Gamla citat, som min generation betraktar som slitna, uppfattas som
fräscha av yngre generationer, därför att de sällan (eller aldrig?) har mött
dem i tal och skrift. Därför tänkte jag helt skamlöst använda Esaias Tegnérs
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” i en text jag håller på med. Då
inträffar något märkligt. En bomb exploderar i mitt minne. Plötsligt erinrar
jag mig att jag läste en artikel i tidskriften Encounter för mer än trettio år
sedan, där ett par rader av Nicolas Boileau i hans L´Art poétique citerades och
som uttryckte samma tanke.
Jag tänkte litet slappt den gången att jag borde kolla om Tegnér hade
fått uppslaget från L´Art poétique. Den formfulländade Tegnér, som använde sådana
versmått som alexandrin med cesur, måste ju ha studerat ”le législateur du
Parnasse” noggrant. Och Tegnér hade hästminne. När han började studera latin,
lärde han sig det latinska lexikonet utantill från sidan ett. Kanske Fredrik Böök,
Richard Steffen eller Algot Werin har kommenterat detta, tänkte jag.
Naturligtvis blev det inte av att undersöka. Jag glömde allt ihop. Men
nu, utan förvarning small det till i hjärnan. Jag googlade genast och visst! Så
här står det i L´Art poétique, Chant I:
“Ce que l'on conçoit bien, s'énonce clairement,
Et les mots pour le dire arrivent aisément.”
Det är naturligtvis möjligt att L´Art poétique hade sådan ställning att
det framstår som självklart för litteraturhistoriker att Tegnér hade gjort en
parafras på de raderna. Det som betraktas som allmänt känt, behöver inte
styrkas, lyder väl en gammal domarregel. Och kanske hade Nicolas Boileau i sin
tur gjort en parafras på en berömd sentens från Cato dä: ”Rem tene, verba
sequentor”, dvs. Behärska ämnet, så följer orden.
Kanske är båda hypoteserna helt enkelt utmärkta illustrationer till ett
annat Tegnércitat: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott
barbariet var en gång fosterländskt.” Upphovsrätten är ju en ganska färsk företeelse historiskt sett.
Synpunkter välkomnas!
