DN prisar EU som vanligt

I söndags hade DN en sådan där salvelsefull ledare om hur viktigt det är att stödja alla EU-påhitt för att inte det skall bli krig igen mellan EU-länder. Den omedelbara anledningen att påstå detta var naturligtvis att vi två dagar tidigare hade skrivit den 11 november, Armistice Day. I ledaren konstateras ”att Europas länder idag har ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”!

Herre min je! Den valutaunion, som skulle vara det stora steget mot en union där lammen sover med lejonen, har ju fått motsatt effekt. Motsättningarna ökar dramatiskt mellan olika länder i eurozonen. Det fransktyska protektorat som styr både EU och eurozonen har nu avskaffat demokratin i Italien och Grekland och tillsatt teknokrater rekryterade från EU:s olika institutioner som premiärministrar. Det var viktigt att få folk som direktoratet och Brysseltjänstemännen kan lita på. I Nederländerna anser nu majoriteten att det var ett stort misstag att ersätta guildern med euron. Geert Wilders Frihetsparti går framåt i Nederländerna, liksom den forne Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike, Front National i Frankrike, Sannfinnarna i Finland, Lega Nord i Italien och LAOS i Grekland.

Därtill kommer att europrojektet nu är ett hot mot ekonomisk stabilitet och sysselsättning i större delen av världen. Detta kallar alltså DN ”ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”.

För att få till en lika orimlig slutvinjett avslutas ledaren med orden ”Det är lätt att ta allt detta för givet. (Framgångarna för Europas fred och välstånd alltså, min anm.) Kanske framför allt för Sverige, som inte vet vad den 11 november betyder i övriga Europa.” Detta är ett ofta upprepat påstående utan rimlig förankring. De som kan ha upplevt och minnas vapenstilleståndet den 11 november 1918 bör ha varit åtminstone tio år gamla, dvs. födda senast 1908. Men det finns inte många 103-åringar i EU. För alla andra är vapenstilleståndet Lesefrüchte och vi läser i Sverige också. Själv har jag naturligtvis haft en poppy i knapphålet senaste veckan och det är inte min erfarenhet att medborgare i andra EU-länder är påtagligt mer insatta än svenska i första och andra världskrigets historia . Ledarskribenten kanske jämför sig själv med en inbillad, ytlig, svensk populas?

Svenska folket står sig väl i jämförelse med andra folk när man ser till kunskaper om Europas historia och intresse för fred och samarbete och vi är det minst främlingsfientliga folket i EU. Det är inte heller så att vi är mest EU-fientliga, därför att vi inte var med i andra världskriget, vilket EU-kramarna älskar att påstå. Britterna, finländarna och letterna, som var med i kriget, är mer kritiska.

Ledarskribenterna på alla dessa oberoende liberala tidningar bör skärpa sig och göra analyser som inte väjer för obehagliga inslag i EU.

Triton på Jersey som Triton i Röda rummet

Triton är för mig som gammal latinstudent sonen till Poseidon och Amfitrite. Han var fisk från midjan och neråt, dvs. fiskliknande. På engelska skulle vi väl säga ”fishy” och associationen ter sig oemotståndlig när man försöker klara ut hur riskkapitalbolaget Triton fungerar som ägare till hälften av Ambea som är ägare till Carema som har gjort sig skyldig till fruktansvärd vanvård av gamla på Koppargården i Stockholm.

Låt mig understryka att jag inte är mot privata företag i vård, skola och omsorg. Tvärtom tror jag att vi måste få in privata företag på dessa områden för att det inte skall gå åt fanders med sådana centrala samhällsuppgifter i framtiden. Men då måste vi klara ut hur kontroll och ansvarsförhållanden skall se ut. Maria Larsson framställs nu som ett statsråd som försöker smita, när hon säger att det faktiskt är kommunerna som har ansvaret för äldrevården. Men hon har rätt på den punkten. Om vanvård av Koppargårdens typ fortgår mer än någon månad, så har kommunen brustit i ansvar. Kommunen skall kontrollera att dess verksamhet fungerar. Och det är naturligtvis också så att personalen på sådana vårdinstitutioner skall kunna blåsa i visselpipan, vilket de kommer att göra om lagen ändras.

