonomiska prognoser, men det är naturligtvis det område som allmänheten mest kommer i kontakt med, eftersom det är detta som mest intresserar individer, företag, intresseorganisationer och politiker och därmed också media. Därigenom uppkommer i sin tur föreställningen att nationalekonomi i huvudsak handlar om att förutspå hur det kommer att gå.

Eftersom makroekonomiska prognoser egentligen är omöjliga att göra och därför oftast är helt felaktiga just då de skulle behöva vara helt riktiga, är allmänhetens förtroende för nationalekonomin som vetenskap lågt. Att förutsäga svensk ekonomisk tillväxt eller kronkursen för år 2014 är lika omöjligt som det är för meteorologer att idag tala om hur vädret blir i Båstad de två första veckorna i juli i år eller hur världens klimat ser ut om 50 eller 100 år. Och observera då att meteorologi är en ”hård” vetenskap som bygger på fysik, kemi och matematik, medan nationalekonomi dessutom måste hantera psykologiska frågor om hur människor i olika positioner fattar beslut.

Både världens ekonomi och världens väder och klimat beror av samspelet mellan alltför många variabler och parametrar som vi inte kan kvantifiera och hantera i våra modeller. I ekonometriska modeller liksom i meteorologiska måste man därför anta att många viktiga parametrar kommer att behålla ett antaget värde under prognosperioden. Men det gör de normalt inte.

De makroekonomiska prognoserna för 1950-51 slog helt fel, därför att prognosmakarna under 1949 dumt nog inte hade tagit hänsyn till att Nordkorea skulle komma att invadera Sydkorea den 25 juni 1950 och att världen därmed skulle komma att uppleva en enorm råvaruprisuppgång och en påföljande häftig allmän inflation. De makroekonomiska prognoserna för 1974-75 slog lika fel därför att prognosmakarna hade försummat att ta hänsyn både till att Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser skulle falla ihop i mars 1973 och till att det redan snabbt stigande oljepriset skulle fyrdubblas genom OPEC-ländernas oljeembargo i oktober som drevs fram av västvärldens stöd till Israel under Yom Kippurkriget. Det blev skyhög arbetslöshet och skyhög inflation i hela västvärlden, tvärtemot prognoserna.

Och prognoserna för 2008-09 blev helt fel, eftersom prognosmakarna inte beaktade att den det skulle bli en global finanskris hösten 2008 därför att den internationella finanssektorn hade byggt upp helt groteska volymer av lån utan tillräcklig säkerhet och baserade på ohållbara kreditförsäkringar. Sveriges riksbank höjde räntan i juli 2008 för att motverka överhettning. Ett par månader senare såg världen ut att vara på väg mot finansiell kollaps och global depression.

Självklart förstår alla att prognosmakarna inte kunde förutse dessa händelser. Men det är inte bara sådana omvälvande globala politiska och ekonomiska kriser som då och då välter spelet över ända. Mindre omvälvande men lika oförutsägbara förändringar inträffar hela tiden.

Betänk att om Konjunkturinstitutet eller Nordea säger att svensk tillväxt hamnar nära noll i år och att arbetslösheten därför stiger något medan inflationstakten sjunker, så vilar detta underförstått på förutsättningar som att eurosystemet inte imploderar och får hela EU-projektet att kollapsa, att Iran inte stänger Hormuzsundet, att Nordkorea inte ger sig in i några kärnvapenäventyr, att Israel inte slår till mot Irans anrikningsanläggningar osv.

Det andra missförståndet

är föreställningen att nationalekonomisk teori är mycket svårbegriplig, att den består av matematiskt formulerade teser som bara avancerade forskare klarar av att hantera. Det är ungefär som att säga att fysik är obegripligt därför att man har läst om Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori och inte riktigt klarat ut det där med gravitation, acceleration och ekvivalensprincipen. Men för vanliga medborgare är Newtons fysik, termodynamikens huvudsatser och ellärans grunder nog tillräckligt för att i en allmän mening kunna förstå frågor om planetsystem, energiproduktion, lägesenergi, resursuttömning och skillnaden mellan effekt och förbrukning i elsystemet.

Likadant är det med nationalekonomi. Det finns en grundläggande teori som de flesta ekonomer står bakom och som alla lekmän kan förstå om de bara är beredda att tänka efter. Och om en stor majoritet av medborgarna i demokratierna skulle få detta klart för sig skulle den demokratiska processen fungera riktigt bra. Jag hade därför tänkt att jag efter hemkomsten från EU-parlamentet i förfjol skulle ägna mig åt att sprida sådan kunskap och alltså etablera mig som en ledande ”trivialekonom” i landet. Huvudpoängen skulle vara att på ett enkelt sätt förklara vad grundläggande ekonomisk teori säger om olika frågor som är uppe för politisk debatt och beslut. Det handlar då om den ekonomiska teori vi lär ut till studenterna på grundnivå vid våra universitet, den triviala nationalekonomin, som akademiska nationalekonomer med självaktning tenderar att gå förbi i sina offentliga framträdanden.

Det finns en svensk ekonomsajt som gör något i den vägen. Den heter Economistas och jag rekommenderar den varmt (www.ekonomistas.se) . Den ” består av sex forskare i nationalekonomi som brinner för saklig samhällsdebatt och nationalekonomisk forskning” enligt deras egen presentation. Jag håller med om beskrivningen. Men deras kommentarer ligger på en högre nivå. Jag tänkte vara ännu mera trivial.

Jag skall dock faktiskt låna en lista från Ekonomistas som hämtats ur det tacktal som hölls vid nobelfesten av den ene av årets mottagare av 2011 års nobelpris i ekonomi, Thomas Sargent. Nobelpristagaren ansåg att följande sju lärdomar från nationalekonomin var centrala för alla att ta till sig (i min översättning):

1. Mycket som är önskvärt är ogenomförbart.

2. Vi måste göra en avvägning mellan jämlikhet och effektivitet.

3. Andra människor har mer information om sin kompetens, sina ambitioner och sina preferenser än du har.

4. Alla påverkas av incitament, även människor som vi vill hjälpa. Det är därför sociala skyddsnät inte alltid fungerar som tänkt.

5. När stat och kommun gör av med pengar på olika ändamål, är det alltid medborgarna som till slut får betala, antingen idag eller i morgon, och antingen i form av explicita skatter eller i form av implicita skatter som inflation eller statsbankrutt.

6. De flesta vill att andra skall betala för offentliga tjänster och transfereringar (och särskilt då för transfereringar till dem själva).

7. Det är möjligt för en generation att lägga kostnaderna på senare generationer. Att öka statsskulden är ett sätt liksom det amerikanska socialförsäkringssystemet. Däremot fungerar inte Singapores socialförsäkringssystem så.

Den listan borde alla medborgare (och alla journalister) ha i bakhuvudet, när de skall hantera förslag till ekonomiska åtgärder från politiker och intresseorganisationer. Och listan kan förlängas och konkretiseras. Så nu kommer jag att presentera en Lektion i trivialekonomi en gång i veckan. Den första kommer om några timmar och handlar om vänsterpartiets förslag om sex timmars arbetsdag.

Islossning på DN?

2012-01-04T13:46:00.000-08:00

”Det finns onekligen goda skäl att hålla armlängdsavstånd till idén om en tät nationell gemenskap. Nittonhundratalets historia utgör en provkarta på hur människor har mobiliserats till besinningslöst våld i nationens namn. Men det som till slut besegrade fascism och nazism var inte gränslös internationalism utan en alternativ form av nationell sammanhållning: öppen, tolerant, demokratisk.

Jag tror det gäller än i dag. Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Snarare handlar det om att ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat. Som Niklas Orrenius avslutade sitt lysande reportage om främlingsfientlighet i DN strax före jul: ’Jag har också Sverige i mitt hjärta. Forever. På gott och på ont.’”

Nej, nej, det är inte, som synes, Jimmy Åkesson som har skrivit detta. Och det är inte jag (tyvärr). Det är Henrik Berggren, DN:s tidigare kulturchef och senare ledarskribent som nu som krönikör säger detta i tidningen. För att läsa hela artikeln klicka på http://www.dn.se/nyheter/henrik-berggren-lite-hemtrevnad-kan-vara-bra-for-demokratin.

Islossningen tycks vara i full gång på DN med:

- Bengt Ohlsson som idag över tre sidor går löst på kulturvänsterns förljugenhet och därmed påminner oss om dess skamliga samröre med blodbefläckade kommunistregimer i det nyss förflutna.

- Henrik Berggren som konstaterar att det var den öppna, toleranta och demokratiska nationalstaten, demokratins vagga, som räddade västvärlden från nazism, fascism och kommunism och som nu borgar för demokrati och fredligt samarbete.

- Lena Anderssons krönika i måndags som kräver att vi skall börja vara ärliga i debatten och diskutera och bemöta varandras argument i stället för att antingen stämpla varandra som kapitalister, borgarbrackor, vita heterosexuella medelklassare och aningslösa konsumister eller som hel- och halvkommunister, förljugna bidragstagare och självupptagna medlemmar i en klubb för inbördes beundran.

Kanske är det därmed dags för den röda kulturvänstern att sjunga ” La lutte finale - Sista striden det är” en sista gång och med en något annorlunda innebörd än den Pottier och Menander avsåg?

A consummation devoutly to be wished!

Vårt sårbara moderna samhälle

2012-01-02T07:29:00.000-08:00

I dagens DN står det om sårbarhet på två ställen. Ingrid Hedström har drabbats av strömavbrott p g av Dagmar och menar att ”strömavbrottet blir en påminnelse om hur sårbar tillvaron ändå är” (s 14). Norges olje- och miljöminister Ola Borten Moe säger om jordskredet norr om Trondheim ”att händelser som denna påminner om vår sårbarhet” (s 15).

Alla tycks på något egendomligt sätt lockas av tanken att vårt moderna samhälle är mycket sårbart. Det är väl en inställning som är släkt med mänsklighetens stora efterfrågan på domedagar. Vi tycks älska prognoser om världssvält med hungermarscher, överbefolkning med 50 miljarder människor, skogsdöd, slut på olja och andra naturtillgångar eller klimatförändringar som gör jorden hart när obeboelig och medför allt fler och allt större naturkatastrofer. Allt helt fel naturligtvis, men på något sätt lockande.

Men i vilken mening är vårt samhälle sårbart? Varje människas tillvaro är naturligtvis sårbar i den meningen att sjukdom, olyckor, arbetslöshet osv. kan slå ner utan förvarning. Men är det verkligen det vi menar med uttryck av typen ”Tänk så sårbara vi är”. Jag har intrycket att vi egentligen menar att vårt moderna samhälle är sårbart p g av sin långt gångna arbetsfördelning och sitt beroende av fungerande kommunikationer, elförsörjning och datornät. Och underförstått, så var det inte förr i ett ekonomiskt och tekniskt mera primitivt samhälle. När någons fotogenlampa slocknade för att jag fått slut på fotogen, så slocknade inte alla andras fotogenlampor samtidigt, typ. Om byvägen blockerades av en snöstorm fick man uppskjuta besöket på mejerihandeln.

Och visst. Så är det. Idag kan man bli fast på Heathrow i tio timmar, tvingas värma mat över stearinljus någon gång eller få tvätta sig med våtservetter som Ingrid Hedström. Men sanningen är att moderna samhällen är långt mindre sårbara än tidigare samhällen, om vi ser till konsekvenserna. När jag var barn, fanns det gamla människor som kunde minnas och berätta om hur människor svalt ihjäl i norra Sverige i slutet av 1860-talet p g av felslagna skördar. Det gick inte att transportera fram livsmedel, eftersom Bottenhavet och Bottenviken var frusna och isbrytare inte fanns på den tiden. Och inga lastbilar. Snacka om sårbarhet.

Städerna kunde plötsligt brinna ner nästan totalt på grund av att trä dominerade som byggmaterial, brandkår nästan saknades och uppvärmning och matlagning skedde med hjälp av eldning av kol eller trä. Nästan hela London brann upp 1666 och många tusen dog. Hela Karlstad brann ner 1865 och 5000 människor blev hemlösa. Hela Sundsvall brann upp 1888 och lämnade 9000 hemlösa.

Fruktansvärda epidemier härjade ideligen. När koleran slog till i Göteborg 1834 dog en tiondel av befolkningen. Den största pandemin, spanska sjukan, härjade så sent som 1917-1918. Över 20 miljoner, sannolikt många fler, dog i en värld där den totala befolkningen bara var 1,8 miljarder. I Sverige dog 27 000 människor på ett drygt halvår. Mina föräldrar berättade mycket om detta och vilka barndomsvänner som hade dött. Under min barndom led hela tiden ungefär 100 000 svenskar av tuberkulos och ungefär 10 000 dog varje år i sjukdomen. Den som fick lunginflammation var i stort sett dödsdömd innan antibiotikan kom efter andra världskriget.

Sådant här är mycket ovanligt numera. Minns vi svininfluensan? Hur många dog? Mycket få. Hur gick det med det förfärliga kärnkraftshaveriet i Harrisburg? Inga dödsoffer alls. Hur många dog i Fukushima i år? Mycket få.

Låt oss sluta vältra oss i tal om det moderna samhället sårbarhet. Sanningen är att sårbarheten hela tiden minskar och att vi som människor aldrig har varit så trygga mot sjukdomar, olyckor, krig och annat våld. Nu när vi har smarta mobiler, klarar vi ledigt att fördriva tiden 10 timmar på Heathrow, om oturen skulle vara framme.

Gott Nytt År!

Vi kan inte utkräva politiskt ansvar för eurokrisen!

2011-12-26T08:27:00.000-08:00

Det accepteras nu som en självklarhet bland politiker och förståsigpåare att en valutaunion inte kan fungera utan att den också är en fiskal union. Därmed menas att hela unionens skattebas måste stå bakom valutan och de offentliga lån som tas upp i den. Den måste alltså fungera som en transfereringsunion och då kan inte samtidigt medlemsländerna vara fria att bestämma sina offentliga utgifter och inkomster som det passar dem. Det krävs central kontroll.

Så långt är det säkert rätt, men det räcker inte. En total fiskal union är ett nödvändigt. men sannolikt inte tillräckligt villkor. Forskningen visar att USA:s valutaunion fungerar därför att arbetskraften flyttar mellan delstaterna i mycket stor utsträckning. The Economist avslutar i sitt senaste nummer en artikel om USA:s historiska erfarenheter av gemensam valuta med följande tänkvärda ord:

“Today, Europeans remain far less mobile than Americans, despite the EU’s free market in labour. This is probably the result of linguistic and cultural barriers and of inflexible labour laws. The ultimate lesson of America, then, is that what holds an economic union together has less to do with fiscal and monetary institutions than the desire of its people for closer political cohesion. That is an example that Europe is struggling to emulate.”

Låt mig än en gång konstatera att Europa inte har denna ”desire of its people for closer political cohesion” och att valutaunionen därför inte kan fås att fungera ens med en fiskal union. Valutaunionen leder i stället till att hela det europeiska integrationsprojektet, frihetens Europa, hotas. De politiker och andra opinionsbildare som drev igenom eurosatsningen i slutet av nittiotalet och har försvarat den utan hänsyn till verkligheten sedan dess bär på ett fruktansvärt ansvar. Problemet är att de europeiska folken inte har någon möjlighet att utkräva detta ansvar. Det finns inga andra, politiskt acceptabla, partier att rösta på och inga andra tidningar att läsa.

Ett demokratiskt problem av enorm omfattning utanför Storbritannien. Där finns det alternativa partier att rösta på och alternativa tidningar att läsa. Det är betecknande att det enda land där eurofrågan kan hanteras på ett demokratiskt sätt behandlas som en strykpojke av politikerna och pressen i övriga EU. Vad göra?

Finland har inte sparat sedlar och mynt i mark

2011-12-21T06:50:00.000-08:00

DN meddelar idag att det finns tillräckligt med gamla pesetas i Salvaterra i nordvästra Spanien som nu accepteras på apotek och restauranger och av taxi. Man erinrar sig då att när Finland gick med i eurosystemet påstods det att landet sparade alla de gamla sedlarna och mynten i finska mark "för säkerhets skull". Eftersom nu t o m Europeiska centralbankens chef, Mario Draghi, har påmint om möjligheten att eurozonen löses upp, blir frågan intressant. Har Finland fortfarande kvar sina gamla sedlar och mynt?

Ack nej! Sedlarna har förstörts och mynten levererades till Outokumpu som har gjort fartygspropellrar av dem. Med tanke på hur lågt ränteläget har varit sedan eurostarten, hade kostnaden för att ligga på mynten och sedlarna för säkerhets skull varit liten, men gjort är gjort.

Och kanske var det lika bra. Innan vår nyutnämde ordförande för Finanspolitiska rådet, professor Lars Jonung, hade fått ett påhugg i Bryssel och blivit eurofrälst, var han euroskeptisk och gjorde flera studier av alternativa valutaunioner under slutet av 90-talet. Det viktigaste resultatet var att den valutaunion i Europa som det fanns mest argument för var en finsksvensk sådan. Finland och Sverige har likartad ekonomisk struktur med skogsindustri, tung verkstadsindustri, stålverk och IT (Nokia och Ericsson) och likartad politisk kultur. Kanske vi skall titta på det alternativet, om det värsta inträffar med euron? Det är ju i kriser det nordiska samarbetet går framåt eller vad det nu brukar hävdas.

Det finns alltså två Annika Ström Melin!

2011-12-21T03:30:00.000-08:00

Läser en litet diffus ledarkolumn av Annika Ström Melin i dagens DN. Hon hyllar de livstidsanställda, högbetalda och lågbeskattade tjänstemännen i Bryssel och hävdar att de flesta av dem fortfarande ser sitt jobb som ett kall. Den närmast frikyrkliga attityden till EU och dess institutioner som rådde under Jean Monnets Gründerzeit i Luxemburg i början av femtiotalet skall i huvudsak ha levt kvar och först nu börjat krackelera under eurokrisens skrämmande följder.

Jag är förvånad eftersom jag har läst en insiktsfull, balanserat EU-kritisk bok från 2005, där de där européerna (som EU-tjänstemännen i deras strängt avskilda del av Luxemburg kallades) skildrades ganska annorlunda. En elit som undvek all kontakt med den omgivande urbefolkningen, som hade sina barn i EU:s egna skola och som gjorde sina dagliga inköp i butiken för EU-tjänstemän. En butik som av och till måste bevakas så att inte kreti och pleti tog sig in och försökte shoppa. Ett ganska sovjetiskt eller kolonialistiskt system faktiskt. I april 1998 gick de olika fackföreningar som organiserade dessa idealistiska EU-tjänstemänn i strejk för att försvara sina privilegier mot Santerkommissionens försiktiga försök att modernisera systemet, lärde jag mig i boken som hette Européerna – Arvet efter EU:s pionjärer.