Notera dock att den ansvariga sjuksköterskan på Koppargården faktiskt larmade kommunen, dvs. stadsdelsförvaltningen, två gånger om de förfärliga förhållandena på Koppargården. Stadsdelsförvaltningen stoppade rapporterna. Som medborgare skall vi utkräva ansvar av våra förtroendevalda i första hand. Att glömma detta och börja jaga skattesmitare är att själv smita från det politiska ansvaret.

Men till Triton. Vad är det för bolag? Svårt att veta. Det är inte transparent, om jag säger så. Ett tyskt riskkapitalbolag styrt i stor utsträckning av svenskar och registrerat i skatteparadiset Jersey ute i Engelska kanalen?  Andra halva av Ambea ägs av KKR, tydligen ett mycket stort amerikanskt företag. Ambeas avkastning på eget kapital steg från redan skyhöga 17,7 procent år 2007 till det dubbla 2009 enligt dagens DN. ”Fishy” enligt min uppfattning. 

Triton och KKR köpte alltså Ambea, som då hette Carema Holding, och finansierade investeringen genom lån i mycket stor utsträckning. Sådant kallas leverage. Man tar enorma risker och går det så går det, och då går det så in i vassen. Om Ambea har köpts med bara hälften eget kapital så är naturligtvis Tritons (och KKR:s) avkastning på eget kapital från denna investering bortåt dubbelt så hög igen, kanske över 50 procent. Ter sig inte naturligt när verksamheten avser vård av gamla människor.

Det är då jag tänker på sjöförsäkringsbolaget Triton i Strindbergs Röda rummet. Kolla tolfte kapitlet! Det ser ut att stå sig som en bild av dagens Triton. Jag citerar:

”Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

- Nå desto värre! Nå men om, om det går sönder -

- Så likviderar man!

- Likviderar?

- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

- Det är således ingen risk?

- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.”

Ja till Galileo - nej till EU-politik mot barnfetma

I dagens SvD skriver Teresa Küchler om EU:s gps-projekt Galieo. Det är nu ett par veckor sedan de två första Galileosatelliterna sköts upp från Franska Guyana med hjälp av ryska raketer. Galileo syftar till att skapa ett världsomspännande gps-system i konkurrens med det amerikanska. Jag satt i EU-parlamentet när frågan behandlades där i april 2008 och röstade då för projektet. Jag ansåg det enormt viktigt att ett gps-system som blir alltmer grundläggande i den europeiska ekonomin inte samtidigt är ett militärt system kontrollerat av den amerikanska supermakten. Och missförstå mig inte. Om ett enskilt land skall kontrollera ett globalt gps-system, bör det vara USA (eller möjligen Storbritannien). Alla andra alternativ vore katastrofala.

Det bästa vore naturligtvis ett system i FN-regi, men FN fungerar inte på det sättet, så den lösningen är inte möjlig. Teoretiskt kunde man kanske tänka sig att europeiska länder eller EU som organisation fick köpa in sig i det amerikanska systemet och därmed försäkra sig om att inte Europa blir utestängt från systemet i spända lägen. I praktiken är den lösningen otänkbar. Supermakten USA kan inte släppa in alla andra länder att lägga begränsningar på hur den använder sina militära resurser i sådana lägen.

Det finns naturligtvis åtskilliga invändningar även mot den europeiska lösningen Galileo. Även det blir ett militärt system åtminstone för Frankrike, konstaterar Küchler i SvD. Och det kommer att bli dyrt. Jag diskuterade kostnadsfrågan med min parlamentskollega Lars Wohlin våren 2008. Som erfarna ekonomer visste vi att kostnaderna för ett projekt av detta slag oftast blir flera gånger högre än den ursprungliga budgeten visar. Redan nu ligger kostnadskalkylerna drygt dubbelt så högt som i starten och det blir säkert mer ändå. Detta räknade jag dock med och jag fann det ändå värt pengarna.

Jag menade därför (och menar även idag) att det bästa alternativet är ett europeiskt gps-system och jag anser att det finns en lämplig organisation för ändamålet, nämligen EU. Vi behöver EU för många gemensamma europeiska uppgifter på olika områden. Ett sådant område är infrastruktur och gps är en infrastruktur av snabbt växande betydelse. Det är angeläget att vi använder EU till vettiga ändamål i stället för till alla dårskaper som nu görs till EU-projekt. Och jag tänker då inte bara på euron även om det är den dyraste dårskap som EU har satsat på. Om EU lägger ner jordbrukspolitiken och strukturfonderna och slutar att ägna sig åt föräldraledighet, jaktfrågor, skogsvård, rätten att snusa, kvinnors bröstoperationer, arbetstider för bussförare och läkare, barnfetma, mobbning på arbetsplatserna och …, ja listan är hur lång som helst. Då finns det både pengar och politisk energi för att använda EU för Europas bästa i stället för att gynna särintressen och försöka skapa en nationalistisk europeisk superstat.

EU; 25 lydstater under ett fransktyskt protektorat

När det krisar i EU och EMU, ser vi tydligt vilka som utövar makten i systemet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kallar upp Giorgos Papandreo till sig för uppläxning och krav på nya beslut. EU styrs som synes av ett fransktyskt direktorat. Det skulle väcka en enorm uppståndelse och betraktas som löjligt om Storbritannien och Sverige skulle kalla till sig Papandreo och ställa krav. EU utvecklas till ett system med 25 lydstater under ett fransktyskt direktorat.

Man kan invända att det här handlar om en kris i EMU, där Storbritannien och Sverige (lyckligtvis) inte är med. Kanske bör bara EMU-länder då komma ifråga för uppkallning och uppläxning av regeringschefen för ett land som bryter mot alla regler och därmed hotar hela europaprojektets framtid. Men vi vet ändå säkert att det inte blir Finlands och Hollands regeringschefer som kallar till sig Greklands premiärminister för uppläxning, trots att Finland och Holland har skött sig prickfritt under sitt EMU-medlemskap. Att låta Frankrike och Tyskland göra detta är däremot att sätta bockarna till trädgårdsmästare. Det var ju just de två länderna som direkt efter valutaunionens tillkomst struntade i stabilitets- och tillväxtpaktens regler och därmed legitimerade Greklands och Italiens vanskötsel och lade grunden till dagens enorma eurokris. Men Tyskland och Frankrike bestämmer i alla fall och det beror på att de helt enkelt utgör det styrande direktoratet.

Är jag konspiratorisk? Nej inte alls. Sarkozy har offentligt föreslagit att hela EU skall styras av ett direktorat. Han ville då visserligen ha med de två andra stora EU-länderna Italien och Storbritannien, men kvar står att han tyckte att de övriga 23 länder bör reduceras till lydstater. Därtill kommer att i EMU-frågor skulle bara Italien tillkomma i direktoratet, dvs. en ännu större bock skulle uppträda som trädgårdsmästare. 


Protektoratet kunde kanske vara värt en debatt?

Interndevalvering låter tekniskt, men är förfärligt och farligt

PIIGS-länderna i eurozonen är i kris därför att staten och/eller den privata sektorn har kunnat låna enorma belopp utan att finansmarknaderna har reagerat med höjda räntor och fallande växelkurs. Euron har uppfattats som ett skydd mot räntekriser och valutakriser är ju inte möjliga när länderna inte har någon egen valuta. Finansmarknaden har därför inte fungerat som ekonomiskpolitisk vakthund under ett årtionde. Nu har den vaknat och skäller, men försent. När en sådan process har pågått tillräckligt länge, växer insikten fram att statsbankrutter och bankkonkurser är oundvikliga om utvecklingen inte stoppas och reverseras, men då har man hamnat i en långsiktig skuldkris som kräver många år och gigantiska kostnader att komma ur.