Författaren till boken har lustigt nog samma namn som DN:s ledarskribent.

Christopher Hitchens - A Man of Permanent Contradictions

2011-12-20T04:57:00.000-08:00

Tre av vår världs förgrundsgestalter har just avlidit. Christopher Hitchens gick bort i torsdags, Kim Jong-Il i lördags och Vaclav Havel i söndags. Vaclav Havel är naturligtvis den som står vårt hjärta närmast i den demokratiska världen, författaren som stod emot kommunismen och satt i fängelse för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter under en epok då intellektuella ungdomar i västvärlden blev kommunister. Författaren och dissidenten blev president, genomförde en fredlig omvälvning och en fredlig delning av Tjeckoslovakien. Vaclav Havel hyllas nu, med rätta, av alla västerländska demokrater. Även de journalister och intellektuella som stödde olika kommunistiska ideologier under 70- och 80-talet och därmed stödde Vaclav Havels fiender och förtryckare deltar nu i hyllningarna. (Den som har glömt vilka dessa var, kan kolla Resumé som gick igenom namnen i ett av sina senaste nummer.)

Kim Jong Il var den avskyvärde ledaren för den ärftliga diktaturen Nordkorea, som däremot hyllades av många av de vänsterintellektuella under deras Sturm und Drangperiod. Jag citerade Anders Ehnmark i min blogg den 5 september, men kan inte låta bli att göra det igen. Anders Ehnmark skriver så sent som 1983: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” (Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm 1983).

Svårt att skylla på ungdomlig Sturm und Drang vid 52 års ålder kan man tycka. Uttrycket ”utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt” har naturligtvis fått en annan innebörd än Ehnmarks avsedda. En svältande befolkning, nyutvecklade kärnvapen och det mest brutala politiska förtrycket i världen. Det är nog svårt att hitta några sörjande till Kim Jong Il utanför Nordkorea.

Men själv påverkas jag faktiskt mest av Christopher Hitchens bortgång. Essäisten, som aldrig blev politiker, men som skrev politiska, ideologiska och humanistiska essäer utan hänsyn till tidsandan. Som John Lloyd skriver i Financial Times Week End var han en essäist som var beredd att gå utanför den ideologiskt bekväma zonen. Han hatade Moder Teresa och Henry Kissinger men också Bill Clinton. Han skrev (motvilligt) beundrande om Rudyard Kipling och frätande kritiskt om den hyllade Churchill. Han konstaterar att Kipling var en älskad jingoist under boerkriget, vars dikter och ballader gick hem både hos trupperna och på tredje raden och att detta väckte Max Beerbohms förakt, Oskar Wildes avund och Henry James beundran. Den essän bär titeln A Man of Permanent Contradictions, vilket är en utmärkt karakteristik Christopher Hitchens själv med hans värderingar, ställningstaganden och politiska utspel. Men titeln syftar alltså på Rudyard Kipling.

Hitchens hatade kristendomen, stod till vänster politiskt (måste man väl säga?), men stödde den amerikansk-brittiska invasionen av Irak för att störta Saddam Hussein. I Sverige skulle en sådan person antagligen tas in för sinnesundersökning.

Den som vill få egensinniga, orädda och insiktsfulla analyser av vår moderna historia bör läsa Hitchens essäsamling Love, Poverty and War. Enligt författaren är titeln ett antikt ordspråk som anger de tre erfarenheter som varje människa måste gå igenom för att leva ett fullständigt liv. Den innehåller 47 essäer som behandlar ett myller av de politiska och moraliska frågor vi diskuterar i de länder där debatten är fri. ”Jewish Power, Jewish Peril” är väl för magstark för alla svenskar och ”Unfairenheit 9/11: The Lies of Michael Moore” kanske något för skakande för åtskilliga vänsterdebattörer. ”Of Sin, the Left, & Islamic Fascism” kan också provocera. Men ”America´s Poet? Bob Dylan´s Achievement” klarar även känsliga svenska sinnen liksom ”The Strange Case of David Irving”.

Den korta essän ”Joyce in Bloom” (med en typisk Joyceordlek som titel) är ett under av vetande, humor och drastiska exempel. Jag finner förvånad att Hitchens hävdar att Odysseus utspelas 16 juni 1904 därför att tidningarna den dagen är fyllda av nyheter om det rysk-japanska kriget och en färjekatastrof i New York. Men det hände väl inget i det ryskjapanska den 16 juni? Själv har jag alltid hoppats att Joyce valde den 16 juni därför att Eugene Schauman sköt Bobrikoff just den dagen. Hitchens visar att inte bara George Orwell hade läst Joyces Odysseus redan i början av 30-talet då den fortfarande var förbjuden utan även den kulturkonservative T S Eliot som ytterst motvilligt beundrade den. Onani var inte att leka med på den tiden. Men Hitchens visar att både Orwell och Eliot medvetet eller omedvetet refererar till Ulysses redan då.

Låt mig sluta med att referera det ”Irish joke” som inleder Joyce in Bloom. En luggsliten irländare släntrar fram till en engelsk förman på en byggarbetsplats i London och frågar om det finns något påhugg för honom på bygget. ”You don´t look to me”, says the supervisor ”as if you know the difference between a girder and a joist.” ”I do, too,” says the Irishman indignantly. ”The first of them wrote Faust and the second one wrote Ulysses.”

Hitchens säger att detta är hans irländska favoritskämt av två skäl. Det är en hämnd efter alla engelska skämt under generationer som har gått ut på att framställa irländare som idioter, det folk som givit oss Swift, Wilde, Shaw och Yeats. Men det är också en utpräglad Joycevändning. Joyce litterära verk är en störtflod av ”puns, palindromes, parallells, parodies, and plagiarisms (with a good deal of Parnell stirred into the alliteration).

Den som uppskattar fritt tänkande, omfattande historisk och litterär bildning och ett elegant språk och inte redan har läst Love, Poverty and War, har här en superb läsupplevelse framför sig. Cristopher Hitchens var en storslagen, vanvördig essäist av det slag som nästan bara genereras på de brittiska öarna. Eftersom han sannerligen inte var någon fridens man, skulle han inte ha velat att man lyser frid över hans minne. Jag lyser Strid över hans minne!

Men varför avancerar populisterna?

2011-12-16T10:45:00.000-08:00

I dagens DN har Annika Ström Melin en stor signerad ledarartikel med rubriken ”Populisterna avancerar”. Hon ondgör sig där över att populistiska partier runt om i EU nu utnyttjar eurokrisen för att flytta fram sina positioner och uttrycker sin förhoppning att lägets allvar skall få väljarna att stödja de etablerade partierna. ”Läget i Europa ställer höga krav på ansvarstagande politiker”, skriver hon.

Som vanligt finns inget intresse i svensk press av att utkräva ansvar av dessa politiker för det de har ställt till med. Europrojektet, som nu hotar hela det europeiska samarbetet med sammanbrott, drevs ju fram av just dessa ”ansvarstagande” politiker, men ingen ledande tidning utanför Storbritannien påminner om detta. Väljarna anses skyldiga att ge sitt stöd även i fortsättningen åt dessa politiker, ivrigt uppmanade av ledarskribenterna i alla tidningar.

Men demokratins grundval är att väljarna skall kunna utkräva ansvar av politiker som har begått dårskaper som hotar deras frihet, levnadsstandard och trygghet. Och hur utkräver folket ansvar av sina ledare i en demokrati? Jo, inte genom att storma Bastiljen och giljotinera ledarna utan genom att rösta bort dem i fria och rättvisa val. Det betyder att man röstar på några andra partier. Men vilka finns det? Alla partier som anses salongsfähiga av vår hovsamma press är ju medskyldiga. Väljarna blir naturligtvis benägna att då rösta på icke-salongsfähiga partier som Sannfinnarna, Nederländernas eller Österrikes Frihetsparti, Front National, Lega Nord, Socialistisk folkeparti osv. Pressen vrider händerna i ångest över detta och uppmanar väljarna att ge de skyldiga förnyat mandat i stället för att ställa upp för demokratins grundbult, ansvarsutkrävandet. Därmed sviker även pressens opinionsbildare sitt ansvar. Vi börjar ligga farligt nära den vidrige kommunisten Berthold Brechts förslag att regeringarna får välja sig ett nytt folk.

Varför blir det så? Svaret är enkelt. Landets ledarskribenter och de flesta andra opinionsbildare är lika skyldiga själva. De hejade på aningslöst och okunnigt. Att nu kritisera ansvariga politiker skulle vara ”som å holde dommedag over sig selv”. Det kan vi inte begära. Men då kan demokratin inte fungera i EU-frågor. Innerst inne vet alla att EU byggs av en maktelit som inte vågar utsätta sina handlingar och planer för demokratisk kontroll.

Lösningen kanske är en Junilista i varje EU-land där folk kunde rösta på sitt vanliga, av ledarskribenterna godkända, ansvarskännande parti men på kandidater som helt underkänner den förda EU- och europolitiken. De kloka, ansvarstagande ledarskribenterna runtom i EU skulle väl då ge sitt fulla och entusiastiska stöd till dessa?

Wolodarski ser inte EU:s demokratiska problem

2011-12-11T06:18:00.000-08:00

I dagens Söndagskrönika fortsätter DN:s chef för ledarredaktionen, Peter Wolodarski, att driva en linje i EU- och eurofrågorna som andas förakt för demokratin och ödmjuk acceptans av ett fransktyskt protektorat som Europas som självklara styrelsesystem. Jag påpekade i ett blogginlägg i tisdags (Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati) att det numera är självklart för Tingstens arvtagare på DN att använda uttryck som ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”, att beteckna det fransktyska protektoratets demokratiskt illegitima utnämning av teknokrater att regera Italien och Grekland som en ”komplikation” och att svepande konstatera att ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster.

Idag säger han att David Cameron inte kunde gå med på ett nytt EU-fördrag ”eftersom hans eget konservativa parti i 20 år underblåst en EU-fientlig och numera potent hemmaopinion. Retoriken har fått handfasta konsekvenser”. Vi vanliga demokrater beskriver läget annorlunda. Vi anser att de konservativa väljarnas majoritet liksom det brittiska folkets majoritet är emot ett sådant fördrag efter årtionden av demokratisk opinionsbildning och då skall David Cameron säga nej. I demokratier säger vi inte att ansvarslösal politiker har piskat upp olämpliga stämningar i en slags populas. Demokratin bygger på att folket tar ställning på grundval av debatt, granskning och opinionsbildning.

Det här sättet att se på internationell politik är emellertid vanligt, för att inte säga självklart, i ledande kretsar. Redan under min tid på EFTA i mitten på 60-talet fann jag att makthavare och diplomater använde uttryck som ”det blir omöjligt för britterna gå med på det här på grund folkopinionen hemma”. Notera att uttrycket ”britterna” här självklart syftar på den brittiska makteliten, inte på det brittiska folket. Så låter det också i Bryssel. Det sägs med skamlöst förakt att Angela Merkel inte vågar ta ett beslut för att viktiga delstatsval förestår. Rolf Gustavsson kunde på nyhetsplats i SvD (18 okt 2007) skriva att frågan var om Gordon Brown ”har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på att hålla en folkomröstning om (Lissabon)fördraget”. Det gällde här att ha kraft och mod att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning, gå emot en massiv folkopinion och köra över parlamentsledamöter från alla de tre partierna.

Ingen finner det anmärkningsvärt att kräva att politiska ledare i Europa skall visa mod och våga köra över folkopinioner. Folken framställs som en högljudd populas som inget begriper. Folket skall inte längre övertygas i demokratisk debatt innan vi går till politiska beslut. Det skall köras över.

Hela EU-projektet drivs på detta sätt. Ett ständigt återkommande uttryck är att det är i kriser som EU går framåt. Innebörden är att kriser gör det möjligt att köra över folkens vilja. Cyniskt naturligtvis, men vad skall man göra, menar den elit som skapar ett EU med allt mindre demokratisk legitimitet. Att Wolodarski åtminstone ser detta som en ”komplikation” är för all del en tröst, men en ringa sådan.

Låt mig avsluta men ännu en anmärkning mot Wolodarskis resonemang i dagens DN. Han beskriver helt korrekt en organisation som styrs av ett fransktyskt protektorat. Men sedan föreställer han sig att de andra EU-länder som går in i detta protektorats system blir inflytelserika, medan de som stannar utanför blir styrda. Min syn är att de som går in i detta system blir lydstater, medan de som ställer sig utanför får väsentligt mera kontroll över sitt eget öde.

Låter det konstigt? Ja, om man aldrig ser tanken diskuteras låter den naturligtvis konstig. Ta ett annat exempel. Här har nu 16 tyska stater gått samman i federation kallad Tyska förbundsrepubliken. Dessas företrädare ses ideligen och gör upp om politiska frågor i förbundsdagen och i förbundsrådet. Sverige är inte med. Är det ett problem? Skulle vi få större inflytande över vårt eget öde om vi gick med?

Löjligt exempel? Tja, är det löjligare än påståendet att det svenska folket får mer inflytande som lydstat i det fransktyska protektoratet?

Inte eurons fel?

2011-12-08T08:56:00.000-08:00

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron och svenskt deltagande i eurozonen. Nu tvingas de försvara europrojektet halvhjärtat, fyllda av onda aningar och med svårt skadat anseende. Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte, eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.

Så låt mig bemöta tre argument som ofta framförs för att europrojektet ändå var bra, även om det liksom inte syns med blotta ögat:

1. Eurozonens kaos beror inte på euron utan på den globala finanskrisen.

2. Tur att vi ändå hade euron, när det small. Tänk om vi hade haft 17 olika valutor till. Då hade det blivit ännu värre kaos.

3. Det är inte euron som har förstört eurozonens perifera länders ekonomi utan egen vanskötsel. Island, Storbritannien och USA är lika illa ute.

1.Den globala finanskrisens fel?

Det är sant att det inträffade en global finanskris 2008 som var nära att krossa det internationella finanssystemet och leda till en global depression. Men den övervanns förbluffande snabbt. Det vi nu ser är ett antal euroländer som ligger så illa till att inte ens staten kan låna pengar på marknaden. Utvecklingen visar att euron var ett vackert-väderprojekt som saknade den robusthet som krävdes. Om jag sätter en femtio hästars utombordsmotor på en gammal pråm och försöker runda Kap horn med den blir det oundvikligen ett förödande skeppsbrott. Alla skulle hånskratta om jag försökte hävda att skeppsbrottet inte berodde på farkostens konstruktion utan på att det blåste frisk bris. Nu hotas hela världsekonomin igen tre år efter den globala finanskrisen på grund av det illa genomtänkta europrojektet. Detta går inte att prata bort.

2.Tur att vi hade euron i stället för 17 valutor till

Den som säger detta har inte tänkt efter. Poängen är ju att Grekland, Italien och (i stor utsträckning) Portugal kunde vansköta sina ekonomier och tillåta en enorm konkurrenskraftsförsämring utan att drabbas av ränte- och valutakriser tack vare att de inte hade någon egen valuta. Därmed kunde de hålla på i ett årtionde och bygga upp en katastrofal situation, som nu kommer att belasta deras medborgare i årtionden framåt. Hade de haft kvar drakman, liran och escudon och satsat på flytande valuta och självständig centralbank skulle detta aldrig ha hänt. Ränteläget skulle ha stigit och valutan fallit redan för tio år sedan. De skulle aldrig ha fått chansen att ostört få hålla på och förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser i tio år. Någon dramatisk kris för EU skulle därför aldrig ha inträffat.

Två andra euroländer, Spanien och Irland, kunde inte förhindra en enorm privat lånebubbla i fastighetsmarknaden därför att de inte hade egen valuta och centralbank och därmed inte kunde föra en stram penningpolitik. Hade de stått utanför eurozonen skulle de ha kunnat bromsa fastighetsbubblan och den därav följande inflationen som undergrävde deras konkurrenskraft.

Med 17 valutor till hade det aldrig blivit någon alleuropeisk kris utan bara olika småkriser vid olika tidpunkter i enskilda vanskötta länder, nationella kriser som vi kunde ha lämnat åt dem själva att hantera.

3.Island, Storbritannien och USA är också i kris trots att de inte är med i eurozonen

Det första vi måste säga här är att ingen, absolut ingen, har påstått att det inte går att vansköta en ekonomi utanför eurozonen. Ett verkligt framgångsrikt exempel på detta är dagens Zimbabwe och Sverige och Finland var på väg in i en spansk-irländsk situation för tjugo år sedan. Den stora skillnaden är att när ett land utan egen valuta har gjort bort sig så grundligt och alltså måste avskaffa statliga budgetunderskott illa kvickt, så kommer inhemsk efterfrågan att säcka ihop. Då exploderar arbetslösheten, de beskattningsbara inkomsterna imploderar och statsfinanserna förbättras i värsta fall inte alls. Finanskrisen blir en kris även i den reala ekonomin. Det som räddade Sverige och Finland i början av nittiotalet och som räddar Island och Storbritannien nu är att de har en egen valuta och centralbank. Den isländska kronan och pundet har fallit enormt. Därmed ökar både produktionen för export och produktion för hemmamarknaden i konkurrens med importen. Turistnäringen blommar upp när utlänningar kommer lockade av att det är billigt tack vare valutafallet samtidigt som landets egna medborgare inte har råd att åka utomlands därför att det, av samma skäl, är dyrt. Samtidigt vet finansmarknadens aktörer att landets centralbank kan köpa det egna landets statsobligationer i obegränsad utsträckning. Vi kan notera att den brittiska staten betalar lägre ränta på sina statsobligationer än den tyska, trots sina stora budgetunderskott.

Det går att försätta ekonomin i kris även utanför eurozonen, men det är enormt mycket lättare att ta sig ur krisen om man har en egen valuta. Och ett valutafall är ett oöverträffat sätt att sprida kostnaderna för krisbekämpningen över hela befolkningen.

Låt mig avsluta med påminnelsen att ovanstående inte är några udda personliga tyckanden utan helt trivial, men väletablerad, nationalekonomi som vi lär ut till studenterna vid västvärldens universitet.

Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati

2011-12-06T04:26:00.000-08:00

Ack ja! 80 procent av alla norrmän säger nu nej till EU-medlemskap och över 90 procent av alla svenskar säger nej till euron. Men Carl B Hamilton och DN:s ledarsida står fast. Den förre säger i DI idag som vanligt att det har gått lika bra för Finland som för Sverige under de senaste tio åren trots att Finland har haft euron medan Sverige har behållit kronan. Sverige bör därför gå med för att kunna utöva inflytande i eurozonen.

Men vilket inflytande har hyggligt välskötta euroländer haft? Finland, Nederländerna, Österrike? Inget alls! Inte ens det stora mäktiga Tyskland har kunnat använda sitt inflytande för att hindra den ekonomiska katastrof som euron har medfört. Och nu kommer notan snart till Finland. Det kan bli både dyrare upplåning för finska staten och statsutgifter för att klara ECB:s kommande insatser.