Det som nu måste ske är alltså i första hand att lånekarusellen upphör och i andra hand att skulderna börjar betalas tillbaka. Skuldsatta stater måste höja skatter och sänka statliga utgifter, dvs. plocka av medborgarna massor med pengar, sänka bidrag och pensioner, avskeda offentliganställda och dra ner på statliga investeringar. (Det är i sådana lägen som allmänheten plötsligt inser att staten/politikerna inte har några egna pengar utan måste ta de pengar som behövs från medborgarna.) Detta betyder att både hushållens och statens utgifter för varor och tjänster pressas ner dramatiskt. Och när det sker, får inhemska företag allt svårare att sälja på hemmamarknaden. Då har de inga anledningar att investera, vilket sänker efterfrågan ytterligare. Och eftersom viktiga handelspartner är grannländer i Club Med som har samma problem, drabbas även exporten. I stort sett alla företag börjar avskeda anställda som då måste dra ner sin konsumtion och måste få bidrag från staten i stället för att betala skatt. Då måste staten spara ännu mera genom höjda skatter och sänkta utgifter, varvid ännu fler blir arbetslösa.

Resultatet blir att BNP börjar falla och arbetslösheten stiga. Irlands BNP, dvs. dess totala produktion, har fallit med 12 procent sedan 2008. Eftersom tekniskt framåtskridande ger 1-2 procent högre produktionskapacitet per år innebär det att kapacitetsutnyttjandet har fallit med över 15 procent. Därför har arbetslösheten nu nått ca 15 procent och skulle vara ännu mycket högre om det inte vore för att stora grupper av de irländare som glädjestrålande kom hem från Storbritannien, Kanada och USA under de goda åren nu tvingas lämna landet igen. Det ser i huvudsak likadant ut i övriga PIIGS-länder.

Det som måste ske är att sådana länder förbättrar sin konkurrenskraft mot omvärlden så att exporterande och importkonkurrerande företag kan växa och sysselsätta den friställda arbetskraften. Detta kan ske på två vägar. Antingen får den egna valutan falla 20-50 procent mot omvärldens valutor. Så kom Sverige och Finland ur sin våldsamma ekonomiska kris i början på 90-talet. Men om man inte har en egen valuta och inte heller kan återgå till en egen valuta, så måste man gå igenom en s k interndevalvering. Skyhög arbetslöshet och stillastående fabriker leder efter hand till att löner och priser sjunker i landet. Därigenom förbättras konkurrenskraften, exporten stiger och import ersätts av inhemsk produktion.

Interndevalvering bygger emellertid på att hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande kan upprätthållas under tillräckligt lång tid. Detta medför att unga och välutbildade lämnar landet. Arbetskraftens geografiska rörlighet är nödvändig i en valutaunion. Det har USA och det är en huvudförklaring till att den amerikanska valutaunionen fungerar. Men ett land som förlorar en stor del av sina unga och välutbildade, går inte en ljus framtid till mötes. Och folkets förtvivlan kan medföra politiska reaktioner som välter hela spelet över ända. Och även om så inte sker, finns problemet med deflation. Grekland måste antagligen pressa ner sina relativa löner och priser med minst 30 procent, kanske mer. Det betyder att skulder som allmänheten och staten har stiger realt. För att klara detta måste både staten och allmänheten spara mera. Då blir nedgången ännu djupare.

Lustigt nog tycks många tro att ett hårt skuldsatt land med en egen valuta inte kan devalvera därför att skulderna då stiger mätt i landets egen valuta. Men det gör egentligen inte så stor skillnad. SvD:s vanligen briljante ledarskribent Johan Ingerö använder i dagens tidning detta som ett argument mot att Grekland skulle återinföra drachman och låta denna falla kraftigt. Men om Grekland mot förmodan lyckas hålla ut med skyhög arbetslöshet och fallande priser och löner under många år, så stiger realvärdet av skulderna den vägen. Statsbankrutt blir nödvändig och Grekland blir paria på den internationella kapitalmarknaden i alla fall.

Euron är nu det största hotet mot det europeiska projektet och mot välstånd och sysselsättning. Det är dags att utkräva ansvar av de politiker och opinionsbildare som drev fram en gemensam valuta.