Och Herbert Tingstens ande svävar inte längre över DN:s ledarsida (eller någon annan sida heller för den delen). Efter gårdagens EU-toppmöte, dvs. Tysklands och Frankrikes regeringschefers, kan vi återigen konstatera att EU och eurozonen styrs av ett fransktyskt protektorat på det sätt som jag utvecklade i gårdagens blogginlägg. DN ser inga problem med detta. Dagens huvudledare (Ordning i klassen) har inslag av typen:

- - ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”

- - ”Krisen har fört det goda med sig att den politiska clownen Silvio Berlusconi tvingats lämna scenen”

- - ”Montis teknokratregering innebär dock andra komplikationer, som en brist på demokratisk legitimitet.

- -”Odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”

Hela ledaren andas förakt för folkvalda. Irländarna brukar envisas, dvs. sådana fasoner skall vi så småningom ta ur dem. Italien skall inte styras av den som italienska folket valt i demokratiska val utan av den som det fransktyska protektoratet utser. DN medger att det inte ser så snyggt ut, men bristen på demokratisk legitimitet är bara en ”komplikation”. Och vad menar DN med att det är gott om odugliga politiker. Så att vi lugnt kan ingripa uppifrån för att ställa till rätta?

Annika Ström Melin går på samma linje i sin signerade ledare (Sverige allt längre från kärnan). Hon citerar (belåtet?): ”Frankrikes president Nicolas Sarkozy har redan gjort klart att han inte uppskattar invändningar.” Ingen kritik av den attityden. Protektoratet har talat! Och slutsatsen blir helt konstifik. Det är fint att vara med i euron, acceptabelt att stå utanför med formellt undantag som Storbritannien och Danmark, men helt förkastligt att göra som Sverige, som varken vill vara med eller stå utanför. Ett sådant land lyssnar man inte på i eurozonen, menar hon.

Studier som har gjorts av t ex Lindahl och Naurin vid Göteborgs universitet pekar på motsatsen. I sin presentation av forskningsresultaten (på DN Debatt den 31 mars 2007!) konstaterar de: ”EMU-utanförskapet verkar inte innebära något handikapp vare sig för Sverige, Danmark eller Storbritannien. … Det vardagliga lagstiftningsarbetet i EU är rationellt sakfrågeinriktat och påverkas inte av den typen av faktorer.”

Det är i kriser som EU går framåt, brukar folket i Bryssel säga. Vad de menar är att det bara är då man kan köra över folkviljan och öka överstatligheten. Det har visat sig omöjligt få med de europeiska folken på centralisering av den politiska makten till Bryssel genom demokratisk opinionsbildning och demokratiska beslut.

Den nu pågående eurokrisen är den största krisen hitintills. Det kan bli ett slutgiltigt genombrott för en EU-stat styrd av ett fransktyskt protektorat, men å andra sidan kanske bågen har kommit att spännas för hårt denna gång. Det kan bli en total kollaps för hela det europeiska projektet i stället.

Protektoratets förslag från igår är inriktade på hur sådana här eurokriser skall kunna undvikas i framtiden. Gott så, men marknaderna vill veta hur vi skall komma ur den pågående krisen. På lördag morgon vet vi om ECB har fått carte blanche att sätta igång sedelpressarna på ett eller annat sätt. Och på måndag vet vi vad marknaderna tror om detta. Håll tummarna!

Euron räddas till priset av massarbetslöshet

2011-12-05T07:33:00.000-08:00

Eurokrisen rullar på. Just nu är det mest spännande hur det skall gå vid eurozonens toppmöte. Med det menar jag naturligtvis det fransktyska direktoratets toppmöte. Angela Merkel och Sarkozy sitter och diskuterar åtgärderna just nu och måste säkert ses flera gånger till under veckan. Lydstaterna får sedan veta resultatet och låtsas att de tar besluten under det formella toppmötet. Vi kan utgå från att euron måste räddas till varje pris och med varje pris menas då för det första att EU:s författning och andra regelverk måste rundas. Precis som skumma riskkapitalbolag gäller det nu att hitta smarta lösningar som inte bryter mot lagens bokstav utan bara mot dess anda.

Eftersom det är omöjligt för Merkel att medverka i en process där det tydligt syns att tyska folket betalar kalaset, måste den europeiska centralbanken, ECB, användas. Då syns det nämligen inte lika tydligt. ECB kan emellertid inte köpa krisländernas obligationer i obegränsad omfattning ens på andrahandsmarknaden, eftersom det är mot reglerna. Men ECB kan kanske låna ut till en nystartad fond inom eurozonen eller till IMF som sedan kan låna ut till eurozonens krisländer genom att köpa deras obligationer (eller på annat sätt).

Inte så snyggt kanske, men vad skall en fattig flicka göra? Regelbrotten inom valutaunionen började ju praktiskt taget omedelbart efter dess tillkomst med Frankrike och Tyskland i spetsen och man kan nog hävda att detta är en orsak till att europrojektet har misslyckats så totalt.

Det mest sannolika är därför att direktoratet, so oder so, för att nu använda ett språkligt passande uttryck, kommer att klara den omedelbara krisen för euron. Men sedan kommer den andra innebörden av uttrycket ”till varje pris”. Den finanspolitiska åtstramningen kommer att störta eurozonen och därmed andra EU-länder i en djup recession med massarbetslöshet under många år. Men sådan är det fransktyska direktoratets vilja och den kommer att följas. Direktoratet har nu satt sitt eget folk på på de chefsposter där det annars skulle kunna bli motstånd. Regeringscheferna i Grekland och Italien liksom chefen för ECB representerar nu direktoratet, inte folken i Grekland och Italien eller eurozonens medlemsländer.

DN prisar EU som vanligt

2011-11-15T05:38:00.000-08:00

I söndags hade DN en sådan där salvelsefull ledare om hur viktigt det är att stödja alla EU-påhitt för att inte det skall bli krig igen mellan EU-länder. Den omedelbara anledningen att påstå detta var naturligtvis att vi två dagar tidigare hade skrivit den 11 november, Armistice Day. I ledaren konstateras ”att Europas länder idag har ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”!

Herre min je! Den valutaunion, som skulle vara det stora steget mot en union där lammen sover med lejonen, har ju fått motsatt effekt. Motsättningarna ökar dramatiskt mellan olika länder i eurozonen. Det fransktyska protektorat som styr både EU och eurozonen har nu avskaffat demokratin i Italien och Grekland och tillsatt teknokrater rekryterade från EU:s olika institutioner som premiärministrar. Det var viktigt att få folk som direktoratet och Brysseltjänstemännen kan lita på. I Nederländerna anser nu majoriteten att det var ett stort misstag att ersätta guildern med euron. Geert Wilders Frihetsparti går framåt i Nederländerna, liksom den forne Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike, Front National i Frankrike, Sannfinnarna i Finland, Lega Nord i Italien och LAOS i Grekland.

Därtill kommer att europrojektet nu är ett hot mot ekonomisk stabilitet och sysselsättning i större delen av världen. Detta kallar alltså DN ”ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”.

För att få till en lika orimlig slutvinjett avslutas ledaren med orden ”Det är lätt att ta allt detta för givet. (Framgångarna för Europas fred och välstånd alltså, min anm.) Kanske framför allt för Sverige, som inte vet vad den 11 november betyder i övriga Europa.” Detta är ett ofta upprepat påstående utan rimlig förankring. De som kan ha upplevt och minnas vapenstilleståndet den 11 november 1918 bör ha varit åtminstone tio år gamla, dvs. födda senast 1908. Men det finns inte många 103-åringar i EU. För alla andra är vapenstilleståndet Lesefrüchte och vi läser i Sverige också. Själv har jag naturligtvis haft en poppy i knapphålet senaste veckan och det är inte min erfarenhet att medborgare i andra EU-länder är påtagligt mer insatta än svenska i första och andra världskrigets historia . Ledarskribenten kanske jämför sig själv med en inbillad, ytlig, svensk populas?

Svenska folket står sig väl i jämförelse med andra folk när man ser till kunskaper om Europas historia och intresse för fred och samarbete och vi är det minst främlingsfientliga folket i EU. Det är inte heller så att vi är mest EU-fientliga, därför att vi inte var med i andra världskriget, vilket EU-kramarna älskar att påstå. Britterna, finländarna och letterna, som var med i kriget, är mer kritiska.

Ledarskribenterna på alla dessa oberoende liberala tidningar bör skärpa sig och göra analyser som inte väjer för obehagliga inslag i EU.

Triton på Jersey som Triton i Röda rummet

2011-11-14T14:25:00.000-08:00

Triton är för mig som gammal latinstudent sonen till Poseidon och Amfitrite. Han var fisk från midjan och neråt, dvs. fiskliknande. På engelska skulle vi väl säga ”fishy” och associationen ter sig oemotståndlig när man försöker klara ut hur riskkapitalbolaget Triton fungerar som ägare till hälften av Ambea som är ägare till Carema som har gjort sig skyldig till fruktansvärd vanvård av gamla på Koppargården i Stockholm.

Låt mig understryka att jag inte är mot privata företag i vård, skola och omsorg. Tvärtom tror jag att vi måste få in privata företag på dessa områden för att det inte skall gå åt fanders med sådana centrala samhällsuppgifter i framtiden. Men då måste vi klara ut hur kontroll och ansvarsförhållanden skall se ut. Maria Larsson framställs nu som ett statsråd som försöker smita, när hon säger att det faktiskt är kommunerna som har ansvaret för äldrevården. Men hon har rätt på den punkten. Om vanvård av Koppargårdens typ fortgår mer än någon månad, så har kommunen brustit i ansvar. Kommunen skall kontrollera att dess verksamhet fungerar. Och det är naturligtvis också så att personalen på sådana vårdinstitutioner skall kunna blåsa i visselpipan, vilket de kommer att göra om lagen ändras.

Notera dock att den ansvariga sjuksköterskan på Koppargården faktiskt larmade kommunen, dvs. stadsdelsförvaltningen, två gånger om de förfärliga förhållandena på Koppargården. Stadsdelsförvaltningen stoppade rapporterna. Som medborgare skall vi utkräva ansvar av våra förtroendevalda i första hand. Att glömma detta och börja jaga skattesmitare är att själv smita från det politiska ansvaret.

Men till Triton. Vad är det för bolag? Svårt att veta. Det är inte transparent, om jag säger så. Ett tyskt riskkapitalbolag styrt i stor utsträckning av svenskar och registrerat i skatteparadiset Jersey ute i Engelska kanalen? Andra halva av Ambea ägs av KKR, tydligen ett mycket stort amerikanskt företag. Ambeas avkastning på eget kapital steg från redan skyhöga 17,7 procent år 2007 till det dubbla 2009 enligt dagens DN. ”Fishy” enligt min uppfattning.

Triton och KKR köpte alltså Ambea, som då hette Carema Holding, och finansierade investeringen genom lån i mycket stor utsträckning. Sådant kallas leverage. Man tar enorma risker och går det så går det, och då går det så in i vassen. Om Ambea har köpts med bara hälften eget kapital så är naturligtvis Tritons (och KKR:s) avkastning på eget kapital från denna investering bortåt dubbelt så hög igen, kanske över 50 procent. Ter sig inte naturligt när verksamheten avser vård av gamla människor.

Det är då jag tänker på sjöförsäkringsbolaget Triton i Strindbergs Röda rummet. Kolla tolfte kapitlet! Det ser ut att stå sig som en bild av dagens Triton. Jag citerar:

”Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

- Nå desto värre! Nå men om, om det går sönder -

- Så likviderar man!

- Likviderar?

- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

- Det är således ingen risk?

- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.”

Ja till Galileo - nej till EU-politik mot barnfetma

2011-11-09T03:08:00.000-08:00

I dagens SvD skriver Teresa Küchler om EU:s gps-projekt Galieo. Det är nu ett par veckor sedan de två första Galileosatelliterna sköts upp från Franska Guyana med hjälp av ryska raketer. Galileo syftar till att skapa ett världsomspännande gps-system i konkurrens med det amerikanska. Jag satt i EU-parlamentet när frågan behandlades där i april 2008 och röstade då för projektet. Jag ansåg det enormt viktigt att ett gps-system som blir alltmer grundläggande i den europeiska ekonomin inte samtidigt är ett militärt system kontrollerat av den amerikanska supermakten. Och missförstå mig inte. Om ett enskilt land skall kontrollera ett globalt gps-system, bör det vara USA (eller möjligen Storbritannien). Alla andra alternativ vore katastrofala.

Det bästa vore naturligtvis ett system i FN-regi, men FN fungerar inte på det sättet, så den lösningen är inte möjlig. Teoretiskt kunde man kanske tänka sig att europeiska länder eller EU som organisation fick köpa in sig i det amerikanska systemet och därmed försäkra sig om att inte Europa blir utestängt från systemet i spända lägen. I praktiken är den lösningen otänkbar. Supermakten USA kan inte släppa in alla andra länder att lägga begränsningar på hur den använder sina militära resurser i sådana lägen.

Det finns naturligtvis åtskilliga invändningar även mot den europeiska lösningen Galileo. Även det blir ett militärt system åtminstone för Frankrike, konstaterar Küchler i SvD. Och det kommer att bli dyrt. Jag diskuterade kostnadsfrågan med min parlamentskollega Lars Wohlin våren 2008. Som erfarna ekonomer visste vi att kostnaderna för ett projekt av detta slag oftast blir flera gånger högre än den ursprungliga budgeten visar. Redan nu ligger kostnadskalkylerna drygt dubbelt så högt som i starten och det blir säkert mer ändå. Detta räknade jag dock med och jag fann det ändå värt pengarna.

Jag menade därför (och menar även idag) att det bästa alternativet är ett europeiskt gps-system och jag anser att det finns en lämplig organisation för ändamålet, nämligen EU. Vi behöver EU för många gemensamma europeiska uppgifter på olika områden. Ett sådant område är infrastruktur och gps är en infrastruktur av snabbt växande betydelse. Det är angeläget att vi använder EU till vettiga ändamål i stället för till alla dårskaper som nu görs till EU-projekt. Och jag tänker då inte bara på euron även om det är den dyraste dårskap som EU har satsat på. Om EU lägger ner jordbrukspolitiken och strukturfonderna och slutar att ägna sig åt föräldraledighet, jaktfrågor, skogsvård, rätten att snusa, kvinnors bröstoperationer, arbetstider för bussförare och läkare, barnfetma, mobbning på arbetsplatserna och …, ja listan är hur lång som helst. Då finns det både pengar och politisk energi för att använda EU för Europas bästa i stället för att gynna särintressen och försöka skapa en nationalistisk europeisk superstat.

EU; 25 lydstater under ett fransktyskt protektorat

2011-11-05T10:04:00.000-07:00

När det krisar i EU och EMU, ser vi tydligt vilka som utövar makten i systemet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kallar upp Giorgos Papandreo till sig för uppläxning och krav på nya beslut. EU styrs som synes av ett fransktyskt direktorat. Det skulle väcka en enorm uppståndelse och betraktas som löjligt om Storbritannien och Sverige skulle kalla till sig Papandreo och ställa krav. EU utvecklas till ett system med 25 lydstater under ett fransktyskt direktorat.

Man kan invända att det här handlar om en kris i EMU, där Storbritannien och Sverige (lyckligtvis) inte är med. Kanske bör bara EMU-länder då komma ifråga för uppkallning och uppläxning av regeringschefen för ett land som bryter mot alla regler och därmed hotar hela europaprojektets framtid. Men vi vet ändå säkert att det inte blir Finlands och Hollands regeringschefer som kallar till sig Greklands premiärminister för uppläxning, trots att Finland och Holland har skött sig prickfritt under sitt EMU-medlemskap. Att låta Frankrike och Tyskland göra detta är däremot att sätta bockarna till trädgårdsmästare. Det var ju just de två länderna som direkt efter valutaunionens tillkomst struntade i stabilitets- och tillväxtpaktens regler och därmed legitimerade Greklands och Italiens vanskötsel och lade grunden till dagens enorma eurokris. Men Tyskland och Frankrike bestämmer i alla fall och det beror på att de helt enkelt utgör det styrande direktoratet.

Är jag konspiratorisk? Nej inte alls. Sarkozy har offentligt föreslagit att hela EU skall styras av ett direktorat. Han ville då visserligen ha med de två andra stora EU-länderna Italien och Storbritannien, men kvar står att han tyckte att de övriga 23 länder bör reduceras till lydstater. Därtill kommer att i EMU-frågor skulle bara Italien tillkomma i direktoratet, dvs. en ännu större bock skulle uppträda som trädgårdsmästare.

Protektoratet kunde kanske vara värt en debatt?

Interndevalvering låter tekniskt, men är förfärligt och farligt

2011-11-04T08:37:00.000-07:00

PIIGS-länderna i eurozonen är i kris därför att staten och/eller den privata sektorn har kunnat låna enorma belopp utan att finansmarknaderna har reagerat med höjda räntor och fallande växelkurs. Euron har uppfattats som ett skydd mot räntekriser och valutakriser är ju inte möjliga när länderna inte har någon egen valuta. Finansmarknaden har därför inte fungerat som ekonomiskpolitisk vakthund under ett årtionde. Nu har den vaknat och skäller, men försent. När en sådan process har pågått tillräckligt länge, växer insikten fram att statsbankrutter och bankkonkurser är oundvikliga om utvecklingen inte stoppas och reverseras, men då har man hamnat i en långsiktig skuldkris som kräver många år och gigantiska kostnader att komma ur.

Det som nu måste ske är alltså i första hand att lånekarusellen upphör och i andra hand att skulderna börjar betalas tillbaka. Skuldsatta stater måste höja skatter och sänka statliga utgifter, dvs. plocka av medborgarna massor med pengar, sänka bidrag och pensioner, avskeda offentliganställda och dra ner på statliga investeringar. (Det är i sådana lägen som allmänheten plötsligt inser att staten/politikerna inte har några egna pengar utan måste ta de pengar som behövs från medborgarna.) Detta betyder att både hushållens och statens utgifter för varor och tjänster pressas ner dramatiskt. Och när det sker, får inhemska företag allt svårare att sälja på hemmamarknaden. Då har de inga anledningar att investera, vilket sänker efterfrågan ytterligare. Och eftersom viktiga handelspartner är grannländer i Club Med som har samma problem, drabbas även exporten. I stort sett alla företag börjar avskeda anställda som då måste dra ner sin konsumtion och måste få bidrag från staten i stället för att betala skatt. Då måste staten spara ännu mera genom höjda skatter och sänkta utgifter, varvid ännu fler blir arbetslösa.

Resultatet blir att BNP börjar falla och arbetslösheten stiga. Irlands BNP, dvs. dess totala produktion, har fallit med 12 procent sedan 2008. Eftersom tekniskt framåtskridande ger 1-2 procent högre produktionskapacitet per år innebär det att kapacitetsutnyttjandet har fallit med över 15 procent. Därför har arbetslösheten nu nått ca 15 procent och skulle vara ännu mycket högre om det inte vore för att stora grupper av de irländare som glädjestrålande kom hem från Storbritannien, Kanada och USA under de goda åren nu tvingas lämna landet igen. Det ser i huvudsak likadant ut i övriga PIIGS-länder.

Det som måste ske är att sådana länder förbättrar sin konkurrenskraft mot omvärlden så att exporterande och importkonkurrerande företag kan växa och sysselsätta den friställda arbetskraften. Detta kan ske på två vägar. Antingen får den egna valutan falla 20-50 procent mot omvärldens valutor. Så kom Sverige och Finland ur sin våldsamma ekonomiska kris i början på 90-talet. Men om man inte har en egen valuta och inte heller kan återgå till en egen valuta, så måste man gå igenom en s k interndevalvering. Skyhög arbetslöshet och stillastående fabriker leder efter hand till att löner och priser sjunker i landet. Därigenom förbättras konkurrenskraften, exporten stiger och import ersätts av inhemsk produktion.

Interndevalvering bygger emellertid på att hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande kan upprätthållas under tillräckligt lång tid. Detta medför att unga och välutbildade lämnar landet. Arbetskraftens geografiska rörlighet är nödvändig i en valutaunion. Det har USA och det är en huvudförklaring till att den amerikanska valutaunionen fungerar. Men ett land som förlorar en stor del av sina unga och välutbildade, går inte en ljus framtid till mötes. Och folkets förtvivlan kan medföra politiska reaktioner som välter hela spelet över ända. Och även om så inte sker, finns problemet med deflation. Grekland måste antagligen pressa ner sina relativa löner och priser med minst 30 procent, kanske mer. Det betyder att skulder som allmänheten och staten har stiger realt. För att klara detta måste både staten och allmänheten spara mera. Då blir nedgången ännu djupare.

Lustigt nog tycks många tro att ett hårt skuldsatt land med en egen valuta inte kan devalvera därför att skulderna då stiger mätt i landets egen valuta. Men det gör egentligen inte så stor skillnad. SvD:s vanligen briljante ledarskribent Johan Ingerö använder i dagens tidning detta som ett argument mot att Grekland skulle återinföra drachman och låta denna falla kraftigt. Men om Grekland mot förmodan lyckas hålla ut med skyhög arbetslöshet och fallande priser och löner under många år, så stiger realvärdet av skulderna den vägen. Statsbankrutt blir nödvändig och Grekland blir paria på den internationella kapitalmarknaden i alla fall.

Euron är nu det största hotet mot det europeiska projektet och mot välstånd och sysselsättning. Det är dags att utkräva ansvar av de politiker och opinionsbildare som drev fram en gemensam valuta.

Hur kunde Håkan Juholt bli socialdemokratisk partiledare

2011-10-31T07:21:00.000-07:00

Vad är det för fel med Håkan Juholt? Det som har vållat mest ilska och kritik och som han nu gör sin Canossavandring genom partiet för att sona, är framför allt det där med hyresbidraget, men också en lista med reseräkningar, semester i Vitryssland, ouppfostrat beteende i baren nere i Istanbul, en skröna om smuggling av tryckpressar till Solidaritet som artonåring och att han inte talade om att hans sambo hade dömts för bedrägeri. Denna lista är naturligtvis pinsam och politiskt belastande, men ingen tror väl egentligen att det var sluga men valhänta försök att fuska. Reseräkningarna och Vitryssland är rimligen slarv, som bör kritiseras, men som knappast diskvalificerar honom som partiledare. Beteendet i Istanbul tycker jag närmast är en privatsak. Även kända politiker har rätt att vara oborstade och ta ut svängarna ibland. Juholt är ju faktiskt inte statsminister även om många tycks se det så.

Skrönan om att han modigt smugglat Östra Smålands gamla tryckpress till Solidaritet och suttit fängelse i Polen var just en skröna. Namn som Jan Guillot och Lars Ohly kommer upp i minnet. Ungdomens hjältedrömmar kan lätt bli transformerade till verkliga händelser, när fantasifulla talare kommer i gasen. Patetiskt, men inte helt diskvalificerande enligt min mening. Och att han teg om sambon är egentligen något som valberedningen kan förargas över, inte vi andra. Att socialdemokratins partiledare lever ihop med någon som har begått ett brott och sonat det är närmast vackert. Vi får hoppas att hon, liksom Aina Erlander, kommer upp till regeringskansliet och lämnar in alla pennor märkta Tillhör statsverket, om den dagen kommer.

Men så är det där med hyresbidraget. Hur allvarligt är det? Tja, reglerna var inte tydliga och kunde tolkas som att han gjorde rätt. Och själv utgick han naturligtvis från att man som riksdagsledamot har en massa förmåner. Just denna verkade säkert inte orimligt generösare än många andra. Så ser ju världen ut. Politikens höjdare har vissa typer av privilegier, näringslivets höjdare har andra och alla vänjer sig snabbt.

Tro mig! Jag satt i EU-parlamentet i fem år och såg samma system där. Man kunde t ex flyga till Bryssel eller Strasbourg för en spottstyver, få en standardiserad reseersättning på bortåt tio tusen för enkel resa och behålla mellanskillnaden. Det kunde bli många tusen skattefria kulor per arbetsvecka under fem år. Hade jag velat ha min hustru boende med mig i Bryssel och funnit att det verkade som om EU-parlamentet stod för hela hyran hade jag inte utgått från att det måste vara fel. Tvärtom hade jag nog sagt mig att det var precis vad man kunde vänta sig.

(Låt mig för säkerhets skull påpeka att vi från Junilistan betalade in dessa reseöverskott till 100 procent till partiet enligt bestämmelser som våra kandidater hade fått skriva på i förväg. Och någon bostad i Bryssel hade jag aldrig, så jag vet inte vad det fanns för regler om sådant.)

Det politiska omdömet saknas

Den tunga kritiken mot Juholt gäller helt andra frågor och är mycket allvarligare. Han har sedan tillträdet på partiledarposten i mars i år gjort sig skyldig till en så lång rad omdömeslösa eller slarviga uttalanden och beslut att han har diskvalificerat sig den vägen. Visst kan man som färsk partiledare råka dabba sig genom ett eller annat oöverlagt utspel, trots att man i grunden är vuxen att axla denna ledarmantel, men här är det fråga om en person som upprepar misstagen i en närmast hisnande fart och inte tycks lära av erfarenheterna. Listan är lång och förfärande.

Det egendomliga är att den mest vältaliga, insiktsfulla och mest förintande karakteristiken av Juholt gjordes av honom själv när hans namn kom upp som partiledarkandidat. Juholt sa: "Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad - jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapacitet politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges störst politiska parti. Jag inser min begränsning."

Men denna insiktsfulla analys från Juholt själv påverkade alltså inte valberedningen som föreslog honom till partiledare och inte heller Juholt själv som tackade ja. Följande har sedan hänt:

25 mars; angriper pensionsöverenskommelsen

I sitt installationstal inför partikongressen den 25 mars meddelar den nyvalde Juholt att pensionssystemet skall göras till en stridsfråga i valet 2014. Men västvärlden och särskilt då EU-länderna står inför enorma ekonomiska svårigheter på längre sikt, därför att antalet pensionärer stiger snabbt i förhållande till antalet förvärvsarbetande. De flesta länder har pensionssystem som kommer att kapsejsa. Det gäller inte bara Grekland och andra länder i Club Med utan även flertalet länder i nordvästra Europa inklusive Tyskland och Frankrike. Sverige har däremot i god tid lyckats åstadkomma en uppgörelse mellan fem partier om ett ekonomiskt hållbart pensionssystem som alla EU-länder avundas oss. Deras studiedelegationer till Stockholm avlöser varandra. Förtroendet för svensk ekonomi är därför stort och svenska staten betalar numera normalt lägre ränta på sina lån än Tyskland. Det förtroendet var Juholt beredd att sätta på spel! Naturligtvis fick han snabbt göra avbön.

25 mars; kallar de fackliga centralorganisationerna till förhandlingar

Vid samma tillfälle säger Juholt att han kommer att kalla LO, TCO och SACO till förhandlingar med partiet om pensionssystemet, som om dessa skulle utgöra den fackliga grenen av den socialdemokratiska rörelsen och frågorna därför kunna hanteras internt. Dessa fackliga centralorganisationer meddelar naturligtvis omedelbart att de inte ”förhandlar” med enstaka partier. Snabb avbön igen.

10 april; föreslår återinförd fastighetsskatt i Agenda

Den 10 april säger Juholt i teveprogrammet Agenda att han skall komma med ett förslag till ny fastighetsskatt (och därtill förmögenhetsskatt). VU ser det som att han tänker kränga på partiet ett politiskt självmördarbombbälte inför nästa val och säger definitivt nej den 21 april. Juholt släpper frågan.

29 mars och 12 april: utser oerfarna politiker till tunga poster

Den 29 mars ersätter Juholt ersätter den i ekonomi högutbildade Tomas Östros som ekonomiskpolitisk talesman för partiet med den okände Tommy Waidelich som saknar utbildning i ekonomi och inte har utmärkt sig på området under sina många år som folkvald på nationell nivå, tolv år i riksdagen och fyra i EU-parlamentet.

Den 12 april utses den helt okända Karin Wanngård med Juholt som pådrivare till ledare för Stockholms socialdemokrater och oppositionsborgarråd. Hon kommer m ed ett uttalande nästan omedelbart, där hon föraktfullt kallar sådana jobb som många unga har för ”skitjobb” och får be om ursäkt på Newsmill redan den 20 april. En Juholtare alltså. Kaka söker maka.

Den 12 april tillsätts också den relativt okända och profillösa Carina Moberg som gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Hon ersätter den erfarne riksdagsmannen Sven-Erik Österberg som varit statsråd, som sitter i verkställande utskottet och som var en av Juholts rivaler om partiledarskapet.

Visst kan det visa sig att dessa tre växer med uppgiften och visst har Tommy Waidelich gjort ett förhållandevis gott jobb för att försöka hindra Juholt från att välta blomkrukor och för att sopa upp skärvorna när det misslyckats. Men kvar står att det parti som en gång hade rader av kompetenta och intellektuella politiker i ledningen fortsätter att avlövas under Juholts ledning av svårförstådda skäl. Eller är de kanske lättförstådda? Är Juholt rädd för konkurrens?

Mars-maj; dribblar och sjabblar med Sveriges FN-insats i Libyen

Den libyska regimens våld mot den egna befolkningen ledde till att FN:s säkerhetsråd den 17 mars 2011 beslutade om en flygförbudszon för det libyska flygvapnet och en Nato-ledd insats som syftade till att bland annat upprätthålla flygförbudszonen. Nu hade Juholt chansen, eftersom detta är hans (enda) uppenbara kompetensområde. Han har suttit i försvarsutskottet i femton år och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot av försvarsberedningen sedan 1995 och var dess ordförande 2000-2007. Han har varit en av riksdagens delegater till Nato:s parlamentarikerförsamling sedan 1995. Han var alltså verkligen på sin mammas gata, kan man tycka, med en rejäl chans att imponera som politisk ledargestalt.

Men vad gör han? Han motsätter sig att åtta Gripenplan skall sättas in för stridsuppgifter. De skall bara få användas för spaning. Eftersom regeringen vill ha bred enighet tas ett sådant beslut i riksdagen den 1 april med socialdemokratiskt stöd. Sedan kräver han den 28 april att hela Libyeninsatsen skall avbrytas redan efter tre månader och upprepar detta både i sitt förstamajtal och i valkampanjen i Västra Götaland den 15 maj. Men den 18 maj kräver så plötsligt Urban Ahlin och Peter Hultqvist som officiella talesmän för socialdemokratin i en DN Debattartikel att Sverige visserligen skall avbryta sin flyginsats men istället i fortsättningen bidra med en marin styrka för bordning av fartyg utanför Libyens kust. Den 4 juni slår Juholt fast i Ekots lördagsintervju att den svenska flyginsatsen skall avslutas och på frågan ”där är du inte beredd att kompromissa?” svarar han kort och koncist ”Nej, den ska avslutas.”

Nato och FN är dock mycket angelägna att få behålla den svenska flygspaningsstyrkan som har visat sig mycket värdefull och ingen vill ha någon bordningsstyrka. Redan fem dagar senare, den 9 juni, får regeringen med Juholt på beslutet att flyginsatsen skall fortsätta.

Juholts manövrar i Libyenfrågan beror till dels på intern oenighet inom partiet där Juholt står i tacksamhetsskuld till Peter Hultqvist som i praktiken gjorde honom till partiledare. Hultqvist var emot hela Libyeninsatsen. Till dels framstår dock manövrarna som löjliga och oansvariga försök att bedriva opposition mot regeringen. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken försöker vi av hävd att stå eniga bakom i landet och detta är en gammal socialdemokratisk tradition. Därtill kommer att stöd till FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om den inriktningen skall överges, måste det ske genom en bred och seriös debatt. Fiasko igen!

8 juli; siffror om bakfoten i Almedalen

I Almedalstalet den 8 juli påstod Juholt att 26 000 barn inte kan se tavlan i klassrummet därför att de inte har glasögon. Uttalandet byggde på en slarvig och vinklad tolkning av en statistiskt helt inkompetent sammanställning från hjälporganisationen Majblomman. Juholt visade här att han är beredd att svänga ihop litet vad som helst utan respekt för fakta och vetenskapliga metoder. En sådan statsminister kan vi inte ha i Sverige. Eller, hemska tanke, visade kanske Juholt att han inte förstår elementära statistiska sammanhang.

26 september; budgetmotionen

Den 26 september presenterar Juholt och Waidelich sitt utkast till budgetmotion för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gruppen är mycket kritisk till att sjukförsäkring och a-kassa inte förstärks ordentligt och kräver mera skattehöjningar för höginkomsttagare. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Carina Moberg, var så besviken på skuggbudgeten att hon skickade ut ett argt internmejl. "Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll", skriver hon enligt Rapport och kräver åtgärder. "Den måste helt enkelt skrivas om,".

Så skedde också. Juholt och Waidelich fick krypa till korset. De förnekade att utkastet skulle ha varit ett komplett dokument och att det därför inte innebar något bakslag att tillgodose gruppens synpunkter, men för allmänheten framstod händelsen med rätta som ännu ett exempel på inkompetens och politisk förvirring.

7 oktober; temporärt medborgarskap

Den 7 oktober föreslår Ilmar Reepalu, det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, att invandrare skall få ett temporärt medborgarskap som kan dras tillbaka om de begår brott, så att de då kan dömas till utvisning. Morgan Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot för Skåne län södra och ordförande i justitieutskottet, kontrollerar med Juholts kansli om detta är socialdemokratins inställning och får svaret ja. Han går ut med detta och det blir en våldsam reaktion i landet. Juholt noterar detta och byter genast fot. Morgan Johansson står där med skammen.

Samtidigt är naturligtvis händelsen ett belägg för att socialdemokratin är i kris. En socialdemokratisk justitieutskottsordförande skall veta att förslaget går helt på tvärs mot vad partiet står för. Och den visar också den dekadans som präglar hela den svenska debatten i sådana frågor. Svenskt medborgarskap är ingen mänsklig rättighet. Asylrätten är det och den som lever i Sverige med uppehållstillstånd får tillgång till i stort sett alla sociala förmåner som landets medborgare har. Att dela ut medborgarskap efter några få år till människor som inte förstår landets språk och som inte kan eller vill delta det allra minsta i det svenska samhället är däremot helt oansvarigt och leder till att idiotiska och odemokratiska förslag som Reepalus kan komma upp och tas på allvar. Detta borde både SAP:s ledare och justitieutskottets ordförande förstå utan att behöva tänka efter. Kompass saknas tydligen.

9 oktober; vågar inte ställa upp i Agenda

Den 9 oktober ordnar Agenda en partiledardebatt med alliansens partiledare på ena sidan och de olika oppositionspartiernas ledare på den andra. Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Tage Erlanders socialdemokratiska parti vågar inte ställa upp, eftersom den nuvarande ledaren fruktar att väljarna då kan tro att partiet har ihop det med Sverigedemokraterna. Det ideologiskt självsäkra miljöpartiet ser däremot inga sådana problem. Jimmy Åkesson får breda ut sig desto mer och tittarna får se de borgerliga partiledarna energiskt angripa hans uttalanden. En central politisk tevedebatt på bästa sändningstid mellan landets ledande politiker förs utan att någon socialdemokrat är med. Ett orimligt beslut!

12 oktober; Grekland nyliberalt säger Juholt

I riksdagens partiledardebatt den 12 oktober säger Juholt att den grekiska krisen beror på att Grekland är ett nyliberalt land. Det är nästan svårt att komma längre från sanningen i en karakteristik av Grekland. Landet är en blandning av klanvälde, korruption, patron-klientsystem och skråliknande monopol för olika yrkesgrupper framför allt i överklassen. Svårt att veta om Juholt är okunnig eller populistiskt lögnaktig och svårt att veta vilket som är värst när det gäller en person som vill bli Sveriges statsminister.

27 oktober; siffror om bakfoten i riksdagen

Under statsministerns frågestund den 27 oktober påstår Juholt att det inte på 35 år har funnits så många personer som levt på försörjningsstöd. Statsministern avvisade detta påstående, men Juholt stod på sig även efter debatten. Senare fick han krypa till korset och medge att han hade fel. Sanningen var att 437 000 personer fick försörjningsstöd ifjol och att detta var den högsta siffran sedan 2002, dvs. för åtta år sedan då till råga på allt socialdemokraterna hade regeringsmakten.

Juholt hade fått det hela om bakfoten. Enligt hans inrikespolitiska sekreterare borde han ha sagt att ”När Socialdemokraterna lämnade över makten efter valet 2006 var socialbidragstagarna rekordfå med en bottennotering 2007. Då var det minst 30 år sedan så få fått socialbidrag.” Fiasko igen!

Sommartalen i juli-augusti: en vidlyftig men diffus löftespolitik

Under den gångna sommaren (Almedalen den 8 juli, sommartalet den 21 augusti i Västertorp osv) har Juholt lovat statliga satsningar på skolan, bostäderna, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, sommarjobb för ungdomar, nya militära insatser i Nordafrika och Mellanöstern, järnvägsutbyggnad i Sverige, glasögon åt skolbarn osv. utan att tala om vad allt detta kostar och hur han har tänkt betala. Det är i princip omöjligt för andra att göra kostnadsberäkningar, eftersom i stort sett alla förslag är diffusa, svepande uttalanden utan precision och konkretion. För oss svenskar som nu lever i landet med EU:s mest välskötta offentliga statsfinanser och därmed lägsta räntekostnader är detta djupt oroande.

14 oktober; VU uttalar sitt förtroende

Den 14 oktober uttalar partiets verkställande utskott, VU, sitt fulla förtroende för Juholt sedan åklagaren lagt ner förundersökningen om Juholts hyresbidrag. Detta var en viktig signal. VU ser naturligtvis att den nyvalde partiledarens första halvår har varit en katastrof för partiet, men väljer att behålla honom hellre än att ta chikanen och riskerna med att gå igenom ett stormigt partiledarval till. Hade det funnits något alternativ med kompetens och lyskraft hade VU sannolikt försökt byta, men den hemska sanningen är att det inte fanns någon. Därmed blir det Juholt i september 2014 om han inte gör några helt oacceptabla tabbar innan dess.

18 oktober; Canossavandringen börjar

Juholt börjar sin s k Canossavandring genom att besöka ABF i Sundbyberg och fortsätter sedan runt om i landet. Canossametaforen är kanske mer lyckad än vi omedelbart inser. Vi föreställer ju oss normalt att den tyskromerske kejsaren Henrik IV vandrade från Tyskland till Canossa i Norditalien och där ödmjukt bad att påven, Gregorius VII, skulle häva bannlysningen. I själva verket hade ju påven flytt till borgen Canossa undan Henrik IV, som kom till Canossa och visserligen stod tre dagar i snön i januari 1077 i tagelskjorta och väntade, men som ingalunda var knäckt och ångerfull.

Canossavandringen var ett taktiskt schackdrag i maktkampen mellan påven och den tyskromerske kejsaren och Henrik var populär bland allmogen men hade fiender i den tyska adeln. Ett antal tyska potentater avsatte kejsaren redan i mars med påvens godkännande och i det följande inbördeskriget blev Henrik exkommunicerad igen. Men Henrik vann till slut, avsatte Gregorius och tillsatte Clement III som antipåve.

Parallellen med Juholt är uppenbar. Juholt är inte heller knäckt eller ens ångerfull, han är en god retoriker och han är uppenbarligen stryktålig. Han försöker nu samla stöd bland partiets gräsrötter för att försvara sig mot den dolda oppositionen på hög nivå i partiet, den opposition som har motarbetat honom och delvis skapat problemen. Mona Sahlin var i ett liknande läge.

Om Juholt lyckas och alltså behåller partiledarskapet, sker det genom att partiet återgår till 60-70-talets politiska tänkande och därmed krymper till ett 20-procentsparti dominerat av pensionärer och bidragstagare. Förvärvsarbetande i allmänhet och storstädernas mittenväljare i synnerhet förloras. Däremot kan han kanske samla partiets kärnväljare och skapa sammanhållning i partiet, så att det inte börjar vittra ner.

I Mitterands fotspår?

Teoretiskt skulle Juholt kunna göra en Mitterand. Denne vann presidentvalet 1981 på ett mycket (franskt) socialistiskt program, tog in kommunisterna i regeringen och genomförde socialiseringar, 39 timmars arbetsvecka, fem veckors semester och en kraftig ökning av välfärdsutgifterna. Det gick illa och ett par år senare lades politiken om totalt till ett marknadsekonomiskt program med privatiseringar och åtstramning (tournant de la rigueur). Men Mitterand var vald på sju år och hade alltså tid på sig. Juholt kommer sannolikt inte i regeringsställning 2014 och har bara fyra år på sig för en sådan manöver om han gör det. Men grunden är då kanske lagd för en ny, karismatisk ledare med nya idéer, en ledare som inte räds att samla kompetenta och karismatiska medhjälpare omkring sig.

Dagmar Hagelin och den svenska vänstern

2011-10-28T12:43:00.000-07:00

Mördaren Alfredo Astiz dömdes till livstids fängelse i onsdags för mordet på två franska nunnor, en argentinsk journalist och tre kvinnor ur gruppen Mödrarna på Plaza de Mayo. Han genomförde dessa vidriga illgärningar på uppdrag av Argentinas dåvarande militärjunta som grep makten 1976 och bedrev ett successivt allt brutalare våld mot demokrater och särskilt då vänsterpolitiskt inriktade medborgare, framför allt ungdomar. En vanlig avrättningsmetod var att ge dem en muskelförlamande injektion, lasta in dem i flygplan, flyga ut över havet och slänga ut dem levande men förlamade. Inga problem med döda kroppar efteråt!

Den 27 januari 1977 på morgonen kom den sjuttonåriga svenska flickan Dagmar Hagelin för att hälsa på sin väninna Susana Burgos i Buenos Aires. Det vi vet om vad som hände beskrivs i Mänskliga rättigheter - Kampen för en svenska i det ”smutsiga krigets” Argentina: ”Militären visste att väninnan väntade besök av en motståndsaktivist morgonen den 27:e januari. Kvinnan hon förmodades vänta på ska liksom Dagmar ha varit ljushårig och blåögd.

Först flera timmar senare fick Dagmars far, Ragnar Hagelin, reda på att hans dotter blivit bortförd och påbörjade då det han skulle komma att ägna sig åt i decennier framöver – jakten på sanningen om vad som hänt Dagmar. Från Susana Norma Burgos far fick han veta att militären legat i bakhåll i hennes bostad när Dagmar knackade på och att hon blivit förskräckt vid anblicken och sprungit iväg mot närmaste gathörn. Militärpatrullens chef, dåvarande löjtnant Alfredo Ignacio Astiz upptog själv förföljandet och öppnade eld mot henne med sin pistol varvid Dagmar sårades i huvudet och sjönk ihop på trottoaren. Hon bars till en bil som tvångsrekvirerades ifrån en taxichaufför, och lades i bakluckan. När hon placerats där ska hon ha återfått medvetandet och försökt hindra att luckan stängdes.”

I Sverige var vi enormt upprörda över Dagmar Hagelins öde och utrikesdepartementet arbetade i många år med frågan liksom hennes pappa. Omkring 30 000 människor försvann på detta sätt under denna fullständigt vidriga militärjuntas styre och kritiken från västeuropas intellektuella var het och outtröttlig.

Men så hände något som förändrade opinionsbildningen totalt i Sverige. Den 2 april 1982 invaderade militärjuntan Falklandsöarna, en brittisk besittning sedan 1833 bebodd av en rent brittisk befolkning. Den kommunistiske diktatorn Castro erbjöd sig snabbt att hjälpa den fascistiske militärdiktatorn Galtieri. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var nästan ensam i det brittiska kabinettet om att vilja slå tillbaka omedelbart. Men hon var oblidkelig och stark och en brittisk flottstyrka skickades iväg till Falklandsöarna, två hangarfartyg med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av 8 jagare och 15 fregatter. Falklandskriget hade brutit ut. Britterna vann kriget på några månader och detta ledde till militärjuntans fall i Argentina.

Då hände emellertid något dramatiskt i Sverige liksom i hela Västeuropa. Vänstern vände som ett fiskstim. Den följde sin grundregel att om det finns en anglosaxisk stat på ena sidan i en konflikt så stöder man den andra. Att det är en vidrig fascistisk militärjunta som massmördar unga vänsterungdomar glöms direkt. En enorm kritikstorm mot Storbritannien och Margaret Thatcher bröt ut på vänstersidan och vi talar då inte bara om Flamman utom om den demokratiska arbetarrörelsens viktigaste tidningar, t ex LO-ägda Aftonbladet och Arbetet, som Axel Danielsson grundade i Malmö 1887. Det började talas om att militärjuntan visserligen inte var demokratiskt vald men hade folkligt stöd.

Margaret Thatcher valdes till premiärminister tre gånger i demokratiska val och de som störtade henne var inte väljarna utan motståndare inom hennes eget parti, . Men hon var så hatad av den svenska vänstern att den hellre stödde en fascistisk militärjunta som mördade 30 000 vänsterungdomar och demokrater och startade krig mot en demokrati i total strid mot folkrätten och FN.

Parallellen är närmast Molotov-Ribbentroppakten, när Stalin gjorde upp med Hitler och slog till mot Finland, Polen och Baltikum stödd av de svenska kommunisterna och deras tidningar, t ex Ny Dag och Norrskensflamman.

Är det bara jag som minns Castros och den europeiska och svenska vänsterns enorma svek inte bara mot demokratin och folkrätten utan mot sina egna ideal. Har det utkrävts ansvar av några politiker, ledarskribenter och vänsterintellektuella? Fick några avgå? Det minns jag däremot inte. Gör du?

Untergang der Hauptstadt

2011-10-28T05:11:00.000-07:00

Måndagen den 17 oktober informerade DN om följderna för Stockholm av de pågående klimatförändringarna. Tydligen blir Stockholm hart när obeboeligt framåt år 2100. Det som väntar sammanfattas i ingressen:

”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.”

Vi får veta att fästingar och myggor kommer att stormtrivas, så risken för TBE och borelia kommer att öka. Värmeböljor kommer att ta livet av gamla och sjuka. Riskerna för översvämningar och jordskred skildras med entusiasm.

Varför blir det så illa? Jo, årsmedeltemperaturen kommer att stiga 4-6 grader och regnmängden per år går upp dramatiskt, så att vi får ett varmt och fuktigt klimat. Låt oss anta att det är sant. Glöm för ögonblicket att vetenskaplig forskning för fyrtio – femtio år sedan visade att världens befolkning var på väg mot 50 miljarder, att Europas skogar höll på att dö och att oljan skulle vara slut inom några årtionden.

Eftersom årsmedeltemperaturen i Stockholm är 5,8 grader nu, blir den alltså 10-11 grader år 2100. Och eftersom årsnederbörden här i Stockholm nu är 539 mm, kommer den väl att stiga till det dubbla, säg 1100 mm år 2100. Detta är naturligtvis ett fullständigt förfärande framtidsperspektiv. Befolkningen i Vancouver i Kanada framsläpar sina eländiga liv just i ett sådant klimat. Där regnar det redan idag 1106 mm per år och årsmedeltemperaturen är ca 10 grader. Det egendomliga är att ingen, obs ingen, skulle komma på idén att betrakta Vancouver som ett katastrofområde, präglat av, jag repeterar, ”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.” Tvärtom är det en av de renaste, mest välmående och mest civiliserade städer jag har besökt. Har du någon förklaring till detta? Det har jag.

För övrigt sattes värmerekordet för Stockholm den 3 juli 1811 med 36 grader.

Upp flyga orden; EU-ministern om eurokrisen

2011-10-24T02:02:00.000-07:00

Jag avbröt mitt skrivande om Juholt för att se på Agenda igår kväll. I debatt med Jonas Sjöstedt utvecklade vår intelligenta och sympatiska EU-minister Birgitta Ohlsson sin syn på läget i EU och eurozonen. Men ack! Uppstiga orden. När det gäller europrojektet måste hon säga de mest groteska saker. Folkpartiet och EU framför allt! Sverige och svenska folket är litet löjliga, gammalmodiga begrepp i dessa sammanhang. I det nya Europa är det som kräver vår vördnad, uppmärksamhet och våra skattepengar istället Bryssel, charmtrollet Barroso, EU-kommissionen och det fransk-tyska direktorat som styr Europas framtid.

Statsrådet Ohlsson, som (förståeligt nog) såg trött, ledsen och plågad ut, yttrade bl a följande orimligheter:

1. Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.

2. Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med 17 olika valutor till.

3. Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.

Programledaren (liksom alla svenska journalister) hade inga följdfrågor till något av dessa påståenden. Så nu kommenterar jag dem.

Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.

Inga journalister tycks se vad detta betyder. Så låt mig säga det. Att EU går framåt betyder att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel och detta kan inte genomföras på demokratisk väg. Folken (obs pluralen) är nämligen helt emot detta. Men om man ställer till rejäla kriser, så kan varje nationell maktelit skrämma sitt folk till underkastelse. De tvingas acceptera.

EU-kommissionens tidigare ordförande, virrpannan Romano Prodi, var så omedveten att han skrev en kolumn i självaste Financial Times (20 maj 2010), där han lugnt konstaterade att han och alla de andra som drev fram europrojektet naturligtvis visste att det skulle leda till en svår kris förr eller senare. Jag citerar: ”When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.” Och då kommer EU att gå framåt, dvs. tillskansa sig mera makt på medlemsstaternas bekostnad. Detta var så magstarkt att t o m Annika Ström Melin på DN:s ledarsida tyckte det var omdömeslöst att säga det så rent ut.

Men vi har det ”straight from the horse´s mouth”. Tänk på det! Det är inte jag som sprider konspirationsteorier utan jag citerar en frontfigur i detta gäng som på bästa möjliga mediala plats säger att ”everyone knew that sooner or later a crisis would occur”. Och kom ihåg att ”everyone” i detta sammanhang inte syftar på 450 miljoner medborgare i EU-länder utan på den maktelit som räknas.

Det franska societetens arroganta uttryck ”Tout Paris” kommer osökt upp. ”Tout Paris” var societeten, inte Paris befolkning med dess skrämmande ovana att ”descendre dans la rue”. Det finns ett obehagligt franskt drag i EU-kulturen. Inte från det Frankrike som vi beundrar och älskar, Emile Zola, Charles de Gaulle och Edith Piaf, utan från den inskränkta byråkrati och provinsialism som också är ett franskt drag.

Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med ytterligare 17 olika valutor

Ett helt löjligt påstående. Att Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Italien har hamnat i denna kris som nu hotar hela EU-projektet beror ju just på att de ingick i euroområdet. De fick helt fel penningpolitik, eftersom det bara går att föra en penningpolitik för området. Räntenivån blev för låg för Irland och Spanien och ledde till fastighetsbubblor och bankkriser. Grekland, Portugal och Italien kunde föra en oansvarig ekonomisk politik och låna till offentliga utgifter utan att finansmarknaden protesterade, eftersom den gemensamma valutan sågs som en garanti, tills vidare. Om alla 17 länderna hade haft kvar sina egna valutor, hade denna enorma kris aldrig inträffat. Valutakriser och räntekriser hade tvingat fram ekonomiskpolitiska förändringar i dessa länder långt tidigare.

Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.

Egentligen redan kommenterat. Makteliten sålde in europrojektet med argumentet att då slipper man valuta- och räntekriser och regeringarna i Grekland, Italien och Portugal tog detta till sitt hjärta. Det är tack vare euron som de har kunnat vansköta sina ekonomier.

Jag förstår att Birgitta Ohlsson lever i en miljö där dessa argument dagligen används på deras PR-människors uppmaning, men det är journalisters uppgift att granska argumenten. Det gör de inte. Jag hoppas det är på grund av okunnighet. Den alternativa hypotesen är förfärande.

Den lika intelligente och sympatiske Jonas Sjöstedt hade naturligtvis en lätt match mot den stackars EU-ministern. Att försvara en omöjlig sak är hopplöst, att kritisera en omöjlig sak lätt. Men även lätta uppgifter måste lösas, när så mycket står på spel. Detta måste bli sista gången den europeiska makteliten tillåts spela sitt spel med folkens frihet och välstånd som insats.

I en demokrati har folket ansvaret

2011-10-07T08:14:00.000-07:00

Ett av de viktigaste inslagen i demokratin är folkets möjligheter att utkräva ansvar av de styrande. En häftigare beskrivning är att demokrati är en ordning för att göra det möjligt att utan blodutgjutelse göra sig av med makthavare som inte längre har folkligt stöd. Folket behöver inte storma Bastiljen och giljotinera makthavare en masse.

Men hur fungerar det om majoriteten av svenskar, tyskar eller holländare inte gillar t ex Greklands makthavare och hur dessa utövar och har utövat sin makt över skattesystemet, den offentliga sektorn och arbetsmarknaden? Andra länders folk kan inte avsätta Greklands regering, det vore ett grovt brott mot folkrätten. Även om det nu pågår en utveckling av folkrätten som öppnar för utländsk inblandning för att störta regeringar som systematiskt och brutalt bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och kanske kommer nära folkmord, är det naturligtvis helt otänkbart att ingripa mot en demokratiskt vald regerings ekonomiska politik. Grekiska regeringar är demokratiskt valda i fria och rättvisa val.

Så hur gör man då? Svaret är att andra länder i praktiken utkräver ansvar av den grekiska staten, dvs. av folket. Lös in de obligationer den grekiska staten har emitterat, höj skatterna, sänk lönerna och avskeda folk i offentliga sektorn, minska eller avskaffa ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet osv., säger vi. De valda grekiska politikerna drabbas inte av detta utan det gör hela folket. Vi tar demokratin på allvar och anser därför att det grekiska folket är ansvarigt för vilka de har valt att styra landet. Vi kan inte acceptera att grekiska folket skyller på sina politiker och därför skulle ha rätt att slippa ta ansvaret för decennier av vanstyre. Grekerna har i fria val röstat ömsom på klanen Karamanlis, ömsom på klanen Papandreo och har därmed röstat för ett klientsamhälle där anställningar i offentlig tjänst har blivit livslånga belöningar till politiska vänner, där skatter inte behöver betalas, där ett groteskt skråväsende för överklassen bevaras osv. Då måste grekiska folket hållas ansvarigt för sina handlingar. Det är inte naturkatastrofer eller stora internationella störningar som har försatt Grekland i det elände vi nu ser. Det är det grekiska folket som i fria val under årtionden har skapat detta läge.

Är det då möjligt att försvara folket med att de inte har förstått vad som har pågått eller inte har haft några andra vettiga partier att rösta på. Då är vi ute på farliga vägar, ty då underkänner vi demokratin. Då menar vi att det finns några andra, vi, som har rätt att underkänna demokratiskt fattade beslut i andra demokratiska länder. Detta är orimligt. Ansvarskännande insiktsfulla greker borde i fri debatt ha övertygat en majoritet av medborgarna om att Grekland var på fel väg och startat nya, hederliga partier som kunde ha givit medborgarna vettiga alternativ att rösta på i valen. Så har inte skett och därför utkräver nu andra europeiska stater och privata långivare ansvar av grekiska folket. Det stålbad som väntar kommer att skapa insikt om att man inte kan rösta på korrupta partier utan att det går åt fanders så småningom. Det grekiska politiska systemet får gå igenom en katarsis och komma ut renat och inställt på att skapa en någorlunda okorrumperad grekisk rättsstat.

Läget i Ghaza reser samma problem. Hamas har vunnit regeringsmakten i Ghaza i fria och rättvisa val. Det betyder att Ghazas folk har valt ett parti som flertalet västdemokratier har stämplat som en terrororganisation (EU, USA, Kanada, Australien, Japan), ett parti som vill utplåna staten Israel, som stöder sin politik på Sions vises protokoll och som betraktar homosexualitet som värre än terrorism. Skall vi tycka synd om Ghazas folk då?

Och för att sluta med Israel. Det israeliska folket har i demokratiska val givit stor politisk makt åt Avigdor Lieberman som anser att israeliska parlamentariker som samtalar med Hamas bör avrättas och att Israel bör använda kärnvapen mot Hamas. Genom att rösta in den oförsonlige högerledaren Benjamin Netanyahu som premiärminister har israeliska folket stött en fortsatt politik med olagliga bosättningar och avlägsnat Israel ännu mer från dess forna vänner i den demokratiska västvärlden. Lika litet som grekerna är israelerna offer för samvetslösa politiker. De själva valt dem och måste ta ansvar för sitt val.

Invandring hjälper inte mot ålderschocken

2011-10-06T07:15:00.000-07:00

Europas befolkning åldras. Om inget annat händer, kommer därför kostnaderna för pensioner, äldreomsorg och äldresjukvård att bli extremt höga för den allt mindre andel av befolkningen som arbetar. Finns det någon lösning på problemet?

Den första tanke som slår en vanlig medborgare är att vi måste öka tillväxten för att ha råd med detta. Men det fungerar bara om vi tänker oss att pensionärer skall fortsätta att leva kvar på nuvarande levnadsstandardnivå eller att produktiviteten i vård och omsorg stiger lika fort som i resten av ekonomin eller att anställda i vård och omsorg ständigt skall släpa efter löneutvecklingen. Annars ser problemet lika olösligt ut fast på en högre nivå. Då reser vi visserligen i första klass, men tåget rusar ändå mot undergången.

Nästa tanke är att vi måste föda fler barn, så att det efter hand fylls på underifrån med många unga människor som kan bidra till försörjningen av det växande antalet gamla. Men ack! Medan vi höjer nativiteten, stiger ju försörjningsbördan för de arbetande ännu snabbare och när vi väl har klarat av den persen, har vi etablerat ett system där en snabb befolkningsökning för evigt är nödvändig. Uteslutet! Tron att vi kan fixa detta med höjd nativitet är höjden av naivitet.

Den tredje tanken, mycket omhuldad av landets ledarskribenter, är vi måste öka invandringen. Men även det budskapet är felaktigt! Det förutsätter att vi kan ta in färdigutbildade människor i tjugofemårsåldern som sedan jobbar i Sverige till pensionsåldern och därefter återvänder till hemlandet. Ett Gastarbeitersystem baserat på utsugning av fattigare länder alltså. All statistik visar emellertid att invandrarna tar med sig barn och föräldrar, s k anhöriginvandring, och detta måste självklart accepteras i civiliserade länder. Men följden är att effekten på invandrarlandets åldersstruktur blir minimal, dvs problemet löses inte alls. FN-studier ger t ex resultatet att om Japan skulle försöka bevara sin nuvarande åldersstruktur med hjälp av invandring skulle över 80 procent av Japans befolkning bestå av invandrade i slutet av detta århundrade.

Det finns andra argument för högre tillväxt, högre nativitet och invandring, men de är ingen lösning på problemet att befolkningen åldras. Vi tycks vara på väg mot ett samhälle där ungdomarna börjar känna sig för på arbetsmarknaden mellan 20 och 30, där folk i medelåldern hoppas kunna gå i pension vid 60 och där de flesta kommer att leva till 90. I ett samhälle där folk arbetar under bara så där en tredjedel av livet måste skatter och pensionspremier höjas något alldeles enormt.

Och om vi inte tror att detta går i länder med världens högsta skatter? Ja, då finns det bara en väg. Vi måste börja arbeta tidigare i livet, arbeta fler timmar per år och gå i pension senare i livet. Detta är en helt okontroversiell syn bland ekonomer. För ett par år sedan presenterade en av Danmarks ledande ekonomer, Torben Andersen, inför ekonomer på Stockholms handelshögskola det demografiska avsnittet i en rapport från den finska tankesmedjan ETLA (The Nordic Model). Han konstaterade att visserligen var alla lyssnare ekonomer, men han vill ändå inleda med att slå fast tre ”non-solutions” nämligen mer invandring, snabbare tillväxt och högre nativitet.

Föreställningen att vi skulle kunna välja att arbeta ett fåtal timmar om året under sådär en tredjedel av livet och ändå leva på en hög och stigande materiell standard genom att satsa på invandring, tillväxt och högre nativitet är helt felaktig och leder den politiska debatten in på fel spår. I ett liberalt samhälle skall människor naturligtvis individuellt kunna välja att arbeta mindre under livet. Många skulle säkert leva ett rikare liv då. Men den som väljer ett sådant alternativ måste också acceptera en väsentligt lägre materiell levnadsstandard.

Nils Lundgren

Tinker, taylor, soldier, spy

2011-09-06T11:33:00.000-07:00

Nu när Alfredsson tydligen har lyckats att på ett lysande sätt filmatisera John Le Carrés lysande agentroman, den första i Karlatrilogin, är det viktigt att alla angloskandinaviska snobbar gör klart för sig vad bok- och filmtitelns bakgrund är. Vi kan naturligtvis alla svenska barnramsor som:

- siden, sammet, trasa, lump

- öga, öra, näsa, mun, här nere bor en liten kung (obs vågad, okänd i medelklassen)

- handtag, famntag, klapp eller kyss (Ryska posten; alla barns introduktion till erotiken på fyrtiotalet)

- älskar, älskar ej (prästkragar)

- och, ja, ni vet; det finns massor i svensk barnkultur

Och så Tinker, taylor, soldier, spy då! Vad är bakgrunden i engelsk barnkultur?

A. A. Milne's Now We are Six (1927) had the following version of "Cherry stones", where the whole fascinating and lovely English class society is present:

Tinker, tailor, soldier, sailor, rich man, poor man, beggar man, thief,

Or Tinker, tailor, soldier, sailor, rich man, poor man, beggar man, thief, doctor, lawyer, Indian chief.

Or what about a cowboy, policeman, jailer, engine driver, or a pirate chief?

Or what about a ploughman or a keeper at the zoo,

Or what about a circus man who lets the people through?

Or the man who takes the pennies on the roundabouts and swings,

Or the man who plays the organ or the other man who sings?

Or What about the rabbit man with rabbits in his pockets

And what about a rocket man who's always making rockets?

Oh it's such a lot of things there are and such a lot to be

That there's always lots of cherries on my little cherry tree.^[3]

The tinker, tailor is one part of a longer counting or divination game, often played by young girls to foretell their futures; it runs as follows:

When shall I marry?

This year, next year, sometime, never.

What will my husband be?

Tinker, tailor, soldier, sailor, rich-man, poor-man, beggar-man, thief.

What will I be?

Lady, baby, gypsy, queen.

What shall I wear?

Silk, satin, cotton, rags (or silk, satin, velvet, lace)

How shall I get it?

Given, borrowed, bought, stolen.

How shall I get to church?

Coach, carriage, wheelbarrow, cart.

Where shall I live?

Big house, little house, pig-sty, barn.

During the divination, the girl will ask a question and then count out a series of actions or objects by reciting the rhyme. The rhyme is repeated until the last of the series of objects or actions is reached. The last recited term or word is that which will come true. Buttons on a dress, petals on a flower, bounces of a ball, number of jumps over a rope, etc., may be counted.

There are innumerable variations of the rhyme:

Daisy, daisy, who shall it be?

Who shall it be who will marry me?

Rich man, poor man, beggarman, thief,

Doctor, lawyer, merchant, chief,

Tinker, tailor, soldier, sailor.

Grandmother, Grandmother,

What shall I wear?

Silk, satin, calico, cotton.

Where shall we live?

Big house, little house, pigsty, barn.

How many children shall we have?

One, two, three, four, five, six, etc.

Bara så att ni vet och inte gör bort er "in polite company".

Walther Sommerlath, Karl Vennberg och alla de andra

2011-09-05T07:53:00.000-07:00

Vi har just nu intressanta debatter om Walther Sommerlaths och Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Eftersom båda är mycket offentliga personer, är det viktigt och helt berättigat att granska deras förflutna och det kan inte förnekas att båda har gjort sig skyldiga till något avskyvärt när de ställde upp för nazismen. Vi är visserligen skyldiga att förlåta våra medmänniskor även sådant, om de uppriktigt ångrar sig och vi har anledning att se det som förmildrande om det skedde vid mycket unga år, under grupptryck eller för att få behålla jobb och karriär, men det betyder inte att vi skall dölja sanningen.

Det står då klart att Walther Sommerlath gick med i det tyska nazistpartiet redan 1934, då det var svårt att få medlemskap, att han då var hela 33 år gammal, att han då bodde i Brasilien och knappast kan antas ha varit utsatt för svårt grupptryck och att han inte var beroende av medlemskap för sin karriär. Vi ser en vuxen man som följer med i den politiska utvecklingen på andra sidan Atlanten och självständigt väljer att bli nazist.

Detta kastar ingen skugga över hans dotter, Sveriges drottning. Hennes vilja att om möjligt rentvå en älskad pappa genom att försöka få fram mera information och nyansera bilden är djupt mänsklig och rörande. Och Walther Sommerlaths förfärliga (eller möjligen ytliga och omogna) politiska ställningstaganden under åren 1934-1945 visar naturligtvis inte att republikanska klubben här i Sverige har rätt.

Ingvar Kamprad var visserligen mycket ung när han började uppträda som nazist 1941, bara 15 år gammal. SÄPO:s noteringar om honom som nazist från 1943 avser en sjuttonårig pojke som då var bästa vän med en judisk flyktingpojke i Agunnaryd. Och det kan nog hävdas att han var utsatt för grupptryck (sin farmor). Men Ingvar Kamprad donerade pengar och värvade medlemmar till Nysvenska rörelsen ända fram till september 1945 och har inte velat ta tydligt avstånd från sitt nazistiska och antisemitiska förflutna. Han upprätthöll kontakter med Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl ännu under 50-talet och anser än idag att denne var en stor man. Ingvar Kamprad har inte rätt att känna sig orättvist behandlad. Hans handlingar i det förflutna måste genomlysas i svensk debatt.

Men det finns många andra intressanta svenskar som har ett nazistiskt förflutet. Ta t ex socialdemokraten Ragnar Edenman, som var ecklesiastikminister 1957-1967 och ansvarig för införandet av den nya grundskolan. Han var medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation och var med och grundade föreningen Det nya Sverige i Uppsala 1930. Men han varm mycket ung då, 16 år, och redan 1939 talade han i bollhuset i Uppsala för att judiska flyktingar från Tyskland skulle tas emot i Sverige. Självklart skulle han förlåtas och så skedde också. Han blev alltså socialdemokratiskt tatsråd och slutade sin karriär som landshövding i sin födelsestad Uppsala som en allmänt aktad medborgare. Rätt så!

Men hur skall vi ställa oss till den hyllade poeten, den store fyrtiotalisten, Karl Vennberg, som publicerade sina dikter i Den svenske nationalsocialisten i slutet av 30-talet och sedan fram till 1942 bidrog med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland. Ett citat visar hur han då såg på nazismen: ”Det kunde ha varit en historisk uppgift av enastående räckvidd för ett litet, högt kultiverat folk som det svenska att försöka förstå Tyskland och föra dess talan inför världen under själva den inre omvälvningens blodiga, förvirrade och smärtfyllda dagar.” Karl Vennberg var då över tretto, dvs. i samma ålder som Walther Sommerlath när han blev Parteigenosse.

Vennberg tog sedan avstånd från nazismen (även om det finns belagda citat av nazivänlig karaktär även från åren efter kriget). Istället blev han då en stark beundrare av Stalins Sovjetunionen. Han deltog i uppvaktningar på Sovjetunionens ambassad i Stockholm och hyllade den kulturella uppbyggnaden i det landet. 1948 var han med och grundade den sovjetstyrda ”De intellektuellas internationella förbindelsekommitté för fred”. Karl Vennberg stödde alltså de vidriga nazisterna när dessa tycktes på väg att segra och därefter de vidriga kommunisterna, när dessa tycktes på väg att segra. Trots detta kunde han bli det LO-ägda Aftonbladets kulturredaktör 1957-1975 och ledamot av Samfundet de nio.

Var det just för att han började stödja kommunismen som han kom undan. Eller var det därför att han skrev diktsamlingen Halmfackla, ett av fyrtiotalismens stora verk, som blev en helt omvälvande upplevelse ännu på femtiotalet för oss som var gymnasister och studenter då. Tyvärr tror jag inte att de intellektuellas frikännande av honom berodde på Halmfackla. Det berodde på kommunismen.

George Bernard Shaw är ett internationellt exempel på hur en allmän vänsterorientering räddar en intellektuell från kritik för att ha stött Hitler, Mussolini och Stalin, pläderat för massavlivning av värdelösa människor med hjälp av giftgas, förnekat Stalins kulakpolitik i Ukraina och prisat Gulagarkipelagen.

Eller ta Anders Ehnmark, som i femtioårsåldern hade skaffat sig en sådan intellektuell överblick och politisk mognad att han fann det dags att gå med i det då oreformerade Vänsterpartiet kommunisterna. År 1983 skriver han: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” ( i sin bok Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm 1983). Nu är Anders Ehnmark en fanatisk EU- och euroanhängare som avskyr små modiga igelkottsnationer.

Så där håller det på!

Nej till tysk kärnkraft – ekonomiskt olyckligt, miljömässigt vansinnigt

2011-06-02T06:36:00.000-07:00

Nej till kärnkraft i Tyskland ökar hotet mot Sveriges vackra orörda natur. Läs Fagerström, Eriksson och Törnvall på SvD Brännpunkt idag (nätupplagan)!

Hur? Det tyska beslutet att avveckla all kärnkraft på ca tio år är fattat i demokratisk ordning. Med maktelitens EU-jargong beskrivs beslutet föraktfullt som att den politiska eliten har gett vika för högröstade krav från militanta grupper därför att ett antal viktiga tyska val stundar. Själv skulle jag säga att den politiska eliten har misslyckats med att köra över folkviljan (som uppenbart är mot fortsatt kärnkraftsdrift i landet) just därför att kommande demokratiska val skulle ha gjort det möjligt för folkviljan att slå igenom och därmed störta många politiska makthavare i fördärvet.

Så jag stöder beslutet då? Nej för tusan! Jag menar bara att politiska beslut alltid skall fattas i demokratisk ordning. Så har nu skett, men det finns inget som säger att demokratiska beslut är bra beslut i andra avseenden. Det är ju därför vi har oppositionspolitiker som har till uppgift att kritisera demokratiska beslut, försöka vända folkopinionen och ändra redan fattade politiska beslut.

Och det tyska beslutet är vansinnigt. Resultatet blir att tysk kärnkraft i huvudsak ersätts med tyskt brunkol, rysk gas och fransk kärnkraft. Därtill kommer att kostnaderna stiger och konkurrenskraften sjunker, men det klarar den tyska ekonomin av efterhand. Levnadsstandarden blir något lägre, men Tyskland är ett världens rikaste länder. Ekonomiskt är beslutet bara olyckligt; miljömässigt är det helt orimligt, om man är bekymrad över kärnkraftens risker, koldioxidutsläpp och politiskt beroende av ett auktoritärt Ryssland som arbetar för att återställa sin dominans över grannländerna.

Men nu hävdar ju de miljövänner som är bekymrade över dessa problem att själva orimligheten kommer att utlösa satsningar på alternativa förnybara energikällor. Och visst! Det löser inte problemen alls, men det blir ett hårt tryck på systemet av den typen. Det är där Fagerström et al gör ett viktigt debattinlägg. Tyskarna har redan gått in hårt för vindkraft. Men de är 82 miljoner människor på en landyta som är 80 procent av Sveriges. Risken är stor att vi börjar öka antalet vindsnurror i Sverige enormt när investeringskostnaderna tas av tyskar och svenska markägare (däribland staten) kan ta betalt för att upplåta utrymmet.

Jag trodde aldrig att vi i Sverige skulle komma att förstöra landets naturskönhet i någon större omfattning. Svenska folket älskar den ju. Nu tror jag risken är stor. Vi bör oroas och få till lagstiftning mot vindkraftsutbyggnaden, innan den tyska invasionen kommer.

Sverige ett högskatteland? Bah!

2011-05-31T06:36:00.000-07:00

I dagens DN presenteras Greklandskrisen över ett helt uppslag. Kompetent gjort, men jag blir åter påmind om hur vilseledande skattetrycket alltid presenteras. Det ges alltid som hur mycket skatt offentliga sektorn tar in ett givet år i procent av årets BNP. I dagens DN sägs det genomsnittliga skattetrycket vara 39,3 % för EU och 46,9 % för Sverige.

Det finns två hakar med den siffran. För det första kan länder välja att låna till de offentliga utgifterna tills vidare och låta kommande generationer betala istället. Skattetrycket just nu kan då bli lågt, men det återspeglar inte effektivitet eller försiktighet med offentliga medel utan tvärtom. Om någon frågar vad min nyinköpta SAAB kostade, svarar jag inte 100 000 kr och undanhåller att jag också har lånat 200 000 kr till köpet. Den kostade 300 000 kr punkt slut.

På samma sätt är det med offentliga sektorns kostnader. Den intressanta siffran är de offentliga utgifterna i procent av BNP. Om de betalas nu eller senare är en annan fråga. Som alla vet, har nästan alla EU-länder utom Sverige stora budgetunderskott just nu. Om vi, i Milton Friedmans efterföljd, tar EU:s uppgifter om de offentliga utgifterna som mått på det riktiga skattetrycket, får vi följande tabell.

Offentliga sektorns utgifter

% av BNP år 2010

EU 27 50,3

Eurozonen 17 50,4

Irland 67,0

Danmark 58,2

Frankrike 56,2

Finland 55,1

Belgien 53,1

Österrike 53,0

Sverige 53,0

Storbritannien 50,9

Portugal 50,7

Italien 50,3

Grekland 49,5

Tyskland 46,6

Spanien 45,0

Källa: Eurostat

Siffran är alltså ca 50% för hela EU och för eurozonen. Det är detta som är det genomsnittliga skattetrycket. Om vi tittar på de gamla och rikare medlemsstaterna ser vi att de alla ligger runt 50%.( De nya medlemmarna med lägre inkomst och mindre utbyggda välfärdssystem ligger lägre, men väger inte så tungt.) I tabellen är Irland speciellt, eftersom landet tog en enorm kostnad på ett bräde för att rädda sina banker just 2010. I övrigt är Danmark, Frankrike och Finland mera utpräglade högskatteländer. Övriga rika ligger ganska nära 50%. Sverige framstår alltså inte som något högskatteland, om vi jämför med andra rika europeiska länder på detta sätt.

Den andra haken är att somliga länder betalar ut transfereringar till medborgarna som sedan beskattas, medan andra bara betalar ut netto. Sverige är mest extremt på denna punkt med omfattande transfereringar som beskattas ganska hårt. De offentliga nettoutgifterna är alltså lägre och det kan röra sig om bortåt 5% av BNP. Därmed överdrivs siffran för offentliga utgifter alltså ganska rejält. Andra länder har också sådana inslag av beskattade transfereringar, men inte alls i samma omfattning. Sverige är helt enkelt inte något högskatteland alls om vi jämför med andra rika länder och då även USA.

Varför känns det så då? Tja, vi beskattar överklassen och medelklassen hårdare än de gör i andra länder och vi tar in tillräckligt med skatter för att inte få budgetunderskott, dvs. lämpar inte över bördorna på barn och barnbarn. Inte helt fel kanske?

Imagine the laughter

2011-05-26T13:18:00.000-07:00

Som jag påpekade i min blogg för exakt en vecka sedan, är det en grotesk idé att utse Christine Lagarde till ny IMF-chef i detta läge. Hon är ju helt jävig! Eurozonen är i total kris och Frankrike och Tyskland måste finansiera en långvarig räddningsaktion delvis för att rädda sina egna banker. Det är guld värt att få in IMF och därmed skattebetalarna i resten av världen för att hjälpa till. Jag konstaterade att i vår eländiga inhemska debatt i frågan är det Christine Lagardes kön (och Anders Borgs uppskattning av henne) som avgör ställningstagandet. Men IMF är inte till för att finansiera rika euroländers riskprojekt. IMF är en global organisation som är till för globala uppgifter.

Eftersom du kanske inte tror mig, vill jag påpeka att för ett par timmar sedan kom det nya numret av Economist. Läs ledaren i frågan. Economist konstaterar:
"Ms Lagarde has played a central role in forming the euro zone’s response to its debt crisis, and whatever her private views, she has a public record of defending the indefensible. Staggeringly, some Europeans have tried to argue that only one of their own can understand their continent’s complex politics; imagine the laughter if somebody had made the same argument for Argentina’s finance minister in the 1980s or Thailand’s in 1997."

Du kanske inte prenumererar på Economist? Dumt av dig!

EU mera sakrosankt än monarken i svensk debatt

2011-05-25T02:09:00.000-07:00

Språkbruket när politiker och “the chattering classes” talar om EU-frågor blir alltmer avslöjande. I dagens SvD skriver Claes Arvidsson om krisen i eurozonen och vrider händerna i ångest inför problemen att krisländernas (PIIGS) befolkningar inte vill göra det som krävs av dem samtidigt som de välskötta ländernas befolkningar inte vill hosta upp de pengar som behövs till bröders hjälp. Spanska demonstrationer och Sannfinnar är oroande tidens tecken, menar han.

I förbigående säger Arvidsson att det inte går att skylla på euron. Ett sådant påstående är politiskt korrekt och anses därför inte behöva analyseras och ledas i bevis av ledarskribenter. Och visst är det politiskt korrekt. Problemet är att det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt.

Angela Merkel står inför en besvärlig situation där hon måste gå emot folkviljan, trots att flera tyska val står för dörren. ”Det gäller att stå emot även om det kostar på.” säger Arvidsson. Jag påminns om vad samma tidnings EU-reporter, Rolf Gustavsson, skrev på nyhetsplats under kampen om Lissabonfördraget (den 18 oktober 2007, eftersom du frågar): ”Frågan är om Gordon Brown har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på en folkomröstning om fördraget”. Det gällde alltså att visa ”kraft och mod” att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning och ”de högljudda kraven” kom från en massiv folkopinion och från parlamentsledamöter från alla de tre partierna.

Det är numera fullt politiskt korrekt i alla EU-sammanhang att tala om vikten av att en ansvarskännande överhet är beredd att köra över det som betraktas som den okunniga populasen, dvs. folkviljan. Förr ansåg vi att politiska ledare i demokratier var skyldiga att övertyga en folkmajoritet om att det de föreslår är rätt att göra, men i EU-frågor gäller detta inte och nu har det gått så långt att det kan uttryckas skamlöst oförblommerat utan att väcka minsta uppmärksamhet.

”Hittills har EU (och IMF) hanterat euroeländet rätt hyggligt” fortsätter Arvidsson. Det är också politiskt korrekt att säga och behöver alltså inte styrkas med analys nuförtiden. Men återigen, det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt. Eurokrisen har inte kommit närmare någon lösning genom det som har gjorts. Om några har lånat alldeles för mycket är lösningen inte att se till att de kan låna ännu mer. Och om efterfrågesidan kollapsar och arbetslösheten stiger dramatiskt i ett land är det vansinne att bara kräva extrem finanspolitisk åtstramning.

I samma nummer av SvD försvarar FEBA:s taleskvinna, Aude Alston, EU:s matprogram för fattiga. Ja, du vet väl vad FEBA är? Inte! Det är ju paraplyorganisationen för European Federation of Food Banks, som samordnar 232 matbanker i 16 EU-länder. Systemet syftar till att höja efterfrågan och priser på EU-böndernas livsmedelsprodukter genom att EU köper mat och lämnar till dessa matbanker att dela ut till ”fattiga”. Invändningen mot systemet är självklar. EU-länderna är välbeställda och demokratiska och bör ta hand om sina fattiga själva. Om något land är så fattigt att det inte klarar detta, bör de få pengar av oss andra. Matprogrammet är helt enkelt ett förtäckt jordbruksstöd till i huvudsak välbeställda jordbrukare. Drottning Elisabeth av the Commonwealth Realms och ett antal grevar och baroner i den franska prefekturen Bordeaux tillhör dem som tjänar mest på det. Aude Alston säger, enligt SvD, att om man lämnar frågan till medlemsländerna kommer vissa inte att ha råd, andra inte att ha lust. ”Ska vi då bara stå och se på? Frågar Alston retoriskt. Innebörden är självklar. Själva kriteriet på att något fungerar, är att det fungerar som vi i Bryssel vill. Eftersom det antagligen skulle bli olika i länderna måste frågan hanteras centralt. Någon europeisk diskussion av sådana uttalanden förekommer egentligen inte.

Och EAPN:s (Vafalls, vet du inte det heller!) Det är ju European Anti-Poverty Network, en frivilligorganisation finansierad av EU-kommissionen. Dess ordförande Fintan Farrell säger att vi måste kunna efterfråga solidaritet inom EU. Och vad säger EU:s jordbrukskommissionär Dacian Ciolos (en rumän som fick hård kritik för sin vanskötsel av EU-pengar när han var jordbruksminister i Rumänien)? Jo, han skall se till att EU-domstolens underkännande kan kringgås och att dessutom att även frukt och grönt skall köpas upp av EU och delas ut. Att få in sådana produkter i systemet är ett rumänskt intresse. Visserligen får EU-kommissionärer inte verka för det egna landets intressen, men återigen, sådant diskuteras inte.

Sådär kan man hålla på. Men notera att bakom det politiskt korrekta i Claes Arvidssons ledare finns politiska insikter:

- - Han använder uttrycket ”euroeländet” trots att han just har sagt att det inte går att skylla PIIGS-ländernas kris på euron.

- - Han säger helt riktigt att folken i Estland och Lettland till skillnad från i PIIGS-länderna har ”känslan för att sluta upp kring nationen”. Men syftet med EU och Europatanken är ju att komma bort från nationen.

- - Han avslutar ledaren med meningen: ”Nu vidgar eurokrisen motsättningarna mellan folk och eliter.” Däremot påminner han inte om att argumenten för euron var att den skulle fördjupa demokratin, stärka den europeiska ekonomin och föra medlemsländerna närmare varandra. Vi som varnade för motsatsen, hade rätt.

Tänk om vi hade åtminstone en svensk EU-kritisk dagstidning som Daily Telegraph eller London Times och åtminstone ett borgerligt parti med ett kritiskt förhållningssätt till centraliseringen av den politiska makten till Bryssel. Det skulle fördjupa den svenska demokratin.

Nej till IMF-chef från eurozonen

2011-05-19T13:32:00.000-07:00

Eurodebatten blir allt orimligare både i eurozonen och i Sverige. Alla opinionsbildare tycks nu vara överens om att en politiker från eurozonen (och helst då Christine Lagarde) skall bli IMF-chef. Argumentet är att eurokrisen nu är det centrala problemet för IMF och att det därför behövs någon som kan och förstår eurokrisen inifrån.

Men detta är ju helt galet. Det är som att säga att det är viktigt att någon från, säg, Norrmalmspolisen måste leda utredningen av anklagelser om korruption i det polisdistriktet, därför att vi måste få någon med kunskap och insyn i det distriktet. Alla skulle utgå från att man skämtar om man skulle säga något sådant. Självklart tillsätter man en oberoende kommission.

Men när det gäller euron skrattar ingen. Det anses tydligen självklart att detta illa genomtänkta högriskprojekt som nu hotar att gå överstyr skall räddas av IMF genom att en eurozonsrepresentant får makten där och kan driva igenom att europeiska länder utanför eurozonen och därtill alla medlemsländer i Amerika, Asien och Oceanien skall ställa upp och krafsa kastanjerna ur elden.

Ingen svensk ledarskribent tycks inse att man måste ställa upp för vad som är rätt och riktigt och låta euroländerna själva ta hand om denna sedan länge förutsedda kris i eurozonen. Dessa länder tillhör världens i särklass rikaste och har själva valt att ta den risk som nu har fallit ut.

PS. Låt mig tillägga att exemplet med Norrmalmspolisen är helt fiktivt. Jag litar på dem! DS

Betancourt och FARC i svensk politik

2011-05-07T07:55:00.000-07:00

Ingrid Betancourt har kommit ut med en bok om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Hon blev fri 2008 och inbjöds då att tala inför EU-parlamentet. Där satt jag i plenisalen den 9 oktober och för en gångs skull var de allra flesta ledamöterna närvarande. Det blev stor show. Betancourt talade extremt känslosamt och lyckades framställa sin befrielse från gangsterorganisationen FARC som ett resultat av EU-parlamentets insatser i frågan. Det var ordet, dvs. opinionsbildningen och framför allt då EU-parlamentets, som hade befriat henne. Det var naturligtvis precis vad talmannen Pöttering och nästan alla ledamöter ville höra och tro på.

Men så var det ju inte alls. Den obehagliga sanningen var att hon och några andra medfångar befriades av den colombianska militären i en djärv operation. EU-parlamentet hade inget med detta att göra. Däremot satt det ett antal ledamöter i salen från vänstergruppen som under många år har stött FARC, trots att organisationen har utvecklats från en marxistisk gerilla till en gangsterorganisation som finansierar sig med hjälp av knarkaffärer och människorov.

Jag kunde notera att ingen parlamentskollega som jag tog upp dessa frågor med, tycktes förstå vad jag menade. Och jag är lika förvånad över hur FARC hanteras i politiken och i medierna. FARC kritiseras inte nämnvärt, trots sin avskyvärda verksamhet och politiker som stöder FARC får inga obehagliga frågor.

För att vi skall kunna göra rimliga politiska bedömningar av vad som händer i Colombia måste vi få allsidig information. Det fattas mycket.

T ex. Ifjol somras stämde Ingrid Betancourt den colombianska staten för att hon hade fått sitta över sex år som fånge hos FARC och begärde ett skadestånd på 6,8 miljoner dollar, dvs. 40-50 miljoner kr. Med tanke på att hon hade ställt upp som kandidat i det colombianska presidentvalet och mot alla råd begivit sig till det område som behärskades av FARC och sedan befriades av colombiansk militär, ter sig kravet knappast etiskt rimligt.

År 2004 bjöds dåvarande presidenten i Colombia, Alvare Uribe, in för att tala inför EU-parlamentet. Det var före min tid, men jag vet att en stor del av ledamöterna demonstrativt lämnade plenisalen, just vänstergruppen (och dessutom de gröna och liberalerna). Det gjorde de rätt i. Det var orimligt att den mannen skulle stå och tala som en hedersgäst inför parlamentet. Men en del av dessa stödde samtidigt FARC!

Magnus Linton, som anmäler boken i dagens DN, är väl vår främste expert på Colombia. Han gör stora insatser för att informera oss i frågan och visar vad FARC är idag och hur militären, polisen och politikerna i Colombia är korrumperade och våldsbenägna, men det blir ingen politisk debatt i Sverige i alla fall. Varför?

Olof Lagercrantz levde i döda poeters sällskap

2011-03-11T05:46:00.000-08:00

Igår var det 100 år sedan Olof Lagercrantz föddes. Fysiskt dog han för knappt ett årtionde sedan och intellektuellt dör han aldrig eller åtminstone inte före det svenska språket. För Olof Lagercrantz var inte bara ”Klädd i sitt språk” som Stina Otterberg satte som titel på sin doktorsavhandling om honom som hon fick Svenska Humanistiska Förbundets pris för i lördags. Han var en av våra mest bländande språkkonstnärer och höjde litteraturkritiken som konstart genom sin behandling av svenska språket. Många läser liksom jag ”Om konsten att läsa och skriva” både som konst och som handbok i ämnet och hans självbiografiska ”Min första krets” är just från språklig synpunkt alldeles enastående.

OK, jag vet. Alla förståsigpåare (har vi inget bättre ord för "pundits"?) har skrivit detta över allt under den senaste veckan. Vad kan en ekonom med vissa litterära intressen ha att tillföra? Inte mycket, medges. Men litet anekdotiskt material kan man tillföra i sin blogg. Det fina med ens egen blogg är ju att man inte behöver böna någon debattredaktör om att publicera. Man kan skriva som man vill. Just ingen läser det naturligtvis, men vem bryr sig.

Olof Lagercrantz hade oftast fel ideologiskt och politiskt och var ofta otrevlig som människa, men han skrev bländande och öppnade våra ögon för nya synsätt på etablerad litteratur. Han hävdade med all rätt att kultur inte är någon avgränsad fritidssysselsättning utan omfattar politik, ekonomi, urbanisering, Vietnamkrig osv. ( Se t ex s 71 i Stina Otterbergs avhandling.) Men därav följer också att man inte kan ta ställning för diktatorer och ogärningsmän som Stalin, Mao Zedong eller Castro och deras politiska system och sedan försöka komma undan ansvaret genom att presentera sig som konstnär.

Jag lärde känna Olof Lagercrantz därför att jag skickade en EEC-kritisk debattartikel till DN i slutet av 60-talet efter att ha arbetat på EFTA:s sekretariat i Genève några år. Jan-Magnus Fahlström på DN:s ledarredaktion uppskattade den och publicerade den i tidningen. Ingemar Wizelius och Olof Lagercrantz erbjöd mig sedan att medverka på kultursidan om ekonomi och politik och anmäla böcker i nationalekonomi. Och så blev det. Jag kunde därmed få in debattartiklar när jag ville och jag fick betalt för att läsa och anmäla böcker av Galbraith och andra storheter. Livet lekte!

Därmed kom jag att träffa Olof då och då under några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet och bjöds in till DN:s årliga kulturmiddag. Tout Paris var där. Olof var alltid extremt förekommande mot mig utan att jag riktigt förstod varför. Till dels var det naturligtvis ett normalt utslag av överklassens diskreta charm, men det fanns något annat också som jag inte kunde förklara. Kanske var det att jag varken tillhörde sextioåttorna eller något av de dåvarande etablissemangen, att jag kom ur arbetarklassen men var reservofficer, att jag var nationalekonom men läste skönlitteratur. (Olof tyckte illa om nationalekonomer, men överskattade min litterära bildning.)

Olof var därför angelägen om att presentera mig för Sara Lidman och andra författare och berättade mycket personligt om egna upplevelser. Framför allt minns jag hans berättelse om när han under värnplikten hade fått sin dom, tuberkulos, och frikallades. Löjtnanten höll ett avskedstal till honom som lät som en dödsruna. Olof påstod att det hade räddat livet på honom. Det blev en livsuppgift att överleva under de närmaste åren, sa han.

Olof var ju känd för att plötsligt kunna fara ut ivredesmod mot offentliga och privata personer. Mig hände det en gång. På en kulturmiddag berättade jag, ganska måleriskt tror jag, för några omkringstående hur skåpvagnar, små lastbilar och vanliga stationsvagnar på senhösten rullar iväg på nätterna från Gotlands, Smålands och Jämtlands bondgårdar fullastade med styckat kött av lamm, nöt och gris som därmed hamnar i svenska folkets frysar utan att passera vare sig marknaden eller offentliga sektorn. Klaner och bytesekonomi lever kvar under ytan, hävdade jag utan att märka att Olof stod snett bakom mig. Han blev ursinnig över att jag aldrig hade skrivit om detta i tidningen (och ursinnig är inte här en skämtsam överdrift). Han ansåg att jag svek min uppgift som ekonom och det hjälpte inte ett dugg att jag sa att detta var en uppgift för journalister eller möjligen sociologer. Det finns inga data för en ekonom, försökte jag. Olof förblev rasande och jag antog att min karriär på DN:s kultursida var slut. Men nästa gång vi sågs var utbrottet glömt och när familjen nästa sommar stod helt utan pengar inför familjens semester, fick jag arvode i förskott för en artikel som inte var skriven ännu.

Olof Lagercrantz var svag i analysen, ofta omoralisk i sina politiska ställningstaganden och överklassigt arrogant när det passade honom. Men hans litterära språk var oförlikneligt, hans förmåga att se litteratur och konst ur nya vinklar lyfte kulturdebatten och han lärde även enkla arbetare i den nationalekonomiska vingården att leva i döda poeters sällskap. Det är jag tacksam för. Tack vare Olof Lagercrantz är Divina commedia nu en del av svensk kultur.

Romer och EU - DN silar mygg och sväljer kameler

2011-03-09T08:47:00.000-08:00

I dagens DN skriver Lisa Bjurwald en mycket kritisk spalt om Stockholmspolisens och migrationsminister Billströms behandling av tiggande romer i vår huvudstad. Utlgångspunkten för den hårda kritiken är att behandlingen strider mot en helig EU-princip, den fria rörligheten. Hon säger inte ett ord om att dessa romer flyr till Sverige från EU-länder som bryter mot långt heligare EU-principer, principerna om de mänskliga rättigheterna. Förfärande diskriminering och brutalt våld, t o m mord, förekommer i EU-länder som Ungern och Rumänien. Detta visar att EU inte lever upp till de grundläggande kraven trots alla högtidstal om europeiska värden. Jag har därför skickat följande mejl till Lisa Bjurwald:

"Hej!
Du fullföljer konsekvent DN:s politiska linje att aldrig säga ett ont ord om EU-projektet, hur befogat det än är. Det blir extra magstarkt när du i dagens spalt om hur tiggande romer behandlas i Stockholm (Musikanter) säger följande i slutet: ”Det råder en gigantisk brist på kunskap om antiziganism i Europa. Det är förstås ingen ursäkt för att inskränka den fria rörligheten ; en princip som är helt central för EU-samarbetet. Men det är möjligt att polisen inte känner till att romer i Öst- och Centraleuropa inte bara diskrimineras på arbetsmarknaden, utan utsätts för fruktansvärda förföljelser.” Sedan avslutar du med kommentaren ”hur han (vår integrationsminister, min anm.)kan uppmuntra till kränkningar av EU-betämmelser, övergår mitt förstånd.”.

Men diskrimineringen och de fruktansvärda förföljelserna mot romer begås i andra EU-länder som Rumänien och Ungern (som just nu är EU:s ordförandeland). Det är därför romer flyr därifrån till bl a Sverige. Principen att respektera mänskliga rättigheter och inte diskriminera och förfölja fattiga minoriteter är enligt alla demokrater mera central än den fria rörligheten inom EU. Men du säger inte ett ord om detta. Slutsatsen måste väl bli att Rumänien och Ungern bör väl tvingas lämna EU och att ett antal andra EU-länder som Frankrike och Italien bör väl utsättas för sanktioner? Du skriver som om det inte fanns något att göra åt den grundläggande sakfrågan. Hur du kan göra detta övergår mitt förstånd!
Hälsningar
Nils Lundgren"

Om romerna och EU - DN silar mygg och sväljer kameler

2011-03-09T08:31:00.000-08:00

Ny socialdemokratisk partiledare - vem avgör egentligen frågan?

2011-03-02T09:05:00.000-08:00

Socialdemokraternas partiledarval handlar om makt och positioner, inte om vänster mot höger, storstad mot landsort eller norr mot söder. I de flesta demokratiska länder är den interna partidemokratin till stor del på låtsas, särskilt när det gäller partiledarval.

”De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige

med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor

och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått

långt från Tammany Hall i livsstil och politiska

metoder, men de finns och de kan inte enkelt

identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten.

Det finns alltid en informell krets av makthavare som bestämmer. Ett gammalt talesätt är att partiledarval sköts av dolda makthavare i rökfyllda rum. Det står en doft av New Yorks Tammany Hall eller Chicagos Daleyfamilj kring processen. De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått långt från Tammany Hall i livsstil och politiska metoder, men de finns och de kan inte enkelt identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten. Men det är sådana som stoppade valet av Mona Sahlin till partiledare 1996 och som tvingade henne att ta in Vänsterpartiet i valsamarbetet 2010.

”De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster,

regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva

sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

Varför blir det normalt så? Enkelt uttryckt därför att ett partis medlemmar är (och framför allt var) mycket mera ideologiskt utmejslade än väljarna. Om partimedlemmarnas ideologi får slå igenom i ett partiledarval blir det därför svårt att vinna ett riksdagsval. Men de dolda informella makthavarna och deras medhjälpare i partiet är helt inriktade på regeringsmakten. För dem är målet inte att få sitta i VU eller styrelse för ett parti i opposition. Deras mål är att komma i regeringsställning. Då öppnas vägen för en mycket stor grupp att bli statsråd, statssekreterare, sakkunniga och mycket annat. De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster, regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

”Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna

partidemokratin inte gör det.

Är detta synsätt cyniskt? Ja, vad gäller partidemokratin, men inte vad gäller den parlamentariska demokratin. Det innebär att de dolda makthavarna (i eget välförstått intresse, naturligtvis) måste ta hänsyn till väljarnas åsikter. De måste visserligen först svänga rökelsekaren framför partiets medlemmar, men det avgörande är att de måste vinna väljarnas förtroende på valdagen. Och tack och lov för det! Därmed blir det väljarna som på valdagen avgör vem som skall lagstifta och styra landet. Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna partidemokratin inte gör det.

Detta bör vara utgångspunkten när vi kannstöper om vem valberedningen kommer att föreslå till partiledare. De dolda, informella makthavarna kommer att driva på med järnvilja för att få en partiledare som kan vinna valet 2014 utan hänsyn till ideologi, kön och regional bas.

Detta reser tre frågor.

- För det första, klarar de att göra detta, om det måste ske i konflikt med partimedlemmarnas syn såsom denna kommer till uttryck via partiorganisationen.

- För det andra, klarar de att identifiera vem som har bäst förutsättningar att leda partiets valkampanj och vinna valet.

- För det tredje, finns det någon politiker tillgänglig som faktiskt kan klara den uppgiften.

Svaren är i ordning, ja, nja och nja. Doldisarna kör över eventuellt motstånd inom partiet i SAP. Så går det till i världen. Skogen eller Skåne kan inte stoppa processen. Torypartiet i Storbritannien hamnade visserligen i en okontrollerad sits 1975, när den ideologiskt profilerade Margaret Thatcher i den allmänna röran efter Heath råkade vinna kampen om partiledarskapet. Men Tories dolda makthavare hade tur den gången. Brittiska väljare visade sig mogna för en ideologiskt konsekvent liberalkonservativ politik efter åren med Arthur Scargill och Michael Foot.

”En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst

och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen

i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Men går det att förutsäga vilka som kan föra SAP till valseger? Sådant är svårt. Fyrtiotalets förståsigpåare tog sig för pannan, när Erlander utsågs till socialdemokratisk partiledare. En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Högerpartiets dolda makthavare trodde 1965 att Yngve Holmberg var rätt man för den moderna tiden. Kennedylook och allt. Det gick åt fanders och han sparkades efter valet 1970, då partiet hade gjort sitt sämsta val i modern tid. Då satsade de på Gösta Bohman, en snart sextioårig handelskammardirektör och si. Bohman förnyade partiet helt, förde det i regeringsställning 1976 och återförde vid 68 års ålder partiet till dess gamla position som största borgerliga parti.

Det är uppenbart svårt att veta hur en person klarar ett partiledarskap. Somliga blommar upp som Erlander och Bohman, andra sjunker ihop som Yngve Holmberg. Ungdom är inget trumfkort i sig. Äldre röstar inte så gärna på unga politiker, medan unga gärna röstar på äldre.

Partiledaren måste kunna det politiska hantverket och ha det rätta interna nätverket. De fyra som just nu diskuteras, Mikael Damberg, Tomas Eneroth, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, uppfyller alla detta krav och det gör också många andra, typ Ylva Johansson.

Partiledaren måste vara en person som kan vinna storstädernas medelklass och politiskt fritänkande ungdomar. Annars blir det inget regerande. Svenska folket har därtill i två riksdagsval visat att de vill ha en i huvudsak borgerlig politik. Det talar mot den traditionelle Österberg och mot Östros som är välkänd och starkt förknippad med avskaffat RUT-avdrag, återinförd förmögenhetsskatt och valnederlaget ifjol. De dolda makthavarna vill därför inte ha en ledare med vänsterprofil.

Därmed står till synes finalen mellan Mikael Damberg och Tomas Eneroth. Den senare är en ”dark horse” som har dykt upp på sluttampen. Han har veterligt inga tydliga fiender, är politiskt erfaren och har sysslat med privata initiativ på utbildningsområdet, typ Lernia och Competensgruppen.

”Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och

inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser

som han inte tror på.

Mikael Damberg är mera profilerad. Han tillhör den socialdemokratiska adeln och representerar storstadens högersocialdemokrati. Verkar helt rätt alltså. Mot honom anförs att han var i ständig konflikt med SSU:s vänsterfalang under sina fyra år som SSU-ordförande. Verkar bekant. Även Fredrik Reinfeldt har kritiserats hårt för att ha varit konfliktbenägen under sin tid i MUF. Det har gått bra för moderaterna under hans ledning ändå.

”Eftersom jag stöder den borgerliga

alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir

socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser som han inte tror på. Eftersom jag stöder den borgerliga alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Äntligen! EU talar med en röst – men vad säger den?

2011-03-01T08:05:00.000-08:00

I stort sett alla svenska ledarskribenter fastslår då och då vikten av att EU talar med en röst så att det blir kraft bakom det sagda. Det låter på något sätt modernt och internationellt. Utrikespolitik skall inte längre föras av de suveräna nationalstaterna utan överlämnas till Bryssel där EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton och rådet formulerar EU:s ställningstaganden och talar med en röst. Där är vi nu och arabvärlden står i brand.

Så vad säger då den myndiga rösten. Ingenting! Den mumlar. Det verkar vara något om vikten av stabilitet.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt var mycket snabb och kraftfull i sitt fördömande av Rysslands anfall mot Georgien i augusti 2008. Han fick kritik från många håll men stod på sig. Sveriges syn på frågan var klar och tydlig och Sveriges röst hördes i världen. Men för en vecka sedan kommenterade han utvecklingen i arabvärldens värsta diktatur, Libyen, med orden "det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling". Han har bemött den våldsamma kritiken med att han säger exakt detsamma som Catherine Ashton: ”vi är helt koordinerade i varje del”.

EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström slöt avtal med Gadaffi i Libyen den 1 oktober ifjol. Gadaffi skulle få en halv miljard kr under tre år för att med Gadaffimetoder stoppa flyktingar från Afrika att nå EU. Michèle Alliot-Marie, Frankrikes utrikesminister, passade på att semestra i Tunisien mitt under revolten och erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali att skicka fransk kravallpolis för att hjälpa diktaturen att krossa upproret. Berlusconi vill ta det lilla lugna när det gäller Libyen, som både håller efter flyktingar på väg till Italien med en diktators hårdföra metoder och är en viktig leverantör av olja och naturgas till Italien.

Hör ni någon tydlig och myndig röst från EU?

Det självständiga Norges parlament, stortinget, kunde däremot ge fredspriset till den kinesiske människorättskämpen Liu Xiaobo ifjol, trots att den kinesiska regeringen rasade över beslutet och genast började tillgripa ekonomiska sanktioner mot Norge. Liu har därmed blivit känd i världen och världsopinionen har påmints om att Kina inte bara står för snabb tillväxt utan också är en stenhård diktatur.

Om EU skall tala med en röst måste 27 röster tystas. Detta framställs som ett självklart framsteg som aldrig diskuteras. Normalt brukar vi anse att det är viktigt att många, kanske alla, röster hörs. Jag vågar påstå att Europa skulle höras bättre i världen om EU-länderna hade 27 röster. Pluralism liksom.

Sveriges förlorade oskuld

2011-02-28T08:54:00.000-08:00

Sveriges förlorade oskuld

Idag är det tjugofem år sedan Olof Palme blev mördad. Då förlorade Sverige sin oskuld. Jag vet inte hur många gånger jag har hört och läst detta påstående. Och jag ställer mig varje gång två frågor. Varför framförs påståendet med sådan triumf av ”the chattering classes” och i vilken mening är det sant?

De intellektuellas jantelag

När vanliga medborgare intervjuas om Palmemordet, säger de ofta att Sverige blev ett annat land eller att de aldrig hade trott att något sådant skulle kunna hända i vårt land. Ibland använder även de den där slitna metaforen att Sverige förlorade sin oskuld. Men de säger det sorgset, och det oavsett vad de tyckte om Olof Palme och oavsett om de står till vänster eller höger.

När intellektuella och politiska förståsigpåare får chansen att framföra det slitna uttrycket i medierna, är det förbluffande ofta med en slags triumf de konstaterar detta med förlorad oskuld.

Varför denna triumfkänsla som också den tycks vara oberoende av vad de tyckte om Olof Palme och oberoende av om de står till vänster eller höger? Uppenbarligen är det en glädje över att Sverige inte längre kan framställas som bättre, tryggare, mera idylliskt än andra länder. (Huruvida vi faktiskt har förlorat vår oskuld genom mordet på Olof Palme är en empirisk bedömningsfråga som jag strax skall återkomma till.) Men först frågan, varför denna triumfkänsla? Är det en långvarig irritation över att svenska folket har envisats med att vara stolta över det egna landet som får utlopp? Det tror jag faktiskt. Vi står inför de intellektuellas jantelag. Svenska folket skall inte inbilla sig att de är något, att de har skapat ett land som är bättre, tryggare, mera idylliskt än andra länder. Det är de intellektuella, de som har läst de rätta böckerna, sett världen som den är och förstått sammanhangen som skall göra den bedömningen. Och återigen, det tycks inte spela någon roll om det är Carl Bildt och Peter Wolodarski eller Helle Klein och Urban Ahlin man lyssnar till. Det finns en oförställd glädje.

Det finns några självständiga ledarskribenter, typ Hanne Kjöller eller Sanna Rayman, som tycks tåla grupptryck bättre än de flesta. De kanske kunde skriva något om detta!

Förlorade Sverige sin oskuld på grund av Palmemordet?

Nu till den andra frågan. Innebar Palmemordet att Sverige ”förlorade sin oskuld”? Svaret är nej. Påståendet måste ju innebära att mordet förändrar bilden av Sverige därför att det genomfördes av någon eller några som vi inte trodde fanns i Sverige. Det måste ha en omvälvande innebörd. Men visade verkligen detta mord att Sverige minsann är indraget i de stora internationella konflikterna mellan stater, etniska grupper, politiska ideologier och religioner och att vi måste räkna med politiska mord och attentat av detta skäl?

Ingenting pekar på det. Just nu är det högsäsong för teorier om vem mördaren var och hur det gick till. Men låt oss behålla vårt sunda förnuft. Det polisarbete som kom igång efter att Hans Holmér hade skiljts från sitt uppdrag som spaningsledare, ledde ganska snart fram till att mördaren var Christer Petterson, en avsigkommen drogmissbrukare. Jag skall inte göra mig löjlig genom att komma med någon egenhändigt hopsnickrad teori. Polisen konstaterade i praktiken att mördaren var helt okunnig vapnens bruk och därför missade Lisbeth Palme på ett par decimeters håll. Han hade alltså tänkt skjuta henne också, men han var så förvirrad och inkonsekvent att han inte sköt ett skott till och därmed hindrade ett vittne från att identifiera honom. Han haltade istället iväg uppför trapporna. Han sågs av en tecknerska som gjorde ett ganska välliknande porträtt, identifierades av Lisbeth Palme osv. Han var känd som Palmehatare.

Som jag har förstått det anser de ledande i det senare polisarbetet att mordet på Olof Palme var löst från polisiär synpunkt när ärendet överlämnades till domstol. Den skyldige var Christer Pettersson. En oenig tingsrätt ansåg att bevisen räckte för fällande dom, hovrätten ansåg inte att de räckte. Men att bevisen inte räckte för en fällande dom, betyder ju inte att det måste ha varit någon annan. Domstolarna har säkert fungerat helt korrekt, men polisarbetet sköttes så inkompetent att det inte gick att fälla den anklagade trots att han kanske hade gjort det. Detta är inte någon helt ovanlig utgång i rättsliga processer, tack och lov.

Därmed var det självklart att samhällets institutioner och vi själva som medborgare måste behandla Christer Pettersson som oskyldig till mordet. Men det betyder inte att vi måste utesluta att det var han i vår politiska analys av Palmemordets implikationer. Där är den enda rimliga utgångspunkten att Palme mördades av en avsigkommen stackars missbrukare, som möjligen hade försetts med Magnumrevolvern och kanske också stimulerats till mordet av småhandlaren i knark, Sigge Cedergren, som bodde strax intill.

Det betyder att Sverige inte förlorade sin oskuld för tjugofem år sedan. Palmemordet visade inte att CIA, KGB, Sydafrikas säkerhetstjänst, kurder eller inhemska högerextremister inom polis eller militär nu var beredda att mörda svenska politiker på svenskt territorium för att nå sina mål.

Möjligen kan man säga att den svenska idyllen förlorat en del genom att internationaliseringen har medfört en organiserad brottslighet som sprider handeldvapen till nya grupper. Tidigare var det bara jägare, hemvärnsmän, militärer och poliser som hade sådana och om dessa samhällsbevarande element använde sina vapen illegalt var det för självmord eller mord inom familjen. Nu är risken naturligtvis mycket högre att människor inom den organiserade brottsligheten gör upp med vapen och att missbrukare får tillgång till vapen och begår mord, men det betyder ju inte att Sverige har förlorat sin oskuld i en politisk mening. Det innebär bara att risken att bli skjuten har stigit något.

Mordet på Anna Lindh i september 2003 klarades upp och det visade sig att också det var ett mord begånget av en avsigkommen psykiskt störd man som gav sig på en person som han hade sett på valaffischer runtom i Stockholm. Morden på J F Kennedy och hans bror Robert Kennedy var av samma karaktär. Inga politiska organisationer låg bakom.

Om Sverige förlorade sin oskuld var det snarare redan under 70-talet. I april 1971 mördade Ustasjaterrorister Jugoslaviens ambassadör i Stockholm och de sju mördarna hamnade sedan i svenskt fängelse. Det ledde till att tre Ustasjaterrorister året därpå kapade ett svenskt flygplan med 86 passagerare som just lyft från Göteborg och tvingade det att landa i Malmö. Där krävde de och fick de sju mördarna frisläppta ur fängelset och flög med dem och en halv miljon kronor till Francospanien.

I april 1975 ockuperade Kommando Holger Meinz ur Rote Arme Fraktion den västtyska ambassaden i Stockholm och krävde att Andreas Baader, Ulrike Meinhof och ett stort antal andra dömda vänsterterrorister skulle friges ur fängelser i Tyskland. De mördade två av ambassadpersonalen för att visa att de menade allvar och hotade att skjuta en person ur gisslan varje timme. Ockupationen avbröts när en av ockupanterna av misstag råkade få en handgranat att brisera. Anna-Greta Leijon var det statsråd som skötte överlämnandet av ockupanterna till Västtyskland. Två år senare upptäckte SÄPO att Kommando Siegfried Hausner planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon och använda henne för att få ut Baader-Meinhofterroristerna ur västtyska fängelser.

De här händelserna var tydligt politiskt motiverade mord och våldsgärningar genomförda av terrorister på svenskt territorium. Ustasjaoperationerna ledde till att en svensk terroristlagstiftning infördes 1973. Där kan man tala om att Sverige förlorade sin oskuld. Visserligen var det i båda fallen terrorister som slog till mot det egna landets ambassad i Sverige, men det gjorde de sannolikt just därför att Sverige var idylliskt och inte antogs ha en alltför effektiv säkerhetsorganisation.

Slutligen har vi Taimour Abdulwahab på Drottninggatan i Stockholm den 11 december 2010. Kan hans försök till självmordsbombning ses som ett tecken på att Sverige har förlorat sin oskuld. De fyra plan som kapades och flögs in i World Trade Center i New York den 11 september 2001 dödade 2 996 människor och operationen hade förberetts länge och väl. Det samma kan sägas om de självmordsbombare som sprängde fyra pendeltåg i Madrid den 11 mars 2004 och dödade 197 människor och om de självmordsbombare i Londons tunnelbana som sprängde ihjäl 56 människor den 5 juli 2005.

Taimour Abdulwahab var i huvudsak ensam och valhänt och lyckades bara spränga sig själv till döds. Det kan vara ett förebud om värre saker, men det kan inte ses som att Sverige förlorade sin oskuld i julruschen 2010.

Trots att det retar the chattering classes får vi nog acceptera att Sverige har kvar sin oskuld. Ta det lugnt!